Universal Soldier: The Return - 1999

Här kan vi prata om underskattad film för denna är det om någon film är underskattad. Van Damme är tillbaka i rollen som Luc Devereaux och som skurk ser vi Michael Jai White, uppbackad av Bill Goldberg. Storyn är den att Van Damme är återställd och nu arbetar inom UNISOL-programmet där allt styrs av superdatorn SETH som vid beslut om nedläggning tar saken i egna händer och gör allt för att få fortsätta sin existens. Mer är det inte till det utan vi får fullt upp med stora vapen, ännu större pojkar med aggressioner och en Van Damme som är på gott humör och verkar mest glida fram och njuta. Vad som är så dåligt med det har jag ingen aning om men tydligen räckte det för att filmen ska sågas från alla håll och kanter och bli en flopp. Folk har en underlig uppfattning om underhållning, den saken är säker.

Den kvinnliga fägringen står de två damerna Heidi Schanz och Kiana Tom för fast den mest minnesvärda scenen är när Kiana visar upp sina behag med hjälp av en viss Goldberg. Det tillsammans med fighten inne på strippklubben är jäkligt underhållande för där är det bröst i  massor! Wohoo!

Explosioner får vi precis som massor av tomhylsor på marken och nu kan vi gotta oss åt denna film på Blu-ray för en väldigt billig peng och för er som både gillar filmen och formatet bör inte missa att plocka upp den. Ska man klaga på något med utgåvan så är det det att ett DTS-spår saknas för det vanliga 5.1-ljudet är rätt lågt. Annars är det en fin utgåva med massor av härlig action med glimten i ögat som är avsevärt bättre än sitt oförtjänta rykte. Inget köp jag ångrar och filmen kommer att ses fler gånger, den saken är säker! Go Van Damme, go!

JCVD - 2008

Van Damme spelar sig själv i denna meta-actionfilm som handlar om hur Van Damme finner sig mitt i ett postrån som han självklart blir anklagad för ligga bakom hemma i Bryssel. Van Damme har åkt dit för att ladda batterierna efter en hård skilsmässa där han förlorat vårdnaden om sin dotter. Just denna händelse är baserat på hans eget liv fast där var det vårdnaden om sin son han förlorade. Och för att strö salt i såren så förlorar han en roll till Seagal som till och med klippt av sin hästsvans. Otur för Van Damme som nu är pank och i behov av pengar snabbt och nu befinner han sig verkligen på bottnen i ett postkontor som han aldrig skulle besökt...

Kanske inte den film man väntar sig om man är sugen på en typisk Van Damme film men däremot ett fint bevis på att karlen kan agera. Det är inget jag tvivlar på för jag gillar honom och hans filmer men de som fortfarande har svårt att ta honom på allvar bör verkligen kolla upp denna. Inte nog med att den visar hur han anstränger sig för att göra det mesta ur sin karriär eller rättare sagt få lite rätning på den och efter ha sett denna så kan man förstå bättre varför han gjorde Universal Soldier: Regeneration. Jag tror fullkomligt på att det var för pengarnas skull fast det kan betyda i sig att detta kanske inte bara var spel utan en sann inblick i hans liv bara det att dikten kom före verkligheten.

Är man ett fan av killen och hans filmer så bör man kolla in den och är man inte det så bör man verkligen göra för det är en underhållande film med en Van Damme som gör sitt livs roll ärligt talat. Ingen karate för de som är rädda för det utan bara en ensam kille med all världens skit hängande över sig som finner sig i en om möjligt värre situation. Helt klart värd att kolla upp!

How to Loose a Guy in Ten Days - 2003

Efter all Bigfoot-galenskap, uppskärarkopior och allt vad mer det nu må vara så sitter en romkom aldrig fel i detta hushållet. Nu är filmens styrka här de två huvudpersonerna då det är främst för deras skull jag ser den. Kate Hudson är söt som få men tyvärr begåvad med en kropp som en tolvårig pojk vilket inte tilltalar mig. Men hennes utstrålning är skön och än har hon inte gjort mig besviken. Matthew McConaughey är skön som alltid och besitter även han en otroligt cool utstrålning och är som perfekt för sådana här roller. Att sedan vi får med Bebe Neuwirth får man se som ett stort plus.

Storyn handlar om två olika vad som förenar de två personerna och vi får följa vad som sker där fram till det lyckliga slutet givetvis men resan dit är rolig. Speciellt när Hudson drar i gång rejält och sätter inte bara McConaughey´s förstånd på spel utan vårat med. Kryddar man då detta med olika underhållande biroller så får men en härlig komedi men inget nytt eller överraskande. Så länge man tar den för vad den är så är här inget att klaga på. En skön komedi helt enkelt.

Night of the Demon - 1980

Vad vi har här är en Bigfoot-film som är så långt ifrån Bigfoot and the Hendersons man kan komma, tro mig. Det är våldsamt utan helsikke och precis som det är våldsamt så är det lika taffligt gjort. Agerandet är totalt under isen och de som är med i filmen måste vara släktingar till de bakom den för de har verkligen inte blivit antagna för sina skådespelartalanger, den saken är säker. Dialogen är inte heller den bästa och de inblandades förmåga att inte klara av den ökar på underhållningsvärdet i början men till sist tröttnar för det blir rätt tråkigt till sist. Så tack och lov för våldet här för annars hade jag stängt av relativt fort.

Storyn är den att ett gäng studenter med deras professor ska ut och söka upp Bigfoot för att bevisa att han finns. Så gänget, där eleverna är äldre än deras professor med minst 10 år, packar ihop och ger sig av för att möta sitt slut i en skog för ni trodde väl inte de skulle komma tillbaka? Egentligen är storyn bara en undanflykt för att visa upp en kille i gammal päls som ska föreställa en Bigfoot, som ärligt talat mer påminner om den gamla WWF wrestlern The Ultimate Warrior än just en Bigfoot. Det och tillfället att visa naket, blod, tarmar och annat allmänt trevligt slafsande.

Mer är det inte egentligen till filmen än dess gore för man tröttnar faktiskt på agerandet och deras totala oförmåga att pricka in sina repliker. Visst är det charmigt till en början men man tröttnar rätt fort för filmen har en tendens att sagga mellan våldsutbrotten även om de förekommer ofta för bodycounten är hög och vi får för det mesta se allt i dagsljus. Men det räckte inte till för jag somnade till lite då och då men ändå så känns det inte som jag missade något vitalt i filmen. Det mesta går att räkna ut rätt snabbt vad som ska hända vilket det gör med. Så har ni suget i er att se kastrering, våldtäkt, tarmslitande, kast med liten sovsäck med person i, 35 åriga kvinnliga scouter som ska se ut som 14 så är detta filmen för er. Våld, bröst och allmänt sedeslöst leverne bjuds det på så egentligen är bara det en fin anledning som någon annan att se filmen även om agerandet suger apröv.

Survival Of The Dead - 2009

Romeros senaste inslag i sin ...of the Dead serie visar inte någon gammal man som försöker visa nya takter eller ett misslyckande. För detta är en film som verkar få mer piss än vin hälld över sig och jag tycker det är åt helvete fel. Visst, detta är ingen ny Day of the Dead men det är bra för den är redan gjord och den är faktiskt rätt seg. Denna däremot är inte seg och har ett oväntat fint flyt i sig och massor av fin gore. Nu vet jag att alla inte håller med om detta för jag ska kölhalas för det uttalandet och mina testiklar marineras i örtagårdssås bara precis för jag skrev sanningen om Day... För den är seg och tråkig mitt i filmen och det kan inget ändra på hur mycket nu man vill. Så spara på krutet och hotmejlen för jag kommer inte att ändra mig på den punkten.

Här tar Romero steget vidare kan man säga från det Zack Snyder avslutade sin version av Dawn of the Dead. Nämligen det att de ska ge sig ut på de intill liggande öarna och försöka överleva där. Resultatet blir det att det pågående zombiekriget flyttas ut till småöarna och får en helt ny vändning när en gammal grannfejd tar nya krafter. Huvudkaraktärerna här är militärerna som var med en stund i Diary of the Dead samt en del färgstarka öbor. Alla med sin egen privata agenda.

Nu är det inte bara grannfejder som står på agendan här utan vi får faktiskt rätt gott om gorefyllda scener och effekterna blandas friskt med både latex som cgi. En del av cgi´n är rätt dålig och då syftar jag på scenen med de kapade huvudena som annars är ett fräckt tilltag. Men överlag så är det mest latex som gäller och i just slutet är det bara sådant. En annan sak som jag fann intressant var det att Romero kastat in en del oväntad komik som scenen när de spränger båtskjulet och det var inte vad jag väntade mig i en Romero. Det var en ovanligt lättsam scen för att komma från en man som annars är känd för sin satir och kritik.

Bättre än jag vågat vänta mig och ett flertal scener var riktigt sköna och zombie makeupen fin precis huvudskotten är många och fina. Och med tanke på hur underhållande denna samt Diary of the Dead var så ser jag fram emot Romeros nästa inslag i sin serie för är den i klass med dessa två så är där något att se fram emot. Så jag finner inget att klaga på här och sållar mig till den klunga som finner denna bra och underhållande. Romero må komma till åren fast precis som ett fint vin så blir gubben bara bättre och bättre precis som hans filmer så alla ni andra bör kolla om denna och sluta hoppas på en ny Day of the Dead för den är redan gjord!

Whitechapel - 2009

Whitechapel är en brittisk tv-serie i tre delar som skildrar en nutida Jack the Ripper som återskapar de gamla "klassiska" morden. Han går så långt att allt är exakt som det var och nu närmar tiden sitt slut och polisen står handlös och utan någon misstänkt för hur fångar man världens mest kända seriemördare som aldrig ens fångades första gången han härjade?

Låter det intressant? Bra, för det är precis vad det är och spänningen är där från början och ja, det är blodigt och vi får närbilder på gore och sådant skoj fast det är mest i början av serien. I slutet är det inte lika hårt men det kvittar för då är man så fast att det man bryr sig inte. Grundtugget är det vanliga med garvade poliser som får en ny ung chef som bara precis ska stanna till på vägen till toppen och det bjuder såklart upp till dans på flera punkter.

Det förutom att det är välskrivet som alltid när det kommer till brittisk tv gör att man tar karaktärerna till sig och vill se mer av dem. Nu är det bara 3 avsnitt på 45 minuter vardera till min besvikelse för jag vill se mer och så fort denna var klar så ville jag bara att det inte skulle ta slut för jag gillade karaktärerna såpass mycket att jag ville se mer av dem fast i andra situationer. Och till min glädje fann jag att serien blev en sådan hit att det kommer en ny miniserie och denna gången ska det fokusen ligga på tvillingarna Kray.

Just Jack the Ripper har gestaltats otaliga gånger på film med mer eller mindre lyckade resultat och detta får jag säga är bland det bättre jag sett. Så är ni intresserade av händelserna och morden eller helt enkelt bara vill se något nytt om Jack så är detta ett mycket bra val. För bra tv är alltid kul och när det är så kul och spännande som detta är så är det verkligen värt att kolla upp och jag kan garantera er att det är inget Hollywood-slut på denna serien. Rekommenderas!

Isolation - 2005

Detta är en härlig film, inget snack som saken. Stämningen är kall, skitig och ger den som tittar en iskall känsla i magen som består hela filmen igenom. Själv tycker jag detta går att beskriva som en blandning av Alien 3 och The Thing fast det ursprungliga monstret är en ko! Jepp, ni läste rätt. Mamma Mu strikes back and she doesn´t take any shit! Vad som egentligen har hänt här är att på en avlägsen bondgård på Irland har ett experiment för att få kalvar fertila tidigare totalt slagit in på fel spår och nu slår det tillbaka på alla som är i närheten. Big time.

Det jag gillar med denna är att den börjar direkt så vi slipper all tråkig introduktion som ska fastställa karaktärerna utan de finner sin plats rätt snabbt och vi märker vilka som har rent mjöl i påsen och vilka som inte har det. Och det funkar bra för tempot är högt från början och filmen håller det tempot rakt igenom enda till slutet. Regissören Billy O`Brien ser till att hålla oss på halster genom att kasta in händelser som inte är nya för en van tittare men han gör det på ett snyggt vis som får full utdelning och dithörande reaktioner.

Men har man problem med smutsighet och skitiga ladugårdar så bör man kanske tänka sig för innan man ser denna för maken till skitigare ställe än detta får man leta efter för jag tror inte det går att finna ett värre ställe än den här gården. Vilket ökar på spänningen för det bjuder upp till ett flertal härligt obehagliga scener och situationer som får en att dra upp benen i soffan för man är rädd att skiten ska rinna över och ut ur tv´n. Min favorit där är den med traktorn för den är så oväntad och skönt obehaglig.

Nu vill jag inte avslöja för mycket om denna utan jag rekommenderar att ni ser den för precis som Mulberry Street så är detta en mycket bra film som måste ses. Och har ni möjlighet så se gärna båda två efter varandra för det är garanterat ett recept på en lyckad kväll. Mycket nöje!

The Killer Elite - 1975

James Caan och Robert Duvall är två bolagsmän som sysslar med bevakning av avhoppare och annan ljusskygg verksamhet. Fast en dag vänder allt när Duvall invalidiserar Caan och dödar klienten. Han har såklart bytt sida endast för vinnings skull. Caan tar sig igenom det och ger sig fan på att hämnd ska utkrävas öga för öga och snart kommer erbjudande ett liknande uppdrag som det visar sig Duvall är även han insatt i fast på den motsatta sidan. Caan drar i gång ett nytt gäng och allt får sin upplösning på ett fartyg med ninjor på ena sidan och Caan med sina grabbar på den andra.

För att vara en Peckinpah är detta med hans standard en väldigt svag film hade det däremot varit en annan regissörs film så hade det varit en annan femma. För ställd mot alla av Peckinpahs filmer så är denna lättviktig och rätt slät. Våldet är nedtonat vilket klipptes själv bort av mannen själv för att få en lägre åldersgräns just för Peckinpah ville, antar jag, nå ut till en bredare publik då denna tillkom i en tid när regissören var svartlistad i Hollywood pga sitt humör och sätt. Tyvärr blev den inte det han hade tänkt sig och det sägs att varken Peckinpah eller inblandade trivdes med att göra den. Demonregissören själv sade att han fann sin inspiration till den genom att kolla på Bruce Lee-filmer och tills hans försvar så kan man säga att denna är avsevärt bättre än någon av dem filmerna.

Visst har den sina stunder med och de är i den första timmen då det är intressant, spännande och vi får komma karaktärerna under huden lite medan i den sista timmen det rasar helt. Det enda som håller där är actionscenerna som i sin tur editerades av Monte Hellman och bjuder på fin underhållning som visar Peckinpahs originella slow motion kills och gärna med flera scener infogade i varandra. Resten kan faktiskt kvitta och Caans karaktär gör en otroligt korkad sak i slutet som det inte finns fog för och jag kan inte förstå det bara. Den känns inte alls genomtänkt.

Förutom Caan och Duvall får vi Burt Young, den gamle krigaren Mako och Bo Hopkins men trots deras närvaro så blir det bara den första halvan som är intressant här. Nu tar det faktiskt emot att såga för Peckinpah är min gud och det finns ingen bättre än honom och det förvånar mig att denna blev som den blev för den är trots allt gjord mellan filmer som Pat Garrett & Billy the Kid 1973 och Bring Me The Head of Alfredo Garcia 1974 för att han sedan efter denna göra Cross of Iron 1977 och Convoy 1978.

Så jag inbillar mig själv att Peckinpah var rätt hårt hållen av studion här och det är därför den blev som den blev. Fast nu sågar jag inte den helt för det sämsta han gjorde var The Osterman Weekend men den kanske borde ses om för det är ju en Peckinpah och då blir det automatiskt bra även om det kanske inte borde vara det, åtminstone i fallet med The Killer Elite och The Osterman Weekend. Alla de andra filmerna av mannen är guld som ni säkert redan vet och tycker.

Nu kan jag inte såga den helt för den har en fin första timme och även om den tappar i andra halvan så förtjänar den sin plats i sin Peckinpah-samling. Man kan med andra ord gott ställa denna bredvid Junior Bonner utan att skämmas. Så känner ni för en 70-talare med skön stämning så duger denna fint men vill ni se något riktigt bra av världens bästa regissör, se något annat.

Rasputin, The Mad Monk - 1966

Rasputin, denna kärleksfulla munk känner säkert alla till men känner alla till denna Hammer? Jag vet i alla fall en som inte gör det och han sitter i Malmö och får stryk av Twilight-suktande hemmafruar. Nåväl, vi får hoppas han kryar på sig med tiden... Nu till sporten. Hammer har här gjort sin filmatisering av just Rasputin, inte han i Malmö nu, och vem kan egentligen vara bättre än Christopher Lee i rollen? Ingen, så han gör den så klart med stor inlevelse och närvaro. För även om Lee gestaltat allt som går att göra på film och inom skräck så är nog detta hans "största" roll för han är enorm här när det kommer till närvaro och utstrålning. Lee har själv sagt att detta är hans bästa roll men jag har andra favoriter där men man förstår när man ser honom i denna filmen varför han själv håller den högt. Den är så långt i från den rätt begränsade rollen som Dracula, den saken är säker.

Handlingen visar i snabba drag Rasputins väg till toppen i Ryssland och hur han tar för sig under vägen dit både via makt som sex för det var något han gillade rejält. Nu är detta för det mesta påhittat här även om grunderna är där och även vissa namn är utbytta av sina skäl. Rasputin himself var en färgstark lirare som man gärna kan kolla upp mest för att läsa om hans demis som var rätt färgstark. Inte bara förgiftades han utan även strypning, skottskador som kastrering utfärdades men när inte ens det hjälpte så helt enkelt dränktes han i matta. För kan man utstå allt det och inte dö så måste man ha en jäkligt stark livsgnista!

Som historielektion så är denna kanske inte den mest korrekta där är så bortse från det utan koncentrera er på Lee istället för han tar över totalt och håller sedan ett jäkla tempo filmen igenom. Nu filmades denna back-to-back med Dracula: Prince of Darkness så Lee måste varit överlycklig för att få främst repliker som chansen att få spela ut rejält. Vilket han gör här med. Se den för Lees fina spel och närvaro och inte som historielektion för det är denna allt för fel för att vara vilket ni lär märka i slutscenen om inget annat. Vad den däremot funkar fint som är underhållning när Hammer-tarmen suger och den var bättre än jag väntat mig. Inte minst för att Barbara Shelley är en vacker kvinna och vi nästan får se henne naken! Men bara nästan...

In The Electric Mist - 2009

Den som är sugen på en lagom liten film med pålitliga ansikten och ett behagligt tempo efter en fartfylld dag kan slå ett öga på denna för det är just en sådan film som funkar bäst då. Men är man på humör för lite galen PM-mangel så får man leta någon annanstans för det blir det rakt inte här.

Tommy Lee Jones spelar en alkoholiserad polis som får mordet på en ung hora på halsen och fler kommer fram efter hand som filmen går. För att strö extra salt i öppna sår så kommer ett gammalt lik fram med och orsakar ännu mer rabalder för de inblandade. Tar man sedan och kastar in en filminspelning, ett spöke, John Goodman som sliskig entreprenör med ett snuskigt förflutet/nutid så får man en skön film som på ett lite hypnotiskt sätt drar in en som tittare i dess handling.

Kanske inget som kommer att förändra världen men den fyller sitt syfte och Tommy Lee Jones är alltid sevärd tycker jag och här får vi mer av den alltid trevliga Mary Steenburg som har filmens bästa replik när hon ber Jones dricka upp sin mjölk och gå och lägga sig för hon är kåt. Vad kan man säga, det är en härlig kvinna. Vi får även se den gamle blueslegenden Buddy Guy dock utan Junior Wells, Levon Helms från The Band, Ned Beatty för att nämna några.

Som sagt, storyn är inget nytt direkt och det har gjorts förr otaliga gånger men den funkar fint får jag säga. Tempot är av det lugnare slaget men det betyder inte att det inte blixtrar till emellanåt. Ta scenen när Jones är på tågstationen och spöar upp en lirare, den är lika hård som den är oväntad och just Jones verkar trivas för när Steenburg fäller av sin replik om mjölken så flinar han som aldrig förr i en film. Ger ni denna en chans så kommer ni säkert inte att ångra er för det är en bra film och även om det inte är något originellt direkt så är det välspelat med sköna miljöer. Good shit helt enkelt.

The Reptile - 1966

Nu är detta inte den bästa Hammer jag sett men det förtjänar fullt sin plats i samlingen för det är ju en Hammer och en filmsamling utan minst 20 av deras filmer i den är ingen äkta samling för det bolagets inflytande på skräckfilmen är odiskutabel tycker jag. Storyn här är den att ett par ärver plötsligt ett hus eller stuga, vilket man nu föredrar, på landsbygden efter att mannens bror plötsligt dött under mystiska omständigheter. Väl på plats så upptäcker de, precis som vanligt, att allt inte är vad det borde vara och att det kanske inte står riktigt väl till på det stora grannhuset som det borde göra. Något eller någon springer runt och dödar folk på det mest underligaste vis och tar man bara en titt på postern som omslaget på filmen och dess titel så fattar man relativt snabbt och lätt vad det nu kan vara som härjar i trakten.

Fans av The Plague of the Zombies bör känna igen sig här för dessa två filmer är filmade back to back och delar flera set i filmen. Ställd mot Plague så är detta en tråkigare film även om denna har sina stunder fast de är rätt få. Stämningen är trots filmens sävlighet fin och vi får ju Michael Ripper att njuta av. Vi får även Jennifer Daniel som var med i The Kiss of the Vampire. En film som denna då har mer gemensamt med då de båda är rätt sega ärligt talat. Men är suget där för en osedd Hammer och denna står orörd i hyllan så kan den duga för hur ofta ser vi filmer om ormkvinnor i dag som inte är gjorda av Ken Russell?

Weekend Video goes Facebook!

För alla er som nyttjar den sidan så finner ni nu eran favoritblogg där som en grupp. Jag kan inte länka till den direkt av anledningar utanför mitt förstånd men sök på Weekend Video så kommer ni fram till den. Och gå gärna med i den för man vet aldrig som kan dyka upp där i form av foto och annat trevligt. Så hoppas att se er där!

Lust For A Vampire - 1971

Jahapp, då var samtliga filmer i serien om familjen Karnsteins sedda och även om de endast är tre så kan man räkna dit Captain Cronos - Vampire Hunter för familjen eller en av familjemedlemmarna dyker upp i den rättare sagt. Så jag räknar dit den med och överlag så är det fyra bra och intressanta vampyrfilmer från Hammer och är så långt i från trams som Twilight och sådan fjortisporr som till och med får uttråkade hemmafruar att starta bloggar och bli fuktiga i tra(o)sorna så fort de kommer på tal. Men inte här inte för på Weekend Video körs det Toyota, röks pipa, odlas helskägg, umgås med Östungerska män i skumma hamnkrogar och lyssnas på vinyl samt Gehennah! Och vampyrer är slemmiga britter med Batmanfrisyrer, taskig brytning och onda ögon, inte metrosexuella småpojkar som vaxar kroppen och använder lotion som en annan använder WD40 på gräsklipparen. Om man nu har en sådan vill säga.

I och med detta är den andra filmen i serien som började med The Vampire Lovers och där den fina Ingrid Pitt tog rollen som Marcilla till nya lesbiska vampyrhöjder endast för att stoppas av den alltid eminente Peter Cushing fortsätter det här med danskan Yutte Stensgard som Mircalla som denna gången kommer till en flickskola där det snart blir kabalik i kubik med lesbianism, förbjuden kärlek, uppvaktning från fakulteten och med ett par fina pålningar som grädde på moset. Tyvärr ingen Herr Cushing denna gång för att sätta lite bett i filmen men Ralph Bates gör en fin roll som en slemmig lärare. Och brudar, det får vi med.

Vi får stora hårkreationer, ännu större ögon och framför allt fulla barmar som verka skälva för ingenting vilket för oss som gillar sådant är ett sant nöje att se. Och för oss som vet att uppskatta damer med lite högre årgång får vårat lystmäte här i Barbara Jefford. Så man kan lugnt säga att här är något för alla.

Nu är detta precis som The Vampire Lovers mer inriktat på det lesbiska köret mellan alla damerna och kanske inte på ren vampyrism som man är van vid men när damerna är så sköna som här så skiter man i det för stämningen är fin och slutet bjuder på en trevlig avslutning. Nu går det att se filmerna i precis vilken ordning man vill men för er som är intresserade så finns denna på ett fint dubbbelsläpp med The Vampire Lovers från Optimum på region 2 UK-släpp. Captain Cronos - Vampire Hunter och Twins Of Evil finns även de på fina släpp därifrån men seperata då. Med andra ord, upplagt för en helkväll nu när ljuset börjar hänga kvar lite och det fortfarande blåser om husknutarna.

44 Minutes: The North Hollywood Shoot-Out - 2003

Vad vi har här är ännu en "sann historia" som funnit sin väg till den vita duken och till skillnad från en stor del andra filmer så är denna så gott som autentisk. Kanske inte så autentisk så man känner doften av kordit i näsan när man ser den men nästintill. Heat och dess original L.A. Takedown, båda av Michael Mann, S.W.A.T. mfl. har kopierat händelserna i denna film och här får vi äntligen se den händelse som har influerat de filmerna. Vi pratar såklart om bankrånen som förekommer i alla de filmerna och även är med i GTA 4 i en nivå. Jag gillar de scenerna och just den banan i GTA 4 spelade jag flera gånger bara för den var så otroligt cool men nu gäller det denna sanna skildring.

Vad som hände var att två glada lirare bestämt sig för att råna en värdetransport men den kom aldrig så de tog banken istället helt enkelt. Vad som däremot inte var lika lätt för snutarna var att skjuta dem då de inte bara var tungt armerade de var tungt beväpnade med. Precis som i filmerna vi redan nämnt. Rånarna gestaltas här är Oleg Taktarov från 15 Minutes och den kommande Predators och Andrew Bryniarski som spelar Leatherface i senaste The Texas Chainsaw Massacre-filmerna. Stora grabbar med stora vapen är alltid populära hos mig och de gör allt rätt här. Det är massiva skottlossningar med massor av härliga scener med tomhyslor som regnar på asfalt i slow motion och kulhål stora som dassdörrar och även lite scuibs. Lite blod med men inte som man väntat sig då detta är för tv. Så svordomar kan ni glömma med för detta är inte HBO. Som snutarna ser vi Michael Madsen, Ron Livingston som är väldigt malplacerad för mig åtminstone som SWAT och Mario Van Peebles men även den gamle hårdingen Dale Dye. Fler kändisar är där säkert med så håll ögonen öppna.

Nu pratar vi inte om PM-galenskap nu utan mer realistisk våldsskildring så väntar man sig mangel så blir man lite besviken just för man kan ha trott det ska vara mer galet än vad det är. Men när de första tomhylsorna väl faller och tro mig de faller ofta här, så glömmer man det. Det är spännande och man vill se hur det ska sluta för även om man har sina aningar eller till och med är insatt i händelsen så förlorar aldrig filmens sitt grepp om en. Ungefär som när man fastnar med nötterna i julgranen när man ska sno en sådan en mörk natt innan julafton. Väl värd att kollas upp om man gillar feta rån och skottlossningar men även gärna för de vill se rånet som ligger som grund för alla andra bankrån på film.

Lost Souls - 2000

Filmer om exorcismer, besatthet och liknande har alltid fascinerat mig för de har en speciell dragningskraft. Varför vet jag inte men de skrämmer mig på ett helt annat vis än till exempel en vanlig skräckis med en lirare i mask eller vad nu det må vara. Nu är kanske inte detta det bästa exemplet på en film om just besatthet då denna mer centrerar runt Satans återkomst till jorden i kroppen på en ung man och ett par troendes kamp för att stoppa det. Visst Winona Ryder kanske inte är någon Max Von Sydow men hon för till en vis skörhet till filmen och de ögonen hon har är väldigt fina med. Inte Brittany Murphy-klass nu men det är något djupt i dem som jag gillar.

Filmen i sig är nog mer drama/thriller än renodlad skräck och det kanske är därför den blir så sågad av alt och alla och det är bara ren idioti för filmen kanske inte är perfekt och det är flera saker i den som jag aldrig skulle tagit med och det saknas saker som jag hade velat ha med. Men trots det så är detta en film jag återvänder till för det är något som lockar med den. Den är bra, inte skitbra och långt ifrån suverän som vissa andra filmer i genren men den slår en viss film av Paul Schrader vilket iofs inte är så värst svårt och den sänker fullkomligt den sura och tråkiga Stigmata.

Fotot är fint här på gränsen till grått och jag tror inte det visas något solsken alls här! Andra kändisar är John Hurt som på någon vänster alltid lyckas bli sängbunden eller skadad ordentligt i alla sina filmer, samt vi ser John Diehl, Philip Baker Hall och Elias Koteas i diverse småroller. Som den utsatte för Hin Håles inträde ser vi Ben Chaplin och det är väl inte den mest uttrycksfulla skådisen där är för han påminner mest om en kartong mjölk men här funkar det på något bisarrt vis. Fråga mig ej hur för det vet jag inte. Ryder sköter sig fint och hennes lite oberäkneliga spel som gör att man inte vet om hon kan agera eller ej funkar för det mesta här fast sen finns det scener då det går mindre bra för henne. Som när hon röker till exempel, det ser bara dumt och fullkomligt fel ut. Men ser man förbi det och filmens andra småbrister så får man en fullt fungerande thriller med en skön stämning och en rätt cool story med fint foto. Jag gillar den och det räcker fint för mig det.

The Return of Count Yorga - 1971

Greven, hans betjänt och ett gäng hiskeligt odöda biatches är tillbaka. Trots den gode greven och hans trogne deformerade tjänaret dog i förra filmen så är de här igen, förmodligen på allmän begäran för någon förklaring får vi inte men det kvittar för han är ju trots allt en greve. Den här gången tar den rackaren och blir granne med ett barnhem där han snart nog börjar ta för sig av de unga damerna och deras grannar. Även en unge ryker med i bara farten med det är priset att vara föräldralös i den gode grevens närhet.

Robert Quarry är tillbaka såklart och vi ser även Edward Walsh som Brudda än en gång i samma roll. Brudarna är denna gången betydligt risigare men så ska de mer påminna om zombier eller döda än just fagra vampyrdamer. Vissa av dem är så grymt fula att det blir komiskt av det och för de fans av damer med stora hår så får ni verkligen ert här. Det är stora burr och samma går för deras garnityr, det är volym på grejerna.

Stämningen är precis som i den första filmen fin här och vi får ett par riktigt härliga scener med bland annat en scen där de odöda damerna reser sig ur sina gravar och en annan när ett hus stormas under tiden som en väldigt specifik vind blåser. Budgeten är avsevärt högre för den filmen var ju gjord på en avsevärt mindre sådan vilket syntes tydligt i den. Nu märks det på andra hållet då inte bara seten är bättre utan för det är betydligt fler personer båda i bild som i den själva filmen. En annan sak som de gjort här är att de tagit slutet från första och återanvänt en gång till fast med en liten tvist. Själv hade jag inte gjort det utan kommit på något eget så där stupar den lite vilket är synd för det är en skön film och en fullvärdig uppföljare. Fast det kan man skita i för själva upplevelsen är fullt sevärd och filmen bra så gillar man den första så bör man verkligen se denna.

Role Models - 2008

Ännu en i raden av ytliga amerikanska komedier och det är inget nytt här egentligen vi bjuds på. Paul Rudd är som vanligt, introvert och småtjurig och Seann William Scott har förfinat sin Stifler-roll till det bättre och mer nedtonade. Annars är det det gamla vanliga som sagt bara det att vi har Jane Lynch som gör sin gamla vanliga roll hon alltid gör men hon gör det så bra så det funkar alltid. Här kryddas det med kokainmissbruk och gamla sexpartners, några roliga flashbacks och en stor del av henne med i filmen.

Annars är det lajvspelande, småungar med grovt språk och allmänt taskigt inställning som förekommer. Det, korkade föräldrar och det egna korkade beteendet är storyn här och mer är det inte. Elizabeth Banks är med på ett hörn men det är inget som är avgörande och KISS har lyckats komma med i ännu en film med sin musik. När ska Motörhead få med något annat än Ace of Spades egentligen? Eat The Rich är undantaget iofs men den var inget vidare ärligt talat.

Dennas styrka är just de inblandade och att den ett fint tempo och man har rätt kul under tiden vilket är det viktigaste här. En helt okej film med flera skratt som tål att ses om utan att förlora sin dragningskraft. Har ni inget bättre för er så duger den fint.

Count Yorga, Vampire - 1970

Vad som först var menat att bli en typisk mjukporris ändrade efter påtryckningar från dess leading man, Robert Quarry, inriktning till en mer regelrätt skräckfilm vilket blev till filmens fördel. Så tack Robert. Kulisserna är typisk studio med ultra låg budget och det som är ett bevis på detta först skulle vara en mjukporris är att det syns på budgeten och vissa av de inblandade. Men till filmens styrka så är Robert Quarry en bra antagonist som gör en hel del av sin roll och filmens stämning är riktigt härlig.

Inget våld att skriva hem om eller några halsbitningar av rang utan mer närbilder på Yorgas gaddar när han är i gång med att bita brudarna i halsen och lite blod vid pålningar. Storyn är den att Yorga flyttar till LA på 70talet från Bulgarien och sedan tar för sig av stadens damer i behov av en stark manlig hand. Han anordnar seanser helt enkelt där han sedan tar för sig friskt. Men detta fattar vi själva för filmen börjar direkt med just en seans och Yorga är med. Sen blir det rabalder, spring i dörrar, döda kattungar, blodtransfusioner och hemmagjorda pålar.

Det är billigt, det är charmigt och framför allt det är bättre än man först tror faktiskt. Robert Quarry är såklart filmens stora behållning men även filmens narrator är rätt kul så gillar ni vampyrflicks så är detta en mysig film. För här är inget övervåld eller vilda jaktscener utan en liten skön simpel story med bra stämning och en fin urringning i slutet. Väl värd en titt!

Cachorro - 2004

Äntligen en bögfilm som gör bögarna i filmvärlden rättvisa fanimej! Visst Jeffrey var underhållande men samtidigt rätt fjollig, Cruising gav sin bild av bögvärlden fast den mer hårda sidan av den medan den här ger denna "skrämmande" värld för somliga, ett normalt ansikte. Här får vi möta Pedro, en homosexuell karl som dras till stora håriga karlar, björnar som de kallas eller grizzlys vilket låter häftigare i mina öron. Han har ett lugnt liv som tandläkare och med gott om partners. Så en dag blir det dags för honom att passa sin systers barn då hon ska till Indien på semester men oturen är framme och syrran hamnar i spjället för drogsmuggling och grabben får stanna hos honom. Men grabben har en farmor som nu passar på att ta för sig av killen och utnyttjar allt hon kan hos Pedro för att få som hon vill. Som sagt ett vanligt familjedrama fast med gott om håriga och framför allt skäggiga karlar.

Detta är en fin film som på alla sätt är så otroligt varm och mänsklig att den har ingen like. För när var det sista gången ni såg en film med detta innehållet och egentligen brydde er om karaktärerna? Det gör man hör för de är fullständigt levande och varma och man kan inget annat än tycka om dem. Jag gör det för de känns så äkta.

Här är det inget fjolleri utan vi tas med på bastuklubbar, under broar, fester och även in i sängkammaren och för de som inte klarar av att se två rejäla karlar med skägg och kroppsbehåring ta för sig av varandra i sängen bör inte se denna för det får man här i en inledande scen med erigerad penis, glidmedel och hela fadderullan. Om det är äkta sex eller ej har jag ingen aning om jag bryr mig inte för det är inget skrämmande med det utan det är två personer som har sex, inget annat. Att det sedan är två björnar, det får man ta helt enkelt.

En väldigt varm och fin film som bör ses av alla som är öppensinnade och inte hänger upp sig på sexscener mellan skäggiga karlar för så många skägg som jag såg i denna har jag inte sett på länge! Och om det kan sporra någon så är detta såklart en Spansk film så nu vet ni att det är ett stabilt hantverk med. Rekommenderas varmt, inget snack om saken.

Flashdance - 1983

Nu pratar vi om klassisk underhållning på alla möjliga vis för vad annars kan vi förvänta oss av Jerry Bruckheimer i sällskap med Don Simpson innan denna drogade ihjäl sig med excesser inte bara med droger utan även horor och allt annat som gör livet värt att leva. Adrian Lyne slår på stort och vi får inte bara fina dansscener vi får även skön musik som fortfarande håller och scenen med Jennifer Beals som dränker sig i vatten på scen går verkligen inte av för hackor.


Eller varför inte låten Manhunt där vi får ett härligt dansnummer. Högstunderna här är många och detta är en film som aldrig missar att underhålla mig eller få mig på gott humör när det behövs och precis som Grease så är detta ett måste i samlingen!

Med andra ord, Flashdance är en perfekt film för oss som inte skäms för att ha ett gillande för dansfilmer i garderoben utan minst ett tiotal filmer som vi är stolta över. Själv vet jag inte vad det är men denna genren även om den har sina fläckar precis som solen, är sjukligt underhållande. Nu dansar jag inte alls för det går bara inte, inte med tre ben, utan jag nöjer mig med att granska filmer om just det och det funkar fint för mig. Flashdance är en bra film med fint tempo, bra dansnummer, fin musik och en fin Jennifer Beals med härliga ben. Vad mer behövs?

Rekommenderas varmt!

Gomorra - 2008

Vad vi har här är förmodligen den bästa insynen i den organiserad brottsligheten i Italien vi kan få och det är inte utan att man förstår varför de vill slå ihjäl författaren bakom boken som denna film bygger på. För bilden vi får här av gangstrarna är allt utom de påkostade och överskattade som de vi får i Scarface och The Sopranos. Vilka båda är grymt överskattade enligt mig och just Scarface inverkan på yngre generationer som ser Colombianer i varenda buske och tycker Hawaii-skjortor är snygga är större än man kan tro. Ta bara de två gökarna som figurerar på bilden här ovan, den högra av dem gestaltar Scarface-generationen fint på det sättet att han tror det är så på riktigt.

Storyn är den att vi följer fem stycken levnadsöde som alla är på sina egna sätt inblandade med Camorran i Neapel med allt vad det innebär. Vi får följa allt från sophantering till kopiering av märkeskläder till smågangsters till budbärare, utbrytare och allt annat. Det är ingen vacker bild vi får av dem och de flesta är feta, sliskiga karlar med taskiga tatueringar, träningsställ och en allmänt taskig inställning till allt. Till och med morden är långt i från stylade som de från drömfabriken när det gäller gangstermord.

Här är det mer autentiskt och känslan över realism och äkthet är stor här och det känns som det är en dokumentär man följer. Jag gillade själva idén med det och tyckte det gjorde att filmen höjde sig utöver alla andra filmer i denna genre för det känns äkta. Men jag har även hört om folk samt läst att de tycker inte den är någon höjdare för den följer inte det vanliga ramen för hur det ska vara eller att det inte var vad de väntade sig av just en gangsterfilm. Bara där ser man att vissa kanske inte är redo för en film av denna rang då det inte springer runt en Al Pacino kopia och skriker med laddade vapen, kokainkåt som få i bilden utan de får en skitig bild av Italien där precis alla är inblandade på något vis.

Men kan man se längre än intjatade filmer så får man här en realistisk inblick i det rätt skitiga livet som maffioso som inte är så lyxigt som dagens ungdomar tror det är. Inte heller ger det den respekt de tror de är berättigade till när de rånar nästa tonåring på hans jacka och mobil. För sänker man sig till den nivån för att få respekt så förtjänar man endast stryk, inget annat.Själv tyckte jag detta var rätt avskräckande med bara denna versionen för det verkar vara mer jobb med att göra det de gör för att slippa jobba än jobba i sig.

Kraftverk 3714 - 2005

Äntligen har Weekend Video fått sitt andra recensionsexemplar och det är även detta en svensk film. Inget ont om svensk film så länge den är bra och detta var faktiskt över min förväntan för denna bevisar att det går att göra en långfilm med minimal budget och med ett brinnande intresse och tro på sin idé. Vilket är precis vad Markus Widegren och Fred Andersson har gjort här. Jepp, det är allas våran favoritninja som är bakom denna och till skillnad från Camp Slaughter där han bara var en hired gun så är han här producent, manusförfattare och aktör i filmen som den halvsliskige magikern Caspar som lyckas trolla bort sig själv! En av flera sköna scener i en faktiskt intressant film som trots sin längd håller en på halster och serverar upp en originell historia som bör passa alla som vill ha sina filmer lite mer än bara det gamla vanliga tugget.

Att peka ut denna som en film som blivit inspirerad av David Lynch´s filmer som tv-serien Twin Peaks är att göra det lätt för sig tycker jag. Vad som passar in bra på denna är att det är ett typiskt glesbygdsdrama med en rejäl tvist och kuslig stämning som vågar att ta ut svängarna och inte skäms för det det minsta. Storyn är egentligen det gamla vanliga det-är-en-typ-som-gömmer-sig-i-min-källare-och-lever-jävel fast det blir större än så och kommer att involvera mer än just en källare. Vi får en vind med som det utspelar sig ett par riktigt mysiga scener som satte stämningen perfekt. Annars handlar det om Johanna som kommer hem för att sätta bo och finner att ingenting är vad det borde vara och att fler och fler beter sig underligt på orten och att något skumt sker i hennes nya vän Williams källare. Som även han är ny på orten då han ärvt sin farfars hus. Samt att det lokala vattenkraftverket är inblandat på något vis och att allt kan lokaliseras dit.

De ansvariga bakom filmen ska visst ha lagt ut cirka 3000 - 4000 kronor av egna pengar här och resten ska visst ha kommit från ideella krafter vilket är imponerande med tanke på resultatet. Killarna bakom filmen ska inte ha gjort en krona i vinst alls på filmen och det får man verkligen säga att det är att tro på sin konst och de är värda all heder för det. Budgeten må vara låg och aktörerna inte alltid de bästa men ändå så funkar det för upplevelsen man får här blir bra. Stämningen i filmen är mellan varven riktigt tjock och just scenen med den lilla tjejen på vinden som upptäcker en vilt främmande man på flykt undan något okänt imponerade på mig. Den lilla flickan och hennes mormor har även en annan scen som jag gillade mycket och det var den när de stoppar varelserna från att komma ut genom att rita en teckning på dörren upp till vinden. Simpel men ack så effektiv.

Huvudrollerna görs av Maria Bergquist och Emil Johnsson och de två har en sexscen i filmen som jag tyckte blev lite svår att kolla på, inte för den var dålig utan för den kändes så intim och äkta. Inte som det tramset som vi ser i var och varannan film i dag där det är rosenblad på sängen och vinden tar tag i sängkläderna och hon är smal och smäcker och han byggd som en Östungersk hamnarbetare, inte här inte. Det är som folk är i allmänhet helt enkelt och det är nog därför det känns så svårt för det det känns som man tjuvtittar på dem genom kameran. De är bra i rollerna och Emil vann visst pris för sin tolkning med på en festival i Spanien. Väldigt kul får jag säga.

Nu var versionen jag såg den långa med en speltid på över 130 minuter och det ska visst komma en director´s cut som ska vara nedtrimmad i längd, ha en del omkastade scener samt en del dialog borttagen. Så fort de bara finner någon som vill distribuera den det vill säga. Fred själv säger så här om den nya versionen: "Personligen anser jag att den är bättre, men kanske lite mer abstrakt och otydligt - som om inte originalversionen är det." Men jag gillade denna precis som den var och tiden flög fram och jag kände att ju mer som gick ju mer drogs jag in i den och ville få veta vad det egentligen var som jäklades i trakten och framföra allt i Vladimirs källare.

Filmen är lång men ger man den tid så får man en trevlig stund framför tv´n och en härligt skruvad upplevelse som även ger en ett par rysningar mellan varven. För det är inte det vanliga svenska stuket på en film vi serveras här utan en originell idé gjord med små medel men med ett stort hjärta. Jag gillade den och ett stort tack till Fred för exet fast jag är fortfarande lite ilsken för du glömde signera den ;D

Visst ja, slutet även om det lider av det gamla vanliga "oväntade" slutet så får vi faktiskt precis före det en mycket härlig scen som jag tyckte filmen skulle stannat vid. Den var totalt oväntad men jäkligt underhållande och visar bara hur skruvad filmskaparnas humor faktiskt verkar vara. Det tillsammans med en imponerande videofilmshylla i snabbköpet vann mitt gillande för gott. Rekommenderas varmt!

Don´t Wake The Dead - 2008

Världspremiär för Andreas Schnaas på denna blogg och att det har dröjt tills nu är förståeligt om ni känner till hans filmer. Han har gjort en serie filmer under namnet Violent Shit och det förklarar saken tillräckligt för det är precis vad det är. Men varför plötsligt skriva om karlens exploitationer nu då undrar säkert en del av er. Jo, för min kollega Jocke, borta på gummimonster, skrev om denna och det han skrev väckte mitt intresse för så illa som det lät gjorde bara det att jag var tvungen att dyka ner i denna tunna med skit som för mig Schnaas filmer är. Och hade Jocke rätt eller hade han fel i sitt tyckande? Det kommer här nedan.

Jocke är en trevlig prick men har en nästan ohälsosam inställning till Amando De Ossorios Blind Dead-filmer. De i sin tur handlar om ett gäng blinda riddare som återvänder med hästar och allt mellan varven och dräper folk. Helst i Spanien då de är spanska filmer men när han lättade sitt bröst om att Schnaas hade tagit konceptet till sig själv och gjort en sorts hyllning så var det bara ett måste att se. Storyn är den vanliga. ett gäng med korkade ungdomar ska ha en fest på ett slott komplett med band och allt. Bandet lär vi återkomma till så lägg deras namn på minnet. Gang Loco. Bara det att vart 66 år så återvänder ett visst gäng med blinda tempelriddare och dödar allt i sin närhet på området och denna natten så är det just dags igen. Nu börjar det bli underligt för hur i helvete har riddarna hittat dit från Spanien och varför är de begravda med vapen?

För att göra saker och ting omöjligt värre så är det ett otroligt illa målat porträtt på en SS-officer hängandes i hallen och det gillas inte av brudarna men betjänten i huset, som ser ut att spela i bandet Tiamat för övrigt, berättar att han gjorde ett stort offer så tavlan förtjänar sin plats. Att sedan tavlan är riktigt uselt målad spelar ingen roll. Det visar sig att riddarna återkom under kriget och att nazisterna då bekämpade dem en viss natt så det är därför han hänger kvar. Men natten kommer och bandet med, Gang Loco. Till våran lycka så kommer den en objuden gäst med i form av en munk på motorcykel komplett med skinnkläder, stor hatt, långrock och en flygande giljotin, precis som i de gamla filmerna och ett svärd samt andra vapen. Han ska då stoppa riddarna men bandet skiter han i. Gang Loco.

Snart nog så brakar det loss när riddarna SAMT de döda nazisterna kommer tillbaka och börjar riva loss på stället och slaktar allt och alla på stället allt samtidigt som bandet, Gang Loco, spelar sin enda hit och förmodligen den enda låt de har. Inget problem med det alls för det slafsas och slaktas och det spelas och det är naket mellan varven och man har hur kul som helst. Vilket leder till det som Jocke störde sig mest på. När riddarna och deras nazistpolare väl hittar in där Gang Loco spelar så börjar de digga med! De står rakt upp och ner och headbangar för för fullt varenda en av dem! Bandet, Gang Loco, som nu är döda de med fortsätter pumpa ut sin hit och alla som är döda står och diggar de med. Även Tiamat-betjänten! Samtidigt så fortsätter det att slaktas runt om i huset och munken han turar om att både slakta de odöda som stöta på brudarna samt sätta på de som är intresserade av honom.

Efter hand som de levande dör och blir odöda så dyker de upp framför scenen och dansar de med och detta får vi se varje gång någon dör och Gang Loco spelar fortfarande på samma låt! Helt jävla otroligt! Schnaas är nog fan ett geni! Och så fortsätter det, alla, nästan alla, dör på de mest brutala vis och Gang Loco spelar för fullt med en aldrig sinande publik och när väl filmen är slut och man tror de spelat klart, ja då kommer låtjäveln igen och denna gången är det en video på den blandad med scener från filmen vi precis sett! Vad kan man säga? Det är ju genialt helt enkelt för inte bara får vi ett uselt tyskt band med en enda låt, vi får även de blinda riddarna och nazistzombies vi får brutala effekter som är så primitiva som de kan vara och det forsar med det röda guldet.

Så hade Jocke rätt eller hade han fel? Felet han gjorde tyckte jag var det att han tog denna på för stort allvar och det beror säkert på sin blinda kärlek till de blinda riddarna för filmen är skitkul och grymt underhållande så länge man tar den för vad den är. Det är en Schnaas-film, inget annat och det är med den inställningen man måste ta sig an filmen för på något annat vis funkar det inte. Samma med Gang Loco, de är så pinsamt tyska så man lider med dem och lyssnar man noga så avbryter dem aldrig låten i filmen utan de helt enkelt bara fortsätter harva refrängen och så fort en ny zombie blir till så får vi se och höra dem igen tillsammans med sin trogna odöda publik som består av blinda riddare, nazistzombier i uniform och allt, en Tiamat-betjänt och en jäkla massa oheta tyska brudar med fula näsor och det kan man inget annat än tycka om. Eller hur Jocke?

Did You Hear About The Morgans? - 2009

Romkoms gillar jag mellan varven och är Hugh Grant med så är det oftast underhållande men vad fan han gör i denna soppa fattar jag inte. Han ser så uttråkad ut att man tycker synd om honom och att de sedan fått för sig att para ihop honom med den aspirerande hästen Sarah Jessica Parker gör det säkert inte lättare för honom heller. Parker, som jag tror att för varje film hon gör blir längre i ansiktet, är nästan framme vid sitt mål att bli häst. Hjulbentheten är där, samma med längden på ansiktet så det är bara en fråga om tid innan svansen kommer och hon använder sig av alla fyra lederna sina och tillbringar resten av livet med att springa runt och gnägga. Själv om jag varit i hennes situation så hade jag tillbringat resten av tiden i ett intilliggande stall.

Storyn är den att det osannolika paret blir vittne till ett mord och måste gömmas undan och det blir såklart på landet hos Sam Elliot och Mary Steenburgen som för övrigt ser riktigt bra ut fortfarande om inte bättre. Och nu får vi följa deras kulturella kollisioner samt missöden och det är precis inget nytt alls. Allt har gjort förr otroligt många gånger och avsevärt bättre med så ödsla ingen tid på denna flopp. Se då hellre For Richer or Poorer med Kirstie Alley och Tim Allen. En bättre film på alla vis och nästintill identisk story.

Bloodmoon - 1997

Säg vad ni vill men detta omslag kan man inget annat än tycka om för det är den exakta bilden av Gary Daniels man vill ha och få av en film som denna. Svettig/inoljad, med vapen och en trasig tröja. Vad mer behövs? Story? Den kan man skita i om det är så underhållande som denna filmen. Action med massor av kampsport får man det då? Absolut! Så mycket så man skiter det i dagar efteråt för det är inget annat i denna filmen. Kampsport och en hiskelig fart på fighterna och ska vi vara ärliga vilket vi alltid är här så får vi en liten story med fast den är så långsökt och endast en ursäkt för att visa upp all fin action.

Men ska ni tjata så drar vi den kort. Daniels är en fd mindhunter, hur otroligt nu det låter, och är pensionerad efter ett dåligt fall som slutade illa. Men han återgår i motvilligt såklart i tjänst när en lirare plötsligt börjar mörda kampsportare och när hans egen gamla lärare mördas så blir det personligt. Tillsammans med en motvillig partner med allvarliga Eddie Murphy komplex så startar de jakten på mördaren via bakgator och internet.

Gary Daniels är mannen hela dagen, inget snack om saken, och det skulle vara skitkul att se en fight mellan honom och Scott Adkins en dag i en film så det är att hålla tummarna. Nu är han inte den ende fightern här för det är gott om dem men en av dem som förvånade mig när han dök upp var den gamle ECW-wrestlern Rob Van Dam. Jag gillade aldrig honom där men här visar han till och med lite kunskaper i underhållning i sin scen med mördaren så det kanske är hopp om honom trots allt. Men detta är såklart Daniels film och vill man se honom sparka stjärt så är detta ett bra val för det är precis vad han gör här. Ordentligt med får jag säga för det är fightingen här som är i fokus och vi får gott om dem med som den inledande fighten till den makalösa diton i lägenheten till den hårda slutstriden. Med andra ord så får vi valuta för våran tid precis som det ska vara.

Blood On The Highway - 2008

Jag satte mig ner för att kolla in Bitch Slap men gav upp den cgi-festen direkt för det var något i hästväg till uselhet den filmen så istället blev det den raka motsatsen som gick att finna. Nämligen denna lilla indie-film som handlar helt enkelt om att ett gäng ska överleva en natt full med vampyrer och deras attacker. Nu är detta verkligen nollbudget som gäller men till skillnad från Bitch Slap så får vi autentiska personer och inte bulimiker med silikonpattar som tror de är svaret på alla karlars våta drömmar. Det är taskigt agerat men det är taskigt agerat med glimten i ögat och med en otroligt fyndig dialog som slår det mesta. Underlivshumor samt referenser till all slags sexuella aktiviteter får vi med för det är så låg nivån är satt i denna pärla. Här kommer ett exempel och vad NAMBLA står för, det får ni allt googla upp själva. gör det för då fattar ni skämtet rätt För kul är det.

Look, we are fucked! We're fucked like an autistic 8 year old at a NAMBLA meeting.

Ingen av aktörerna är några kända namn här förutom Tom Towles som dyker upp och gör en riktigt kul liten roll som vampyr och även han har flera underhållande repliker som till exempel när han leder en ilsken mobb med vampyrer för att bränna ner ett hus med de levande i! Och så fortsätter det hela filmen igenom. Det är korkat på ett underhållande sätt och filmen fullkomligt flyter fram i det röda guldet och jag kan inte låta bli att undra hur många gånger de har fått duscha mellan tagningarna för de är så gott som kroniskt dränkta i blod. Avslitna lemmar får vi i parti och minut samt en biten huvudperson som täpper till bitmärkena på halsen med en gammal binda!

För er som känner er lockade så är filmens hemsida här. Mycket nöje och vad ni än gör så håll öronen öppna för den underhållande dialogen ni serveras i filmen. Den är skitkul!

The Descent: Part 2 - 2009

Detta är en uppföljare som jag bara finner onödig utav helvete för den tillför inget mer av värde till en jäkligt originell film som är en modern klassiker. Här har de varit "smarta" att casha in på det alternativa och avsevärt sämre amerikanska slutet som gjordes för den marknaden och trott de skulle få i gång en helt ny franchise. Vilket de säkert kommer att lyckas med men inte från min sida för mig existerar bara en film och det är det brittiska originalet med det rätta slutet. Visst är det gott om gore och slafs här för de som vill se det och tyckte att det inte var tillräckligt i den första filmen men vad hjälper det när denna inte är det minsta av det som den första var i mängder,nämligen klaustrofobisk och gav oss tittare en känsla av att kvävas själv i soffan hemma. För varje gång jag ser den så det första jag gör efter den är klar är att dra världens andetag. Och det är dagens sanning.

Storyn här är den att Sarah överlevt och tagit sig ut. Hon springer på hjälp samtidigt som ett räddningsteam är ute vid den platsen de gav sig ner i två dagar efter allt startade. Redan här kliar jag mig i skallen för ingen visste ju vart de skulle hän! Nåväl, hon blir intagen på sjukhus men en polis som är kåt på att rädda Juno för hon är en senators syskonbarn drar med sig henne ner i grottorna igen med ett litet team för att ta reda på varför endast Sarah kom ut. Och väl på plats så börjar allt om igen och ni vet vilka är på g än en gång.

Visst ska det vara som så att i uppföljare ska det vara större, mer och blodigare och det är det här med bara det att det är större ytor, mer ljus i scenerna, mer blod och slafs och ett slut som var det mest korkade jag sett och givetvis lämnar det en öppning för en tredje del. För de sista minuterna som är så uppenbara satt jag bara och skakade på skallen och upprepade nej, nej, nej som ett mantra för mig själv och visst blev det som jag förutsett. Det blev exakt så och då rasade hela filmen för mig för nu vill jag inte vara med längre när det kommer till The Descent-serien och jag är rädd att den kommer att bli som Wrong Turn-filmerna. Ettan är underbar, tvåan till skillnad från denna uppföljare jäkligt underhållande och cool medan trean är rent ut sagt hemsk.

Effekterna är bra här och det är gott om slafsiga scener där det antingen krossas skallar med sten, det borras i dem, det bits, rivs och stympas på alla jäkla vis med så våldet är det inget fel på men det hjälps inte för det faktum att detta är en helt onödig uppföljare överskuggar allt det. Sedan gör den långsökta början, det korkade slutet och filmens "suprise" sitt med för att sänka den åtminstone för mig. Jag kommer att förtränga denna stund även om det var en del coola scener i den och hålla mig till det originella originalet i fortsättningen i stället. Det mår jag bäst av i längden.

Barfly - 1987

Fans av Charles Bukowski har säkert redan sett denna mer än en gång och samma gäller för mig och ärligt talat så vet jag inte varför egentligen. Nu är inte detta den första filmatiseringen av Henry Chinaskis liv i rännstenen men inte heller den bästa för där är min favorit Factotum av Bent Hamer. Där Matt Dillon mer prickar in den Chinaski jag kommit att älska så misslyckas Mickey Rourke helt här. Inte bara ser han smått efterbliven ut med sitt kroppsspråk utan även i tal och allt annat. Visst, han ska spela fyllo men Chinaski var aldrig så här. Läser man Hollywood av Bukowski så kommer hans egna tankar om filmen fram med och just Rourke, även om han gillade honom privat, var inte hans eget första val vill jag minnas som sitt alter ego. Dunaway däremot var populär men så var hon avsevärt snyggare än Bukowskis egna brudar.

Se hellre Factotum så får ni samma story en gång till bara det att ni får mer av den och framför allt en mer trovärdig Chinasky i form av Matt Dillon som jag själv finner mer trovärdig och faktiskt smått lik om än lite för snygg och snygg för Chinaski men trots det, Chinaski. Eller varför inte helt enkelt kolla in böckerna och hans noveller? Ni har en underbar värld framför er. Mina favoriter är Kvinnor - 1978, Postverket - 1971 och framför allt Min Oskuld & Pearl Harbor - 1982. Hollywood - 1990 är mer en skildring av cirkusen runt filmatiseringen men fullt läsvärd. Mycket nöje!

Horror Express - 1972

Kan upplägget bli bättre än detta egentligen? En brittisk-spansk samproduktion med Peter Cushing, Christopher Lee, Telly Savalas och Helga Liné i rollerna baserad på samma historia som låg som grund för The Thing From Another World och remaken The Thing så kan det bara inte gå fel i mina ögon. Vilket är rätt fyndigt för ögon är det precis vad det handlar om här men det går vi inte in på för själva handlingen har ni redan fått reda på. Enda skillnaden är den att denna utspelar sig på ett tåg och inte på en forskningsstation i Arktis omgiven av snö men snö får vi här med så ni som är rädda för att förlora det i denna historien behöver inget frukta.

Cushing och Lee är alltid ett radarpar på film vare sig de är emot varandra som i Dracula, Frankenstein eller Mumien eller som här och i The Skull på varandras goda sidor även om det är lite spänt mellan varven som när en viss skönhet vid namn Liné kommer mellan dem i kupén. Cushing var faktiskt på väg att lämna inspelningen på grund av hans frus plötsliga död som låg rätt tätt på inspelningen men Lee ryckte ut och styrde upp det hela och fick Cushing på gott humör igen genom att prata om deras gamla filmer tillsammans varefter legendaren bestämde sig för att stanna kvar och slutföra filmen.

Tyvärr är inte denna klassiska skönhet vid namn Helga Liné med så mycket som jag hoppats på men det vi får njuta av henne räcker och blir över. Kvinnan är otroligt vacker! Telly Savalas är även han med en kort stund men hinner göra rätt mycket hyss med sin roll. Bland annat hinner han reta upp herrarna Lee och Cushings karaktärer när hans tappra kosacker kliver ombord tåget och tar över läget på sitt eget lilla vis.

Monstret i sig, för det är givetvis ett sådant här, är väldigt underhållande samt välgjort och vi får faktiskt se en del av det till skillnad från andra filmer där det bara antyds där är ett. Vad mer som överraskar är våldet i filmen får jag säga. Det är gott om det röda guldet och för att vara en film från denna tidspunkt är det faktiskt rätt våldsamt. Vi får precis vad vi hoppas på med andra ord. Lee, Cushing, Liné, Savalas och lite gore. Vad mer kan man begära? Jo, kul dialog men det får vi det med som här när det diskuteras vart monstret kan gömma sig när det väl lämnat sin första boning. En dialog mellan Lee, Cushing och monstret faktiskt där den sistnämnde frågar följande och Cushing svarar:

Inspector Mirov: The two of you together. That's fine. But what if one of you is the monster?
Dr. Wells: Monster? We're British, you know.

En mycket skön film med härlig stämning, bra effekter och härliga skådespelare gör detta till en fin upplevelse som inte kan rekommenderas nog. I mitt fall är det en given film i samlingen och för er som delar min uppskattning av herrarna Lee och Cushing eller varför inte Lega Liné helt enkelt är det ett bra val. Ni kommer inte att ångra er men akta er bara för de senaste amerikanska utgåvorna för filmen ligger nu i public domain och det är bara skitutgåvor som finns ute. Så sikta in er på antingen det första amerikanska släppet eller varför inte ett tyskt? De är i widescreen och väldigt prisvärda. Happy hunting!

Deadly Prey - 1987

Hjärtligt välkomna till kvällens kulthörna och filmen vi ska diskutera är David A. Priors Deadly Prey. Den enda film jag sett min far resa sig ifrån och lämna redan efter en kvart och då måste det vara något i hästväg vilken den är med. Detta är en film jag visste redan jag älskade efter att endast ha sett postern på i en videoaffär. Postern i samband med filmens odödliga tagline smälte mitt hjärta direkt och den är fortfarande oöverträffad för mig. Simpel men ack så effektiv: In Vietnam he was the best... he still is!

Klassisk minst sagt och samma gäller för filmen, sanna mina ord. Budgeten är låg, riktigt låg och till och med platserna som filmen utspelar sig på är begränsade de med. Vi får se samma platser stup i kvarten och det ser ut att inte vara någon hejd på eländet men det gör inget för underhållningen är på högsta nivå här så man smälter allt. Till och med scenen där våran hjälte i en desperat akt av hunger först käkar en daggmask och sedan gör pinan kort för en näbbmus som han sedan grillar och käkar upp och då har han bara varit i gång i två timmar i skogen!

Handlingen är den att ett gäng hårda legosoldater vars ledare inte tror på leka krig så de plockar upp folk från gatan, nej inga horor nu khenrikm, och släpper ut dem i skogen där de sedan letar upp dem och slår ihjäl dem allt för träningens skull och för det är kul att döda antar jag. Men dagen kommer när de plockar upp fel campare. Mike är inte bara Vietnamveteran, han är även den bäste av alla från det kriget. Så med honom lös på de begränsade ytorna så är läget kört för våra legosoldater. Men de är inte dumma så för att verkligen få med Mike på allvar i deras muntra gäng så kidnappar de hans fru, våldtar henne, slår ihjäl hans svärfar och fortfarande lever hoppet om att han ska gå med i deras muntra gäng. Försöket är allt entusiastiskt och med god tanke bakom sig men Mike är inte den som är den så han går helt enkelt hem och sminkar upp sig, byter om till de gamla grönkläderna, laddar upp de gamla vapnen och ger sig tillbaka för att en gång för alla lämna fram sitt svar. Men grabbarna i grönt ger sig inte lika lätt så de dödar hans fru och nu blir Mike arg på allvar...

Vad kan man säga? Det är helt enkelt lysande från början till slut. Agerandet som vissa effekter till mer kända ansikten som Cameron Mitchell och Troy Donahue, vem nu han är, är under all kritik. Det är tafflig dialog fylld med mest skrikande och ett befäl vars enda order är Move out! och ett jäkla skjutande samt springande på samma platser. Vi får fyrkantiga frigolitstenblock, en makalös helikopterscen som man bara måste se med egna ögon och ett fenomenalt slut. Bodycounten är hög, nästintill tresiffrig och musiken sparsam för detta är ju en film med minimal budget och som verkar vara antingen gjord av en grym kärlek till genren eller helt enkelt för man ville göra snabba pengar. Jag tror mer på det förstnämnda för denna kan inte ha spelat in många kronor. Själv köpte jag min vhs jag hade genom Hobbex så bara det säger en del om filmen.

Trots allt detta så kan jag inget annat än älska den för den är så grymt underhållande och en fullkomligt briljant actionpärla med tidernas bästa tagline någonsin, lågbudget eller ej men detta är precis så som varje film borde vara i denna genren. Visst känns många scener igen från First Blood och själva idén är ju The Most Dangerous Game än en gång men det sväljer man varje gång man ser den för filmen är så dråpligt underhållande och grym att man kan dö. Speciellt när filmens bästa scen kommer. Då drar Mike fram kniven och kapar av armen på en kille, slår ihjäl honom med den och sedan skalperar honom! Varför? Han sköt Mikes fru mitt framför honom och sådant kan man inget annat än älska i en film.

Högsta rekommendationer till alla med barnasinnet kvar som skiter i allt vad logik och manus heter för detta är röj från första scenen till den sista och perfekt Weekend Video material! Och kom ihåg: In Vietnam he was the best... he still is!

Rolling Vengeance - 1987

Omslaget i samband med själva grundidén är klockren men resultatet långt i från dess glans. Detta kunde blivit så pass mycket bättre i de rätta händerna tror jag. Storyn är den att en kille får hela familjen mördad och flickvännen våldtagen av ett gäng lowlifes som är kroniskt berusade bröder och i sin tur söner till Ned Beatty som driver en krog. Därefter han bygger en monstertruck hemma och sedan använder sig av den för att ta hämnd. Man kan inte misslyckas om man har både de rätta nötter i rollerna och en monstertruck till sitt förfogande men det är precis vad som sker här.

Hela filmen har en känsla av tv-film över sig och då menar jag ingen av den bra sorten som Dan Curtis filmer eller The Park Is Mine utan mer de av den tvivelaktiga sorten som brukar gå på förmiddagarna på TV6 som ingen ser ändå. Ned Beatty sköter sig som vanligt fast här ser han mest malplacerad ut i knuttejacka, rockabillyfrisyr och minus en hörntand. Alla i filmen är trevliga och snälla och framför allt rena utom just då rötäggen. Killens flickvän är av den enerverande sorten och bara piper för det mesta och är hon väl får sitt så skiter man i vilket och mer tycker det är rätt åt henne för man bryr sig inte det minsta om henne.

Själva bilen då undrar säkert de som inte redan gett upp hoppet om att finna något av intresse i denna smörja. Jo, den är stor men ser mest ut son en epa-traktor på steroider och stora hjul. Det visas så mycket som ska vara i den under dess uppbyggnad men inget av det får vi se. Borren som det retas med på bilden är mest bara pinsam och lika användningsbar som en slapp kuk på ett gratis horhus. Nej, inget att ödsla tid på. Se Rolling Thunder i stället så får ni åtminstone se något bra med ordet Rolling i titeln.

The Abandoned - 2006

Vad kan man säga? Trots jag sett denna tidigare så skrämde den fortfarande skiten ur mig för att inte prata om den brutala stämningen som filmen innehar. Detta är inte bara en originell skräckfilm vilket är något svårfunnet i dagens utbud men den är spansk med och det är en garanti som knäcker det mesta för mig det. Regisserad av geniet bakom Aftermath/Genesis, Nacho Cerdá och skriven av honom med i samarbete med Karim Hussain, mannen bakom lika starka filmer själv som Subconscious Cruelty med flera. Tyvärr har jag inte sett något av honom men några tips tas gärna emot!

Storyn är den att en amerikanska åker till Ryssland efter ha blivit kontaktad av en advokat att hon ärvt sin mors gård, en mor hon inte kände till då hon blev bortadopterad vid tidig ålder. Väl ute vid gården så möter hon inte bara en främling som utger sig för att vara hennes tvillingbror utan även spöke, sitt eget inkluderat! Jag sa ju den var originell.

Fotot är sagolikt med otroliga miljöer som verkligen ger Sofia, Bulgarien en känslan av att vara Ryssland på riktigt. Man kan inte låta bli att bli hänförd av miljöerna i filmen. Fotot är skjutet av Xazi Giménez som även skött det i flera av Jaume Balaguerós filmer som Los sin nombre, Frágiles, Darkness och andra filmer som The Machinist och Transsiberian för de som bryr sig om det men det är en erfaren karl och det märks verkligen här. Nu såg jag denna på Nobles Blu-ray släpp och bilden var otrolig där precis som DTS-spåret och det enda smolket i bägaren var den totala bristen på extras. Det finns inget alls att sätta tänderna i här och det var riktigt synd tycker jag för jag hade gärna sett och hört regissörens tankar om denna film.

Nu är det inte bara spökstämning och andar vi får till hands här vi får även små strålande stunder med utsökt gore i form av grisattacker men vi nöjer oss med det för lite skoj får ni allt ha att se fram emot. Stämningen som jag nämnde är tjyvtjock och det tar inte lång tid in i filmen innan ens hjärtslag ökar och man själv kan höra dem. Själv trodde jag det var som pumpen var att lägga av på grund av för många ost och baconburgare men det visade sig vara filmens stämning som låg bakom det. Vi får en scen i källaren som närapå skrämde skiten ur mig bokstavligen talat! Ni som sett den vet säkert vilken scen jag talar om men det jag såg räckte och jag hade möjligheten att spola tillbaka för att se ordentligt vad det var men det får stanna där för jag kommer att se om denna och då räknar jag med samma upplevelse igen. Tarmtömning eller ej, bra film ska kännas i hela kroppen.

En fantastisk film som rekommenderas rejält och se för guds skull ni har nära till dass, det hade jag tack och lov!

Beetlejuice - 1988

Tim Burton är ingen regissör vars filmer jag springer skrikande efter för att se snarare tvärtom men detta är en otroligt skön film fast i ärlighetens namn så beror det mest på valet av skådisar och framför allt en viss Keaton som denna är så bra som den är. Burton har alltid satt sin egen prägel i sina filmer med sin säregna stil och underliga dekor och här är det gott om det och landskap i samma form. Ta bara sandhavet och dess inneboende randiga sandhaj. Randigt verkar vara något Burton gillar för övrigt för det förekommer rätt flitigt här.

Storyn är den att ett ungt par dör på vägen hem från affären och nu flyttar en ny familj in i deras hus som de har köpt och med dem en ny stil som tillvaro. Eftersom paret lever kvar som spöken i huset så bestämmer de sig för att driva ut dem vilket inget vidare går så de bestämmer sig för att kalla in en expert på området varefter det går extremt utför till våran stora lycka. Denna person är Beetlejuice som direkt sätter standarden för vad som går och inte går att göra.

I rollerna ser vi Alec Baldwin, Geena Davies, Jeffrey Jones, Catherine O´Hara, Winona Ryder, Glenn Shadix och Michael Keaton som just Beetlejuice och han fullkomligt äger filmen. Alla sköter sig fint men det är Keaton som har de bästa replikerna, hyssen och jävelskapen för sig och är den främsta anledningen till jag gillar denna filmen för Burtons filmer är inget som lockar mig annars. Han vill vara för "egen" för sitt eget bästa så jag hoppar gärna på dem. Men denna sitter alltid rätt och man kan inget annat är bara älska Beetlejuice i Keatons skepnad för han är bara bäst.

We've come for your daughter Chuck.

Camp Slaughter - 2004

Camp Slaughter är som de flesta säkert känner till en av de mest utskällda och bespottade filmerna i svensk filmhistoria sedan Bo A. Vibenius Thriller - En Grym Film kom 1974. Jag har sett den tidigare och nu såg jag om den igen och mina intryck är detsamma. Filmen är helt okej och har en skön första timme med härlig skruvad stämning och musik, för att inte nämna låten på radion när karaktären Fluffy ska förföra en av tjejerna i filmen som verkligen är porrig, och en förvånansvärt cool mördare i Bunnyman. Tyvärr är den sista halvtimmen rätt seg och mest består av spring, skrik och allmän förvirring som i många andra filmer i samma genre fast de sista scenerna i filmen är oväntat sköna. I överlag en helt okej film som säkert sticker andra "filmskapare" i ögonen för de själva inte lyckas få till något i denna stilen och långt i från lika illa som sitt rykte.

Här är hela gänget samlat i ingen direkt ordning i namnväg: Fred Andersson, Robert Arlinder, Erica Carlson, Christina Luoma, Annika Marklund och Sofie Norman.
Så för att ge filmen lite upprättelse så har jag, för första gången i mitt liv får jag säga med, intervjuat allas våran Ninja Dixon, Fred "Fredzilla" Andersson som gör rollen som just Fluffy i filmen. Han har svarat på frågor om både filmen, dess mottagande och hans egen roll i det hela samt hans egna karriär. Resultatet kommer här och jag hoppas verkligen ni kommer att gilla hans svar lika mycket som jag gjorde och kanske till och med ge filmen en ny chans. Jag ber om ursäkt i förväg om vissa frågor är underliga eller bara rent korkade men som sagt, detta är min premiär på denna sortens grej. Häng med!

W.V:
CS är en väldigt utskälld film som får skit från alla möjliga håll och kanter, både på filmforum som på IMDB till folk i allmänhet. Jag själv tycker det är en underhållande film som är bäst i dess första timme för att sedan tappa rätt rejält den sista halvtimmen för att plötsligt få till en rätt skön slutscen. Vad tycker du i dag om filmen samt ditt eget deltagande och engagemang i den nu sex år senare?

N.D:
- Jag har väl alltid hatat mitt eget framträdande i filmen, eftersom min engelska var så jäkla dålig på den tiden och jag gillar inte att prata något annat språk än mitt eget om jag ska skådespela. I manuset stod det också att Fluffy skulle vara en "enormt fet" person, så det störde mig också och gör det även nu. Jag är tjock, men jag skulle inte påstå att jag ens då var "enormt fet"! Men men, det är bara en karaktär man spelar. Filmen som sådan fungerar väl, den är väl varken sämre eller bättre än många andra indie-slashers i samma budgetnivå. Jag håller med om att den sista halvtimmen är den svagaste, mest för att det blir för mycket springande i en mörk skog och det drar ut lite på tiden. Däremot gillar jag ett av morden då, när Erica Carlson blir dödad i minibussen. Brutalt.

W.V:
Vad var din inblandning i filmen förutom rollen som Fluffy, vilket var ett rätt hemskt namn för övrigt. Kunde de inte gett din karaktär ett bättre alternativ?

N.D:
Jag vet inte vad namnet Fluffy kom ifrån, men det var säkert en referens till alla marshmallows som jag äter hela tiden. Det är väl "fluffiga" eller nåt. Men å andra sidan är filmen gjord - och det var något vi alla var inställda på från manusstadiet - att som en pastish, som en slasher från det sena åttiotalet och då kanske ett fånigt namn passar bra på en sådan karaktär. Men för att svara på din första fråga, jag var egentligen bara skådis och inget annat. Spelade in lite bakom kulisserna-material också som finns med på dvdn. Men that's it.

W.V:
Om du som regissör i dag skulle få chansen att göra om filmen skulle du ta den då eller detta är inte en film som du skulle vilja göra?

N.D:
- Det är inte min stil av film att regissera. Jag har nog aldrig kunnat regissera den här formen av genrefilm. Men om det är något jag skulle ta bort så vore det inledningstexten och att lägga in fler mord samt drastiskt göra om hela springa-i-skogen delen. Kanske förlägga det i ett stort hus istället, så att det gick att se vad som händer ;)

W.V:
Många klagar ju på det här med den "svengelska" som pratas i filmen men varför klagas det inte när kända skådespelare dubbas i italienska filmer där så gott som alla är dubbade. Ta bara Martin Balsam i Blodsbröder, det låter hemskt där för att inte nämna om man skulle slå på en tysk tv-kanal och råka se en John Wayne film. Hur jäkla spännande är det att plötsligt se the Duke skrika Achtung! till en stackars indian! Det klagas det aldrig på i samma utsträckning som det görs när denna kommer på tal. Hur ställer du dig till deras inställning?

N.D:
- Nu låter ju Svenska fånigare rent allmänt och speciellt om en svensk ska snacka engelska, men skit samma säger jag. Det är accepterat att svenska band sjunger på pissig engelska utan att någon stör sig, så varför inte lite svengelska på film? Dessutom är inte Camp Slaughter något som skulle förändra världen, bara en b-rulle med glimten i ögat. Det är roligt med kritiken av engelskan förresten. Någon dåre på dvdforum tyckte damen som spelar sjuksköterskan på slutet snackade usel engelska och påpekade detta högt och tydligt, vilket blir väldigt roligt då den damen är Sandy Mansson - helylle-amerikan från topp till tå! Hon pratar inte ens flytande svenska! Samma sak med en annan person från det forumet som skrev en lång harang om hur usel engelskan var, tills att vi upptäckte att han hade en länk till sitt eget rockband där svengelskan var om möjligt ännu värre!

W.V:
CS är som jag ser det en liten hyllning samt en chans att göra en svensk slasherfilm med alla klassiska attribut som förekommer i just dem. Vi får den obligatoriska nakenscenen, en deformerad maskerad mördare med infantila drag, en knubbig kille som inte får komma till, korkade brudar, ett hus, partyscener etc.etc. Hur kom det sig att denna fick det dåliga mottagande den fick? Var det den berömda avundsjukan som tittade fram än en gång och att svensk film helt enkelt ska vara endast glesbygdsdrama med incestuösa drag, spritmissbruk och lantliv eller var det helt enkelt för filmen kunde varit bättre?

N.D:
- Lite avundsjuka var det nog, faktiskt, även om ingen vill erkänna det. Jag påstår inte att CS är ett mästerverk på nåt sätt, men om folk kan gladrunka över Beck- och Wallander-filmerna så finns det ingen anledning att skälla på CS. Sedan gjorde ju distributören Sandrews det stora, stora misstaget att börja titel-droppa filmer som Halloween, Fredagen den 13:e och Motorsågsmassakern! Hur i hela friden kunde de dra de jämförelserna? När jag läste manuset för första gången och diskuterade det med Opera Film så var det filmer som Slaughter High och Fredagen den 13:e del 5 som kom på tal. Det vill säga, slasherfilmer från slutet av åttiotalet när genre vissnat en hel del. Och det var det som vi alla utgick från hela tiden. Så den klantiga marknadsföringen gjorde nog sitt.

W.V:
I mitt tycke så har filmen en riktigt skön scen och det är det när Fluffy, som även är filmens stora behållning, kommer in i köket och är rasande och skäller ut de andra för de kastat hans fiskegrejer i sjön samt han tvingas i klippet direkt efter ställa sig mot fönstret och jämföra handavtrycken på det som mördaren lämnat efter sig. Det inte bara visar att Fluffy är en typisk dörrmatta som de andra kan köra över utan det visar upp lite komik i det hela med. Och den stora frågan. Har du kvar den blå hatten?

N.D:
- Jag gillar den scenen också, även om jag är usel i den. Men jag hade bra motspelare att arbeta mot, och det gjorde det hela betydligt mer underhållande. Tyvärr har jag inte kvar den blå hatten, men skjortan har jag på mig då och då, så även shortsen! Och mina tofflor står nu vid balkongen och används av min sambo när han ska ut och blossa!

W.V:
Fluffys demis gav mig en del vibbar av The Burning mest pga valet av verktyg. Var detta något du förde fram eller det var klart från början?

N.D:
- Nä, jag tror den genomfördes exakt som det stod i manuset. Men jag gillade mordet, det var rejält och spektakulärt. Som du kanske minns så hittar de sedan Fluffys kropp hängandes i ett träd, och från början var tanken att jag skulle ligga upp i trädet på riktigt! Dock så har jag någon form av höjdrädsla och tog mig inte upp i träden. Inspelningsledaren tog då på sig mina kläder och lade sig där uppe, dock blev det inte speciellt bra och det slutade med att det med digital effekter fick min kropp att hänga upp och ner där.

Fluffy och dennes baneman Bunnyman:
W.V:
Framtiden, hur ser den ut för dig? Är där fler roller på gång eller du håller dig endast till reklamfilmer nu för tiden? Kanske något regijobb som hägrar eller det är slut med den biten?

N.D:
- Reklam ger pengar och är inte så tidsödande. Men nu har jag tröttnat på det. I vår kan ni se mig i Välkommen Åter, en komediserie på TV4 där jag har en skön scen mot Petra Mede, Claire Wikholm och Nour El-Refai. Jag har hört att jag dyker upp i avsnitt 4 eller 5, så jag hoppas jag inte blivit bortklippt i sista sekunden. Annars så söker jag inget, men om jag ska göra nåt så ställer jag helst upp i indie-långfilmer som har ambitioner bakom sig. Behöver inte vara budget, huvudsaken man får agera på riktigt. Jag lär nog inte regissera mer, men jag är sugen på att producera igen faktiskt. Ska investera lite pengar i en kommande film av en av mina utländska favoritregissörer, väntar bara på kontraktsförslag nu - så jag hoppas det går igenom. Dessutom så hoppas jag att jag ska kunna producera en riktigt bisarr och skön rulle tillsammans med regissören Mattias Bloom. Håll tummarna.

W.V:
Och är där något som du vill säga om filmen i övrigt så dela gärna med dig här, anekdoter är alltid intressanta. Vill du klaga på dess mottagande så går det också bra för så illa som filmens rykte vill göra den till är den inte även om den sista halvtimmen kunde varit bättre och fotot kunde gärna varit mer färgfullt. Det är rätt trist som det är men detta är en film som trots dess rykte och allt annat kommit att bli en del av den svenska filmhistorian fast kanske inte som den ville. Jag nämner gärna den i samma andetag som Fäbojäntan och Thriller. Ingen av dem är några direkta mästerverk men de har sin charm och så har denna med.

N.D:
- Det enda jag vill säga till de som gråter som hysteriska småbarn över hur mycket de hatar den är ett citat från Alfred Hitchcock som han enligt legenden kläckte ur sig när Anthony Perkins ville läsa in något djupare i en scen: "Don't worry, Tony, it's only a Movie".

Fluffy:

Ett stort tack till Fred för hans medverkan och för hans bidrag med bilder till denna text och skulle någon inte vilja vara med så får ni kontakta mig så tas de bort även om någon vill ta upp något så är ni välkomna att höra av er.