Man On Fire - 1987

Äntligen är den sedd och det var en omöjligt mer hård historia än jag hade kunnat tänka mig! Glöm Tony Scotts remake som har rippat scenerna rakt av denna vid flera ställen och se originalet istället för det är inget ni kommer att ångra, tro mig. Scott skulle iofs själv regissera denna men föll bort då studion inte tyckte han var erfaren tillräckligt och valet föll på Eli Chouraqui istället, som för mig är totalt okänd och tydligen har mest musikaler bakom sig, och det får jag säga var ett klokt beslut för inte bara slipper vi den äckliga Dakota Fanning, vi slipper även Creasys återkomna kristna värderingar och fördjupningar i bibeln. Utan vi får här en hård, kall och desulisionerad ex-militär som inte har några hämningar för att finna sin vän och liken blir många under vägen framåt.

Scott Glenn är en fantastisk skådespelare som tydligen bara får göra filmer som han så gott som alltid är skurk samt dör i varför vet jag inte men tydligen så tycker någon att det är sådana filmer han ska göra. Då har de inte sett denna då även om han dör här med på sätt och vis för filmen börjar helt enkelt med att han är död. Han kanske inte är den mest fagraste mannen på jorden och kanske inte tilltalar alla som Denzel Washington gör men han är lysande när han väl drar på krigsstigen och inte ens drar sig för att välta spårvagnar över de low lifes som kommer i hans väg. Jepp, det är våldsamt här och det är ett underbart tempo i storyn. Har man sett Scott´s remake så ser man direkt hur pass mycket som är tagit här i från och då pratar vi om hela scener även om det har ändrats för att passa de inblandade. Den unga damen som Creasy ska vara livvakt åt här är 12 år och beter sig som barn gör i den åldern och inte är som Fannings karaktär, lillgammal utav helvete och framför allt så slipper vi den jävla björnen allt ska fokuseras på.

Visst är Washingtons Creasy våldsam men det är mest för man är inte vad vid att se Washington på det viset så därför tror jag det blir automatiskt våldsammare än vad det egentligen är. Visst, fingerkaparscenen är hård fast i denna version får vi inte ens se den utan bara när Glenns Creasy tvättar händerna och det vette fan om inte det är hårdare egentligen. Vi vet vad han har gjort men inte hur mycket han gjort, det blir helt enkelt hårdare samt vi inte blir på det klara heller om de har utnyttjat flickan sexuellt som det antyds eller ej. Hur som helst så lägger Creasy gasen i botten och slår till mot alla inblandade och när snuten väl får höra vad han pysslar med så ger de honom helt enkelt fria händer för han rensar ändå upp till dem samtidigt.

En annan sak som är annorlunda är det att denna version utspelar sig i Italien och inte i Mexiko som i den senare varianten och vi får många fina skådisar i diverse roller. Vi får bland annat Joe Pesci i den rollen som Walken hade och det är en totalt annorlunda Pesci vi får se här. Här agerar han och inte bara som gör nu för tiden och upprepar sina roller från Dödligt Vapen och Maffiabröder in i absurdum. Danny Aillo dyker upp i en slemmig roll, Jonathan Pryce, Brooke Adams, Paul Shenar och framför allt Giancarlo Prati från Atlantis Interceptors där denna blev hans sista film konstigt nog.

Gillar man hårda, skitiga filmer med ännu hårdare tema så måste man bara se denna inte minst för Scott Glenn utan även de som gillade remaken bör se denna för att se vad de egentligen missat. När slutet väl kom så satt jag med fuktiga ögon och en klump i magen för filmen griper tag i en och släpper inte det, inte ens i eftertexterna kan man slita sig och det är ett väldigt bra betyg för detta är en väldigt bra film. Bortglömd och underskattad, precis som sin huvudrollsinnehavare som fler borde ge sin tid och njuta av. Själv vill jag inget annat än få se ett ordentligt dvd-släpp på den för det är den väl värd. Rekommenderas så in i helvete!