söndag 31 januari 2010

Young Frankenstein - 1974



Mel Brook´s filmer är kul så länge man slipper se honom själv i dem och i just denna klasisker så gör man definitivt det. Slipper honom alltså. Istället får vi en överdos av Marty Feldman som gör sitt livs roll precis som Gene Wilder. Peter Boyle får räknas in där med faktiskt och Madeline Kahn, ja, hon är som vanligt. Kul i alla lägen och en sådan typ som man stör sig på totalt innan man inser storheten i henne. Gene Hackman är klockren som den blinde mannen som bara vill ha lite vänskap i den mörka natten och polisväsendet har aldrig varit roligare än i (trä)händerna på Kenneth Mars och Teri Garr, hon är mest söt bara.

Detta är komik på hög nivå och söker man odödliga repliker att dela med en polare så behöver man inte leta längre för här serveras de på löpande band:

Igor: Dr. Frankenstein...
Dr. Frankenstein: "Fronkensteen."
Igor: You're putting me on.
Dr. Frankenstein: No, it's pronounced "Fronkensteen."
Igor: Do you also say "Froaderick"?
Dr. Frankenstein: No... ”Frederick."
Igor: Well, why isn't it "Froaderick Fronkensteen"?
Dr. Frankenstein: It isn't; it's "Frederick Fronkensteen."
Igor: I see.
Dr. Frankenstein: You must be Igor.
[He pronounces it ee-gor]
Igor:No, it's pronounced "eye-gor."
Dr. Frankenstein: But they told me it was "ee-gor."
Igor: Well, they were wrong then, weren't they?

Eller varför inte min favorit:

Inga: Werewolf!
Dr. Frankenstein: Werewolf?
Igor: There.
Dr. Frankenstein:What?
Igor: There, wolf. There, castle.
Dr. Frankenstein: Why are you talking that way?
Igor: I thought you wanted to.
Dr. Frankenstein: No, I don't want to.
Igor: [shrugs] Suit yourself. I'm easy.

Ni ser själva, otroligt roande och underhållande film som verkligen är en tidlös klassiker som kan ses in i det oändliga. Varmaste rekommendationer!

fredag 29 januari 2010

Fighting Back - 1982



Ytterligare en vigilante-film från 80-talet och denna gången är det Tom Skerritt av alla som rensar upp i stan. Skerritt som jag alltid tyckt är en tråkig skådis som alltid nyttjar samma tonläge och ansiktsuttryck överraskar här med ett oväntat hårt spel och väldigt våldsamt beteende. Han kanske till och med delar åsikt med sin karaktär här privat, vem vet?

Skerritt bor i Philadelphia och driver en liten delikatessbutik och allt går bra men grannskapet försvinner i rask fart och buset tar över. Själv drabbas han av att frugan mister ett barn pga av en våldsam hallick och morsan hans förlorar ett finger i ett våldsamt rån så han startar upp ett vigilantegäng med grannskapet och snart börjar de rensa upp men de får verkligen hårt motstånd och det ses verkligen inte med blida ögon av varken polisen som politikerna. Men knarklangare, horor, hallickar och allt annat löst folk märker snart nog vem som är herren på täppan i denna oväntat hårda film. Och ni som vill se Skerritt bryta armen på en langare med ett bollträ ett flertal gånger så är detta filmen för er!

Regisserad av mannen bakom Alligator, Navy Seals, Cujo mfl, Lewis Teague pratar vi såklart om, och han vet precis hur han vill ha det och framför allt ska han ha en stor eloge för den brasklappen han satte i röven på Skerritt. För så intressant han är här att se det har han aldrig varit. Nu är det ingen en Death Wish-klon utan det är mer hjärna i denna men bara för den sakens skull så saknar den inte muskler. Det är brutalt,våldsamt och överraskande hårda karlatag här som förekommer bland annat hallickar som brakar igenom folkmassor med sina pimp mobiler, pizzabagare som attackerar med antika yxor, galet folk i allmänhet (för att göra det lätt för mig) bjuds det på med och med tanke på var den utspelar sig så kan ni själva tänka er resten. Och räcker inte det så gör säkert postern resten.

torsdag 28 januari 2010

Californication Season 3 - 2009



Säsong tre av den störtsköna serien Californication är sedd och avnjuten i högsta drag och det sedvanliga gänget är kvar. Men denna gången är det en mer jämn säsong med ett grymt flyt som flyter på relativt smärtfritt och med många härliga skratt som leder till ett riktigt oväntat och hårt slut. Moody har denna gången fått jobb som professor på ett universitet och det tar inte lång tid innan han knullar sin assistent, sin rektors fru och sin elev med det största bröstomfånget vilket är magnifikt! Seriens cooling Runkle, utmärkt spelad av Evan Handler, får jobb hos Kathleen Turners nymfomaniska agentatur där han får slåss med Peter Fonda, dela sin fru, horor och knark med en utmärkt Rick Springfield i flera härliga scener. Framför allt när de delar på en strippa med henne mellan sig.

Duchovny är lika härlig som i de andra två säsongerna och Natascha McElhone blir bara finare och finare men hon får hårt motstånd här av Embeth Davidtz, Eva Amurri grrrrr! men framför allt av den fantastisk vackra Diane Farr med ett par ögon som man bara vill drunkna i för evigt. Att hon sedan visar sig naken gör sitt med förstås. Som ni förstår så är det massor av fint kjoltyg här och så gott som alla flashar mer eller mindre någon gång i säsongen.

Men det är inte bara nakna damer som regerar här. Kathleen Turner bjuder på en grym uppvisning som den sexgalna chefen till Runkle och jag lärde mig mycket av henne som kan vara värt att ha i minnet till gamla dagar. Och sist men inte minst Peter Gallagher som rektorn, honom har vi alla sett och säkerligen stört oss på i många filmer men här kommer han till sin fulla rätt med stor komisk timing och ett jäkligt härligt spel. Jag hade skitskoj åt hans karaktär så fort han var i bild och det är en fin skådis med får jag säga som är helt omvärderad för mig nu. Så har ni sett de andra två säsongerna så har ni en fin tredje del framför er som jag nog får hålla som den bästa och framför allt får vi mycket med Runkle vilket jag uppskattade verkligen. Mycket nöje!

tisdag 26 januari 2010

The Runestone - 1990



Detta var verkligen ett kärt återseende för när denna sågs första gången så uppskattades den inte det minsta och var säkerligen klippt utav helvete med vilket alltid gör sitt. Tempot mindes jag som segt, händelselöst och knappt något monsterraffel fick vi heller. Men tji fick jag och smäll på stjärten för detta var en otroligt kul upplevelse som får mig att falla på krossade kanyler naken och sakta rulla där samtidigt som jag lovar att döpa min pensionerade grannes rullator till Weekend Video´s mobila propaganda enhet. Detta var en kul film som sparkar stjärt på alla som inte läser Honcho till frukost!

Storyn, behövs egentligen inte för vi pratar om en stuntman i en vargliknande latexdräkt som slaktar folk, är bara för att följa den rådande trenden om runstenar en historia om en runsten som hittas långt under jorden och nu ska den tydas vilket inte är lätt. Så den ansvarige för fyndet kallar in sin före detta och hennes nya karl som är snäppet vassare på tydning av runskrift. Men stenen innehåller Fenrir, Fenrisulven ni vet som blev instängd av Tyr efter en hård batalj, vill ut och tar helt enkelt över upptäckaren ungefär som i The Relic. Och nu börjar Fenrir härja och leva jävel och slakta poliser på löpande band samtidigt som han lustar efter sitt ex, upptäckaren nu inte Fenrir för han har fortfarande viss kontroll över monstret. Nåväl, Fenrir ska stoppas och ett udda gäng av en pågaspoling, en polis, översättaren och bruden ska stoppa Fenrir och en mystisk urmakare med en arm! dyker upp i sista minuten för att stoppa ragnarök.

Stoyn är skön och den funkar fint och man märker att The Relic har hämtat lite från denna vilket är helt okej då båda är fina filmer fast denna är bättre får jag allt säga. Effekterna är kanske inte så värst grafiska men de är typiska för den tiden men det som väger upp är stuntmannen i gummidräkten. Han får gott om tid i rampljuset och bjuder även på ett par riktigt roliga scener. Som när han smyger på en polis, ser en polishatt liggande på deras bil, sätter den på sig och sedan väntar i baksätet med hatten på tills polisen kommer tillbaka och sedan nackar honom där. Eller vad sägs om denna: Paret gömmer sig i en lägenhet där de barrikaderar in sig för fullt samtidigt Fenrir röjer vilt ute i korridoren med den lokala polismyndigheten. När det plötsligt knackar på dörren. Ställda blir de och undrar vem det kan vara när de plötsligt blir varse om vem det är när Fenrir brakar in genom dörren! Hur kul som helst!

Agerandet är förvånansvärt bra här och vi ser coolingar som Lawrence Tierney som gör sig skyldig till förmodligen årets bästa replik: I'll tell you what it is, Fanducci. It's a big guy in a bulletproof dog suit.
Joan Severance, Black Scorpion ni vet! är även hon med fast denna gången är hon påklädd, som polisen ser vi den alltid sköne Peter Riegert, William Hickey och som Tyr ser vi den gamle Die Hard hårdingen Alexander Godunov som dog 5 år efter denna pga något alkoholrelaterat, Tråkigt för det var en karismatisk lirare.

Gillar man filmer med stora gummimonster spelade av stuntmän så är detta ett måste och nu vill jag bara se ett ordentligt släpp på den för om någon film är bortglömd så är det fanimej denna. Det borde för övrigt ingå i skolundervisningen att se denna tycker jag för så kul coh underhållande är den, sanna mina ord. Gå och se!

måndag 25 januari 2010

Run! Bitch Run! - 2009



Här får alla som tyckte att Tarantino och hans lakej Rodriguez misslyckades med sina Grindhouse-filmer sitt lystmåte fullt. En äkta grindhouse-film helt nygjord och filmad digitalt, med resultatet att vi förlorar all grynighet som annars var de filmerna kännetecken. Storyn är den att två oskyldiga katolska skolflickor i full uniform ger sig ut för att sälja biblar och hamnar i fel hus. Istället för inkassera pengar till skolkassan får de sexuellt tvång, perversioner, spela rysk roulette med en militant flata, suga äckliga tår, våldtäkter och uppförande av knivar i underlivet och annat skoj att svälja i stället.

Det är fula människor som gör fula saker och konstant spelas en underhållande musik som påminner om den i gamla porrfilmer vilket ökar grindhouse-känslan här. Vad som mer ökar känslan är den att alla bröst i filmen är äkta och vi får inga modeller som kastar kläderna utan det är folk som ser ut som vanligt folk gör. Vi får se röven på en fet gubbe med hår på ryggen och hela hans springa i närbild. vi får rosa trosor med mensfläckar i bottnen varav en av flickorna sedan får stifta bekantskap med stället de suttit runt. Som sagt, fula människor som gör fula saker. Agerandet är taffligt så det ökar på känslan av att det är "äkta". Filmen i sig annars har en skön 7otals känsla över sig med typisk klädsel och liknande och hade det inte varit för det digitala fotot så hade det varit en sann grindhousare får jag säga.

Och efter all denna förnedring som tjejerna utsätts för så ryms det och vad som sedan följer är hämnden givetvis och det var bara därför jag såg klart. För jag tröttnade på de tre idioterna som spelade antagonisterna och för det är aldrig snyggt med bar överkropp med en brun skinnväst och cowboyhatt. Undantag finns men det är inte med här, den saken är säker! Det som gav mig mest utdelning här var när ledaren för nötterna fick en machete uppkörd i rektum och sedan som Cannibal Corpse så fint uttrycker det, blev Fucked with a knife! Allt här sker i bild så ni missar inget, inte ens nekrofilin missas så för alla oss som gillar perversioner, taskiga saker och taskiga omdöme får vårt här. Effekterna är för övrigt väldigt bra så var inte oroliga för det men vänta er ingen bra film för det får ni inte utan det är bara pang på rödbetan som gäller och det är ju därför man utsätter sig för just denna sortens film med. Ingen ny Last House On The Left, den saken är säker men ett fint tidsfördriv om man är på humör för denna sortens film.

Blood Creek - 2009



Att nazisterna var fascinerade vid ockultism är inget nytt och nu har det funnit sin väg till Hollywood med iofs var det med redan i Hellboy fast nu är det Joel Shumacher som ger oss sin version på ämnet. Och är detta en förvirrande soppa om något!

Först får vi en svartvitt version om hur en tysk familj i USA 1936 får brev från Faderlandet att de ska hushålla en forskare pga att de har en runa på sin gård. Inget konstigt i det men detta är innan kriget och runan visar sig ha magiska krafter och ett hakkors på sig, ditristat av vikingarna! Hur långsökt är inte bara det? Väl på plats så börjar saker bli intressanta men då är det plötsligt nutid och en bror får skäll för han har haft begravning av sin bror som försvann två år tidigare och som är så populärt nu för tiden, han är Irakveteran. Tydligen tog Vietnamveteranerna slut. Så nu tar han hand om familjerna så gott han kan men väcks en natt av sin bror som kommer tillbaka och vill han ska packa vapen och följa honom till en gård där han hållits fången i två år. Väl på plats ska de döda någonting som vi aldrig får veta vad är. Men det visar sig vara en odödlig supernazist i lång skinnrock som vill utveckla ett tredje öga och som behöver färskt blod. Så snart nog är de alla omringade i huset av Tredje Rikets mest uthålliga soldat som dödar hästar, återupplivar dem och låter dem anfalla huset i en gravt underhållande attack.

Jepp, en cgi-gjord häst stormar huset och biter en lirare i axeln så det stänker blod samtidigt som bröderna tömmer sina vapen i den datorgjorda djuret. Och så håller det på. Ingen direkt förklaring utan vi ska förmodas att automatiskt förstå vad som skett innan brodern försvann och varför han ska hämnas nu precis som vi ska fatta varför personerna i huset beter sig som de gör. Inga direkta förklaringar utan det är pang på våfflan direkt här och vad som är förvånansvärt här är mängden våld och slafs det bjuds på. Schumacher är väl annars inte direkt känd för slafs i sina filmer men här öser han på så till och med jag blev förvånad. Fast det är säkert mest för att locka den nya unga publiken som är uppfödda på Saw och "tortyrporrs-genren".

Schumacher har annars mest blivit känd för sina alternativa tolkningar av Batman-filmerna och för mig har han mest gjort ett intryck med den fina Flawless och Phone Booth som var oväntat underhållande. Fast skräckgenren är inget direkt som han passar i, speciellt inte om resultatet är som detta. Men nazister på film som skurkar är alltid kul så har ni tid över så slå ett getöga men vänta er inga direkta förklaringar utan se detta mer som att äta på McDonalds, man gör det men efter så undrar man varför man gjorde det egentligen.

Mutants - 2009



Det är inte klokt vad tiden går när man väl fastnar vid ett tv-spel! I mitt fall är det Borderlands som styrt så här kommer lite nytt till er som troget väntat!

Nej, Mutants är inte den hårt emotsedda La horde utan detta är precis som den en zombie-film, dock ingen vidare film helt enkelt, vilket jag besviket insåg rätt snabbt. Inledningen är kalas hela dagen. Världen är omkullkastad av en epedemi där alla är smittade och tre personer sticker i en ambulans med en fjärde i bilen smittad av bett. Resultatet att bilen stannas, personen åker ut, skjuts och färden fortsätter i ett hiskeligt tempo till de kommer till en mack där de springer på världens första autistiska zombie. Personerna är ett par där hon är läkare/sjukvårdare och hennes pojkvän och en kvinnlig soldat. Soldaten vill döda zombien men sjukvårdaren vill ta den med sig. Resultat nummer 2, soldaten skjuter vid ett autistiskt anfall av zombien så pojkvännen träffas och får blod över sig, läkaren/sjukvårdaren skjuter soldaten som dör blodigt. Sedan tar paret bilen och gömmer sig på ett avlägset sjukhus där hon söker kontakt med en militäranläggning samtidigt som pojkvännens smitta börja sprida sig. Och snart får hon både ovälkommet besök som välkommet.

Inledningen är jättefin här med massor av hårt tempo och ännu hårdare beslut och en jäkla massa slafs men det går rätt i sank när soldaten dör och paret tar över för kvinnan för hon är så otroligt korkad! Man sitter bara och retar sig på hennes beslut och agerande. Själva smittoförloppet är kul och det skiljer sig från alla andra zombie-filmer där de smittade först tar tre dagar på sig för att bli zombies för att sedan i slutet på filmen bli det på fem röda, Fulci´s Zombie t.ex, men filmen lyfter aldrig efter den fina början och man stör sig bara. Är det zombieraffel så ska det röjas och härjas, inte vara moraliska dilemma blandat med aftonbön och kulturnyheterna på P1. Sån skit funkar inte i detta hushållet. Visst tar det sig i slutet men det är inget nytt då utan det är samma som setts otaliga gånger, samma med det "oväntade" slutet som ska chockera oss tittare...

Annars är vi inte bortskämda med franskt zombieraffel så den kan gå ner med det i åtanke men förvänta er inget nytt bara så vänta heller på La horde. Det gör jag.

tisdag 19 januari 2010

Hell on Earth: The Desecration and Resurrection of the Devils - 2002



Detta är en brittisk dokumentär som visar upp de borttagna klippen från Ken Russels mästerverk The Devils från och visar upp både kritiker som skådespelare, regissören, editeraren och kompositören till musiken i filmen. The Devils i sig är en storslagen och lika grym som vacker film baserad på sanna händelser som fortfarande tills denna dag rör upp känslor hos både kritiker som publik där även den katolska kyrkan hostar sig fördärvade när den förs på tal. Ack att folk ej kan ta lite kritik...

Filmen i sig finns inte att finna på officiellt släpp i sin intakta form utan då återstår det att finna den på nätet eller på diverse bootlegs om man vill se den intakt med den kompletta versionen av The rape of Christ och tro mig, den vill man se! För hur ofta får man se rabiata nunnor nakna full av extas våldta och på sitt hylla sin frälsare även om det för vissa kan uppfattas som hädelse men då är det tur vi har religionsfrihet, åtminstone ett tag till...

Filmen i sig var på gång i sitt ocensurerade skick på DVD från Warner men drogs plötsligt tillbaka igen i rekordfart helt utan förklaring så jag antar att de verkliga djävlarna fortfarande sitter på sina höga hästar och sätter käppar i hjulet för denna film trots det snart är 40 år sedan den kom vilket i sig borde vara ett rekord.

I denna dokumentär kommer de inblandade från båda hållen till tals och kanske främst är det Dudley Sutton från The Football factory som uttrycker det som vi alla som vill se filmen verkligen tycker: "Well they’re just a bunch of cunts aren’t they, they can’t take the pace..."

Psycho - 1960



Vad som händer och sker i denna filmen är så välkänt att de flesta av oss har fått det i oss vi modersmjölken redan när vi var små så jag ser ingen mening att upprepa det. Samma med att Norman är baserad på Ed Gein, det är lika känt det. Utan jag ger helt enkelt min syn på saken/filmen och inväntar alla kommande spöstraff och hotmejl som kommer.

The Cock´s filmer är inget som jag personligen vänder mig till för han har aldrig lockat mig förutom The Birds här förleden men det var mest för att se den med "vuxna" ögon och visst höll den men uppföljaren var fans så mycket roligare och bättre och mer i min smak. Psycho är faktiskt en rätt intressant film, som precis The Birds, startade flera nya subgenrer och inspirerade till otaliga kopior i alla dess olika format både i kvalité som fantasi. Att sedan Gus Van Sant gjorde en fullständigt onödig nyversion av denna var inget annat onödigt för den var samma film rätt av helt enkelt och Anne Heche är ingen höjdare och Vince Vaughn som Norman är ett rätt fantasilöst val. Där hade klippan Affleck funkat avsevärt bättre.

Men denna är även rätt seg mellan varven och jag gillar denna mest när systern och pojkvännen till den duschmördade är hos sheriffen och får veta att mamma Bates varit död i 10 år, där blir det riktigt spännande och filmens sista 15 minuter är väldigt bra och trots man vet slutet och sett otaliga kopior på det så är det spännande fortfarande. De efterföljande scenerna med Bates på polisstationen där allas våran Tony Vincenzo, Kolchaks chefredaktör aka Simon Oakland, berättar hur allt ligger till är bara fin film rätt igenom och det som lyfter hela filmen för mig. Så man kan säga att just de två scenerna höjde upplevelsen för mig i helhet för annars var det en rätt seg om än trendsättande film och först nu fattar jag titeln på Fred´s förra blogg. Det tog sin tid men nu kopplade jag allt det.

måndag 18 januari 2010

The Perfect Weapon - 1991



Ännu en kampsportare som tar steget över till vita duken och denna gången är det Jeff Speakman som det handlar om. Och storyn är än en gång den gamla vanliga. Speakman som ung behöver disciplin och hamnar på en Kenpo skola där han får lära sig just det. Men med styrka kommer ansvar och när han spöar upp en lokal tuffing så kastas han ut hemifrån. Men nu är han vuxen och hemma igen bara för att få en gammal vän mördad och nu ska han såklart hämnas med sin bror som blivit är snut.

Inget nytt alls här och det har gjorts otaliga gånger förr och det har gjorts både bättre som sämre. Speakman är en skön fighter men ställd mot Jeff Wincott så tar jag Wincott vilken dag som helst. Actionscenerna här är bra och välgjorda men det är det som händer emellan dem som drar ner filmen och gör den rätt seg faktiskt. Och en actionfilm som är seg mellan sina fina scener är verkligen seg att se på ungefär som att tugga kola med pappret kvar.

Så ni som vill se en skön film med liknande story och grym kampsport se Martial Law-serien i stället med Jeff Wincott, Cynthia Rothrock och Birgitte Nielsen. Här har ni dem:
Martial Law, Martial Law II och den tredje filmen Mission Of Justice. Mycket nöje och höga sparkar utlovas verkligen med dem! Denna kan ni se om ni inget annat har för er.

Cross Country - 1983



Välkommen till avdelningen bortglömda och framför allt underskattade filmer som bara jag har sett, minns och håller högt. Yes, det är dags för ännu ett besök i min ungdoms videofilmshyrande dagar och då var detta en film som jag mer än gärna återvände till och bittert upptäckte att det var bara jag som uppskattade denna skatt. En skatt som inte bara väckte mitt intresse för Michael Ironside men även visade att en film, med dåtidens mått, kunde visa hårda sexscener utan det blev mjukporr av det hela för mjukporr suger. Hårt.

Evan, en hård och bitter man med smak för sex med tvång som leder till analsex, hårt våld på barer samt ett jäkligt temperament, ger sig ut på en semesterresa till Grand Canyon men inte utan att han först hamnat i bråk på en bar på grund av en nybliven kvinnlig bekant. Resultatet, att Evan får däng och vaknar upp i sin bil med den nya vännen bredvid sig och en okänd person som kör hans bil och sin flickvän mördad, leder till en grym resa med ingen som är oskyldig och som tar många vändningar och turer innan den till sist når sitt mål med ett rafflande resultat.

Filmens svenska titel var just Cross Country - Den Grymma Färden, släppt av VTC ,och grym är precis vad den är. Kanske inte i våldsamheter men väl i spänning som i stämning eftersom filmen svänger hela tiden och man vet aldrig vem som har övertaget. Evan som lämnat sin flickvän i en pöl av blod i hennes lägenhet eller John som följde med bruden han blev uppraggad av i baren?

Michael Ironside spelar snuten här som sätter fart efter Evan för att pressa honom på pengar då han kommer honom på spåren är bra som alltid och även om rollen inte är så stor så minns man honom här. Samma med Richard Beymer som Evan. Maken till sammanbiten och farlig man har jag inte sett på länge på film och han sätter verkligen sin stämpel på filmen med just Ironside då de båda har den karisman som gör att man dras till dem direkt och inte kan släppa dem. Brent Carver förtjänar att omnämnas han med då även han gör bra i från sig som den under Evan hämmade John som får nöja sig med resterna av damen i mitten som spelas av Nina Axelrod som var med i Cobra som Critters 3 innan hon drog sig tillbaka. Mest påminner hon mig om en lite rundare Sandahl Bergman fast hon funkar fint i de trevliga sexscenerna här.

Paul Lynch som regisserad har även No Contest med Shannon Tweed och Prom Night på sitt samvete fast det är lite kul hur en engelsk regissör som honom hamnade i en kanadensisk film som denna fina thriller. För att öka på stämningen så har filmen ett fint soundtrack av Chris Rea och det är bara synd jag inte kan hitta vilka låtar han gjorde här för de vill jag gärna ha tag i på något sätt. Bli nu inte avskräckta av att det förekommer sexscener i denna för den rusning av sådana som kom efter Basic Instinct är inget mot dessa här fast en scen kan allt mäta sig med den Clintan gör i Tightrope, ni som sett den vet vilken jag menar.

En riktigt bra thriller som man inte glömmer, inte minst för det sköna slutet, och den rekommenderas det varmaste till alla som känner att denna vill jag se. Ni andra vet inte vad ni missar. Lysande film!

Lady Frankenstein - 1971



Weekend Video fortsätter att slå ett slag för starka kvinnor inom filmens underbara värld även om filmerna kanske inte är så underbara men kvinnorna är vackra så vi rullar på starkt. Denna gången är det den gamla vanliga Frankenstein-versionen som får en förlängning i och med introduktionen av Frankensteins lika galna dotter som inte tvivlar för att ta steget längre än farsan. Och historien om världens mest kända monster är så välkänd så vi fortsätter när väl gubben är död.

Obs - stor spoiler kommer här under så skit i att läs om ni inte vill veta slutet - obs!

Lady Frankenstein, här spelad av Rosalba Neri som är en klassisk skönhet som inte drar sig för att kasta paltorna, tar över när Frankenstein, spelad av Joseph Cotten, fallit offer för sin egen skapelse som drar ut på stan och börjar avyttra diverse invånare för brinnande livet. Hon är inte sämre utan hon ger sig på att skapa ett eget monster som ska stoppa det första men det går inte utan hjärna så hon helt enkelt gifter sig med sin fars assistent, övertalar honom att donera sin hjärna till det kommande monstret och sedan med gubben ståendes i hörnet, förför den efterblivna gårdskarlen därav han dräps av maken när Lady Frankenstein är i full galopp under tiden. Så in med den gamla hjärnan i den unga kroppen och snart nog så är hennes verk komplett i tid för att slåss med den första monstret som har tagit sig hem med hela byn i hasorna kompletta med högafflar i trä, facklor och allmänt taskigt humör. Monsterna drabbar samman i slutminuterna medan slottet brinner därefter den ilskna pöbeln stormar källaren där Lady Frankenstein, utrustad med bröstvårtor hårda nog att skära glas, ligger och idkar samlag med det nya monstret med det gamla monstret ligger sönderhuggit i bitar på golvet under sig och med källaren i flammor samtidigt som monstret stryper henne under akten och där pratar vi om slut!

Slut på spoilern!

Vad kan man säga som inte står i texten ovanför? Här är det handlingskraftiga kvinnor i full kontroll som inte skäms för att ta för sig och vilsekomna män som mest snackar och desto mindre gör. Rosalba är verkligen en vacker kvinna som har en speciell dragningskraft som gör att man dras till henne så fort hon är i bild och i bild är hon ofta. Man kan jämföra henne med den lika vackra Helga Liné som också har den förmågan att få vilket skräp som helst att verka intressant så fort hon är i bild. Joseph Cotten som även syns till här var med i många italienska filmer under sin karriär drog sig aldrig för att blanda högt som lågt i filmväg men har aldrig varit någon som jag ägnat större intresse för så därför var det coolt här att se att Joshua Sinclair var med här i en roll som en av ledarna för pöbeln. Men det är Rosalba som är stjärnan för mig och det räcker långt.

Filmen i sig är helt okej men utan sin dos av nakenhet och våld så hade den inte varit lika kul för när det kommer till Frankenstein-filmer så är mina favoriter de med Peter Cushing i men ni vet vem vid det här laget håller kvar mitt intresse. Sen att mitt intresse för italiensk film svalnat så var det faktiskt kul att se denna då den var bättre än jag först trodde. Det tråkiga är det att det finns ingen komplett version av filmen då alla är klippta på både det ena som det andra sättet. Och den version jag såg var bland de mest kompletta men det visade sig i format som skicket på printen ändrades under tiden men det får man ta om man vill se den "hel". Fans av Frankenstein och italiensk film har verkligen något att hämta här. Vi andra som bara vill se snygga nakna klassiska damer bör inte missa den heller. Med andra ord, något för alla här.

söndag 17 januari 2010

Black Scorpion - 1995



Efter en hård helg med en hiskelig massa Army of Two: The 40th Day så kan det vara skönt att koppla av hjärnan med lite Roger Corman-producerad snabbmat för själen och i detta fallet så var det omslaget här ovan som avgjorde saken. För hur kan man se den bilden och inte vilja se filmen för att se om hon visar sig naken? Jag gjorde och fick det!

Handlingen här är en kopia av Batman/Catwoman om man vill se det så. Joan Severance spelar en snut som blir suspenderad och tar på sig ovannämnda outfit efter hennes pappa blivit oförklarligt mördad av chefsåklagaren. Väl iförd latexen så börjar hon jaga skurkar, hallickar och annat löst folk som mest ser ut som knarklangare från Guatemala med en taskig inställning till kostcirkeln. Vi får lite banal action varvad med lite sparkar och slag som precis varenda kotte i dag utövar på film men det passar in här i denna väldigt "speciella" film. För om den är något så är den speciell. Det är taffligt och väldigt lågbudget över den fast charmen i den och synen av Severance i hennes outfit väger upp allt.

Skurken här är en festlig typ som ska ta över världen med sina astmatiska kumpaner som ska tvinga alla andra att bli astmatiker med. Själv kan jag inte förstå hur man kan ta över världen genom att göra alla astmatiker men det var säkert någon fin plan bakom den idéen. Det ökar bara på underhållningsnivån så man får något att göra när inte Severance är i latexstämning. För det är något väldigt erotiskt över henne och det är fanimej skönt att få se en mogen kvinna visas på detta viset och ändå inte göra det allt för tacky. Iofs är hon lite för mager för min smak men hon har en jäkla rumpa så det sväljs ner det med.

Denna följdes av inte bara en uppföljare utan två ytterligare och en tv-serie men Severance var bara med i den första uppföljaren och rollen spelades senare av en annan i både serie som filmerna. Fast jag håller mig till Severance, hon är fin. Fans av Bruce Abbott får sitt lystmäte fullt här då han är med som polis och Severance partner. Han matchar hennes latex med kavaj, jeans skjorta, taskig slips och skäggstubb. Nu är inte Severance den bästa aktören men med Abbott så är hon inte ensam för han är inget vidare heller. Så ta detta för vad det är, underhållning med skön stämning och lagom härligt korkad intrig och action med lite inkastade lättklädda damer så vet ni ungefär vad ni får och det funkar fint en seg söndag.

Eliminators - 1986



Nu pratar vi om hederlig fin familjeunderhållning här fanimej! Här får vi mandroider med mobila enheter, permobilar på ren svenska, en nedsupen äventyrare, en forskare, en plåtuggla, en ninja och som om det inte vore nog med ninjan så får vi även homosexuella grottmän på köpet och det kan väl inte vara något annat än underhållande! Denna fanns på Transworld vhs med samma titel och bild så ni som liksom mig tillbringade mesta delen av tonåren i skumma videoaffär läsandes på alla möjliga omslag och säkertligen hyrde 99% av dem med, lär verkligen komma ihåg denna. Själv använde jag den att impa på en brud men dumpades efter repliken om homosexuella grottmän i filmen. Hon hade inget sinne för kultur hon.

Budgeten är inte hög här men effekterna är kalas och humöret är på topp och även om det ser ut som en actionstänkare så är det mer en äventyrsfilm med lite skön dialog inkastad. Andrew Pine som står för filmens coolaste roll och härligaste attityd är även med i alla skäggs moder till film, Gettysburg. En film som till 98% består av män i skägg som håller tal och ser barska ut och sådant är respektingivande. Mer skägg åt folket! Men han var även med i den mästerliga Amityville II: The Possession, en otroligt fin film även om jag kanske var för kritisk när jag skrev det. Ninjan spelas av Conan Lee som visst var med i Mad Mission 5 för er som minns dem galna filmerna!

Grabben fann väl inte denna lika underhållande som mig men han har sin smak och den ska ändras på så det är fortfarande hopp om honom men jag gillade filmen fortfarande och stämningen i den är härlig och effekterna är riktigt bra. Ta bara permobilen som funkar fint och till och med rullar för egen hand. Inga vajrar där inte! Storyn är inget direkt invecklat utan man fattar av omslaget vad det ska handla om och det är precis vad man får med. Så känner man att man saknar gamla hederliga effekter och sköna tjocka gubbar med skägg i rollerna som bad guys så har man hittat rätt film men väntar man sig en 2012 så är man verkligen på tunn is utan pjäxor.

lördag 16 januari 2010

The Lamp - 1987



Här har vi ett fint exempel på hur kul amerikanskt 80-tals skräck kan vara. Ett lite otydligt slut, härliga latexeffekter, skådespelare som ska föreställa tonåringar som själva var i den sitsen 20 år före de gjorde sin roll här, bra flyt i story som tempo och en härlig stämning. Ett det är en sådan film som börjar lite småtaskigt med tre low lifes varav en av dem är en tjej/kvinna med taskig inställning till kvinnosläktet, komplett med mikrofondipp i bild, som ska råna en dam och det är lite sisådär med agerandet men det slutar såklart med blodbad och från det så kan det bara gå upp. Jag kom faktiskt på mig med att gilla denna riktigt skarpt!

Storyn flyttas senare till ett museum där just lampan som det handlar om släpper loss det som döljer sig i den för det är en magisk lampa det handlar om här och detta är inte en sådan gentleman som uppfyller tre önskningar åt en utan han sprider bara död, pina och elände och i värsta fall så säljer han bilar med. Museets chef´s dotter drar med sig pojkvän, polare men
även ett hämdlystet ex för en natt av het sex, skvaller och allmänt dåligt leverne. Men det blir något helt annat i form av våld, sadism och flygande objekt och en livs levande ande som uppenbarar sig i slutet.

Effekterna är härligt old school här med massor av rött blod, slaggprodukter i det närt det stänks på väggar och ett stor gummimonster i slutet för att gestalta anden som vi får se en stor del. Våldet är fint och kanske inte alltid i bild men vi får se resultatet strax efter så det gör inte så mycket. Själv såg jag denna på vhs för många år sedan och det var en helt sönderklippt version som inte gjorde någon rackare glad. Då detta var på det glada 80-talet och den rekommenderades av brorsan så var frågan direkt om den var klippt snarare än om den var bra. Okunnig som han var så svarade han att det var den nog inte och givetvis var där inget kvar att se i den. Vilket har stannat i minnet i alla år men nu är den sedd i sitt rätta skick och det är en skitkul film med härliga effekter. Precis så bra som man ville den skulle vara för så många år sedan men bättre sent än aldrig. Eller hur?

fredag 15 januari 2010

Creature - 1985




Åter till barndomen blir det med denna lilla bortglömda skatt som fanns på Viking Video under titeln Inkräktaren och stoltserade med Klaus Kinski i en roll. Själv sågs denna fler gånger och man rös vid samma scener så därför var det nu extrakul när de scenerna kom upp igen men med ett annorlunda resultat såklart. De var inte lika skrämmande som då men de var inte på något sätt dåliga utan mer för att nu har man sett samma sak så otroligt många gånger att man blir förbannad om de inte dyker upp i en film i denna genren. För den genre denna tillhör är den genre där ett ensamt rymdskepp landar på en ensam planet av olika anledningar vare sig det är alarmanrop eller ekonomiska förutsättningar, vilket det är i det är i detta fallet, och de får rövarna fulla av en vilsen stuntman i en gummimonsterdräkt full med slem, klegg och andra lokala vidrigheter. Inget nytt nu kanske för en erfaren publik men 1985 så var man inte petig ej heller bortskämd med Alien-kloner som man är nu.

Här är det samma gäng som så ofta förr. Vi har den starka ekonomiska personen som är ansvarig för hela skiten, vi har kaptenen på skutan, vi har forskaren/läkaren, den oroliga och en den kåte tröstaren som alltid har något att sticka till när lusten slår till, den militära auktoriteten som ska skydda, tvivlaren som vill därifrån och framför allt en överlevare från ett tidigare skepp som hittat dit först. I detta fallet så har tyskarna hunnit före och således får de en rabiat Klaus Kinski på halsen som inleder sin scen med att tafsa på den fåordiga militära auktoriteten. Det visar sig vara en urgammal livform som tar över människorna och på så vis använder vissa av dem som lockbete för att kalasa på deras polare. Inget avancerat utan en simpel men jäkligt effektiv story.

Kinski haltar med sin dialog och först trodde jag det var som han var kass på engelska men det visade sig att det var hans karaktär i filmen som skulle vara det. Kinski var överraskande bra här och imponerande på mig vilket han aldrig gjort tidigare. Resten gör bra i från sig med så var inte oroliga för det. Tyvärr så finns det inget ordentligt släpp på denna film som visst ska vara filmad i 2.35:1 widescreen och de som finns endast är i 4.3 vilket är synd. Men filmen är en härlig sak med gott om fina effekter och ett stort monster som vi aldrig riktigt får se i all sin prakt utan det mer döljs än flashas för fullt vilket jag gillar. Det man inte ser är alltid mer kul än det man ser såvida det inte gäller klipp. Eller porr.

För alla er som gillar Forbidden World/Mutant och alla dess släktingar i denna genre är här en härlig film med skön stämning, fina effekter, gott om blod och lite gore. Och såklart ett härligt gummimonster dock utan tentakler. Rekommenderas varmt!

torsdag 14 januari 2010

Smokin´ Aces II: Assassins Ball - 2010



Smokin´ Aces är en film som jag åtminstone gillar skarpt, även om den kan bli lite dryg emellanåt, och förväntningarna på uppföljaren som till råga på allt regisseras av mannen bakom From Dusk Till Dawn 3 och Sniper 3 steg. Men nu blev det inte lika bra som jag hade hoppats på här. Storyn är ungefär som den första bara simplare och billigare. Tom Berenger spelar en FBI-man som plötsligt får ett pris på skallen och nu måste FBI skydda honom från alla sorters yrkesmördare som sätter högsta fart efter honom.

Där får vi bland annat Vinnie Jones i ännu en roll som blodtörstig typ, Tommy Flanagan upprepar sin roll från originalet och såklart kommer familjen Tremors tillbaka. Vilka är filmens höjdpunkt även om jag inte är någon fanatisk anhängare av Michael Parks. Men det är en Tremor som fäller den skönaste repliken i filmen med hänriktning mot just Tom Berenger och det är när en av Tremors-bröderna precis skjutit bort skallen på en FBI agent och stoltserar med sitt gevär och säger "I´m like the sniper in Platoon. One shot, one kill!"

Fast det var också det bästa i filmen som annars är en massa drygt snack och invecklad story som de tror ska få oss att tappa strumporna, eller hur. Man fattar den relativt snabbt och sen är det bara att invänta slutet och se vilka som klarar sig denna gången för fler filmer lär det bli, sanna mina ord. Våldsamt, blodigt och en massa skjutande är vad som serveras men det är inget nytt så ja, ni klarar er bra utan den så se hellre om From Dusk Till Dawn 3 eller Sniper 3. De är avsevärt bättre och betydligt roligare.

onsdag 13 januari 2010

Body Bags - 1993



Premiär för min del blev det med denna tv-film av John Carpenter och Tobe Hooper i form av en episodare. Hooper regisserade ett avsnitt, The Eye medan Carpenter gör de andra två, The Gas Station och Hair. Vad som är riktigt kul här är alla kändisar de fått med i filmen som är Carpenters egen lilla version av Romeros Creepshow och som jag finner mer underhållande och jämnare även om Hoopers bidrag är rätt segt.

The Gas Station:
Ung flicka tar sitt första nattskift på bensinmacken samtidigt som en seriemördare smyger runt och härjar vilt bland damerna i området. Robert Carradine har kul här som det andra biträdet och Wes Craven agerar bättre som sliskig gubbe än han regisserat en stor del av sina filmer och de som är vakna hinner säkert se Sam Raimi med.

Hair:
Stilig tunnhårig karl kan inte komma över förlusten av sin forna man och gör precis allt han kan för att få tillbaka sin lyster och popularitet bland damerna genom att få tillbaka håret. Stacy Keach lyser verkligen i denna episod och scenen när han provar tupén med resultatet att han liknar Hitler är obetalbar. Detta är filmens bästa avsnitt och det är bara synd det tappar lite i slutet. Vi ser även David Warner och Deborah Harry som en otroligt härligt sleazig sköterska. Greg Nicotero rastar hunden och slänger med sitt hår och Sheena Easton, vem nu hon är, är med på ett hörn hon med.

The Eye:
Baseballspelare förlorar sitt öga precis när karriärens högpunkt står för dörren går med på en transplantation och resultatet blir väl inte helt lyckat...
Mark Hamill gör bra i från sig men det är hiskeligt vad kort han egentligen är! Twiggy, den gamla modellen spelar hans fru och påminner lite om Susan George på något vis tycker jag. Roger Corman och Charles Napier är även de med i filmen i snabba roller. Tyvär är Hoopers bidrag är det svagaste då trots en tid på 30 minuter lyckas bli segt ställt mot de andra två avsnitten. Men det passar in med de andra avsnitten med sitt ämne.

Carpenter själv spelar kvällens värld och är verkligen rätt kul där han skrotar loss bland kadaver och annat skoj men sina banemän får han i form av Tom Arnold och Tobe Hooper. Så gillar ni Carpenters övriga filmmer och vill se honom själv spexa loss eller bara helt enkelt är fans av Creepshow-serien så kommer ni att gilla denna. Själv fann jag denna överraskande underhållande och skön. En cool liten film!

Deathstalker - 1983


Vad kan man säga om denna som inte redan upprepats in i absurdum? Detta är en Conan-klon i ordets rätta bemärkelse och det är ostigt utav helvete men samtidigt grymt underhållande med massor av tits and ass i tid och otid och jag njuter i fulla muggar av det. Varför görs det inte så här underhållande filmer längre kan man fråga sig. Vart och vartannat program i dag är fulla av bimbos med stora tuttar och korkade killar med kroppar som hade platsat fint i en film som denna men tack och lov så görs det inte film med dem personerna för de har inte den charmen som skådespelarna har här.

Rick Hill är allt annars utom en karaktärskådis och mer intresserad av att lägra damerna i filmen och tafsa på dem så mycket han bara hinner. Visst dräper han några stycken under filmens gång och kapar några huvuden men tafsar, det är det han verkar gilla mest här. En av filmens snyggingar, och dem är det gott om här, spelas av Lana Clarkson som för ett par år sedan mejades ner i en storm av kulor av virrpannan Phil Spector som förmodligen hade fastnat i sin egen wall of sound. Vilket är synd för det var en vacker kvinna med en rejäl hylla och ett perfekt ansikte och kropp för en film som denna. Damn you Spector!

Effekterna är av det billiga slaget och alla kulisser är tunna, gjorda i frigolit och passar perfekt till ändamålet. Filmens längd är bra med. 77 minuter skojar man inte om när de är så actionspäckade som dessa är. Problemet är bara det att filmen tar tyvärr dubbel så lång tid på sig att ses för man spolar hela tiden tillbaka för att se de senaste kropparna i rutan och de är många! Vi får även lite muterade karlar med svinhuvud som karlar med grovt skägg och taskig kroppshållning. Filmens skurk som gestaltas här är en ful filur med ansat skägg som går ett fint öde till mötes.

Med andra ord, en perfekt grabbfilm med massor av naket, magi, trollkarlar, monster, taskiga effekter, könsbyte, ännu värre repliker och en fullkomligt depraverad hjälte som är mer kåt än sugen på att slåss då han hellre slåss med det lilla svärdet än det stora han får av en mupp i en underjordisk grotta. En scen som för övrigt inte får missas! Lyckligtvis så finns det tre uppföljare med så lyckan är komplett när suget efter barbarraffel sätter in och man känner sig lite übermanlig i sin ensamhet och vill fördriva tiden med att fantisera om fagra damer, onda diktatorer, monster, svärd och korkade hjältar. En perfekt film för vilken dag som helst i veckan med andra ord.

The Day of the Triffids - 2009



Den tredje och den senaste versionen av samma historia och nu finns där inte fler såvida det inte göms en alternativ version i något källarrum men det får någon annan ge sig på för nu kan jag denna storyn utantill. Denna version som också är en tv-serie fast i två delar är så gott som intakt som den från 1981. Tempot är av förklarliga själ högre och det är en större budget med resultatet att det är en vräkigare film med större visuell framtoning än de andra två och vi får datagjorda Triffider i stället för de modeller som var med i de andra två filmerna. I fallet med versionen från 1981 så satt där en kille inne i modellerna och styrde dem med endast en fläkt som pumpade för fullt för det blev varmt som fan där i.

De blinda är i denna versionen lika rabiata som i förra och skyr inga medel vad som däremot fattas här är sjukdomen som drabbar dem i 1981 års serie. Här får vi följa Eddie Izzards maktgalna person som tar för sig av makten och skapar en egen armé av småkillar och det är väl tänkt att det ska krydda upp storyn lite men jag fann den idéen rätt fånig och blev mest irriterad över de segment som utspelade sig runt det. Enda fördelen var Lizzie Hopley som spelade Hilda som springer på Eddie Izzards karaktär i början, hon var fin. Resten hade jag klarat mig utan.

Det positiva här var såklart Brian Cox, han kan lyfta allt till oanade höjder och så fort han kommer med så visar han vart skåpet ska stå. En härlig karl, absolut. Serien i sig funkar fint och jag kan tänka mig att de som inte sett denna story tidigare eller läst boken har inga problem att ta denna till sig. Själv kan jag inte bestämma mig för vilken jag föredrar av dem då åtminstone de två första skiljer sig rätt bra medan denna mer följer den från 1981 vilken är den version som följer boken bäst. Ingen av dem är dåliga på något vis men denna senaste version satsar mer på att se ut som en storfilm och öser på så med och det är inte dåligt alls.

Men för mig är detta den som kommer att ses när suget efter en actionversion på storyn eftersöks och versionen från 1981 när jag vill se något mer spännande och realistiskt, hur nu köttätande blommor med smak för britter kan bli just det, och den första filmen när jag vill se storyn som den gjordes först med dåtida medel och en härlig charm i sig. Alla tre däremot har ett fint existensberättigande och man bör se dem för det är en skön historia som i någon av alla sina tre former bör hitta sin publik.

tisdag 12 januari 2010

The Day of the Triffids - 1981



19 år efter den första filmen så kom BBC´s tv-serie på samma ämne och jag med flera satt klistrade framför burken när denna sändes i sex stycken 25 minuters avsnitt. Och nu är den sedd i sitt hela format utan man har behövt vänta veckor innan man får se finalen. Tack och lov för filmmediets utveckling.

Den stora frågan nu som säkert är den viktiga för de som följde och har minnen sedan den tiden då det var viktigt att ha bra minne och tålamod för att följa en serie: Håller den fortfarande och vågar jag se om den utan att drabbas av sängvätning i ilska av ha fått första barndomsminnet förstört av en vansinnig skåning på en obskyr blogg? Svaret följer här nedanför.

Den håller fint och jag tror att man uppskattar en serie som denna bättre i dag då man kan se den i ett svep samt man har mer tålamod och säkerligen är mer insatt i ämnet än bara tittar för man vill se köttätande blommor som jagar britter i täckjacka och helskägg. Även om Bill sätter en standard för alla män i sin täckjacka och helskägg så fattas en viktig ingrediens, han röker inte pipa! Det sänker hela min världsbild av en sofistikerad man på. Piprökningen. Alla karlar med självaktning borde röka pipa och ha skägg och bära sin färgglada täckjacka med stolthet. Tack och lov så i serien så är där andra som tar upp Bills fallna mantel och för piprökartraditionen vidare till yngre generationer som serien.

Britterna satte annars en standard i dysterhet med Threads som de spinner vidare på här. Det är isolerat, vansinnigt, blekt, dystert och all form av glädje i filmen är som bortblåst och de har fått till det fint. Att de blinda sedan blir värre än värst så fort de får tag i en seende är ett plus det med för de är säkert inte så trevliga som de framstår som på film annars tror jag. De är säkert ena elaka jäklar och tack och lov så kan de inte läsa detta. Serien är fortfarande riktigt bra och stämningen är grym och skådespeleriet på topp som alltid i brittiska produktioner fast jag saknar allt Sean Pertwee i den

Nu ska den sista versionen av filmen ses med och efter att jag nu har upptäckt att Brian Cox är med i den versionen så åker den på direkt. Hoppas bara han inte är blind i filmen!

Hot to Trot - 1988



När allting felar, dra på en komedi. Fast helst en från det glada 80-talet för de har en tendens att roa mest och även om denna faktiskt har flera riktigt roliga saker så är här även rätt dött mellan skrattet med emellanåt. Bobcat Goldthwait spelar Fred och John Candy gör rösten till hästen Don. Candy som för övrigt tog över Elliot Goulds roll som just Don, improviserade dialogen och sket i det nya manuset som skrevs efter Goulds avhopp efter en rätt kass testvisning då Candy tog över rollen. Som Dons pappa hör vi Burgess Meredith i en rätt kul roll som senare får en fin påminnelse om sin roll i Rocky-filmerna när Don ber Fred under en hästtävling att prata som den gamle mannen i Rocky.

Virginia Madsen, denna pudding, är med som Freds bliviande flickvän och även om de är ett rejält udda par så är hon fin som alltid och ger lite stabilitet till filmen. Som för övrigt är Candys film då Bobcat faktiskt mest är påfrestande med sin röst som verkar ha fastnat i det pipigaste laget. Det går lite på tomgång så fort Don inte är i centrum med sin humor och även om Bobcat annars är kul så känns det mer som han upprepar sig från andra roller i denna men det ordnar upp sig direkt don öppnar truten och Candy får fria tyglar att härja. Kanske inget man minns sen den bästa komedin gjord men den kommer att rulla fler gånger när suget efter en Candy med mundiarré ökar nästa gång.

The Instructor - 1983



Filmen börjar med att vi får följa the Instructor och hans trogna vän/elev på en joggingrunda. De är fullständigt ovetandes, luras vi att tro, att de är förföljda av en ninja. Ninjan visar sig strax efter vara en överårig gubbe smyger på småbarn med en gummikniv och när de väl är ensamma så hoppar han fram för att överfalla dem när de leker men snubblar i häcken! Väl på benen igen så får han röven full av de små knattarna som visar sig vara ena jäklar på karate så de spöar skiten ur honom med resultatet att han tar av sig masken och säger han ska gå hem igen!

Vad som sedan följer är att vi får stifta bekantskap med det fulaste fruntimmer jag någonsin har sett i mitt liv. Hon är med här och är uppbackad av ett gäng kasserade porrskådisar i 45 års åldern som ser ut att vara en vild blandning av The Village People och folk från PRO där de av någon konstig anledning slåss om att få göka med henne. Efter fighten så ägnar hon sig åt grovhångel med den fulaste av dem alla och precis som alla andra i filmen har han polismustasch precis som the Instructor. Som själv är max 1.50 i strumplästen och jag tror han blir slagen i längd av Ronnie James Dio.

Ninjan i häcken dyker upp igen till i närbild och där får vi se honom dra upp luvan och peta sig i näsan i full bild och för att öka på det perversa ännu mer så kommer det en scen där the Instructor och hans polare är ute och springer och kommer till den platsen där de slogs i början bara för att polaren ska skrika: Don´t let that woman be raped! OCH SÅ FÅR VI SE SAMMA JÄVLA NINJA LIGGA OCH GÖKA MED MED VÄRLDENS FULASTE KVINNA PÅ MARKEN IVRIGT PÅHEJAD AV HENNES POLARE! Och nu har det endast gått 13 minuter av filmen!!!!!

Actionscenerna verkar vara gjorda med personer med bromsolja i ådrorna för det är helvete vad de är långsamma och man ser slagen komma två timmar innan de landar. Vi får en lirare med nunchakas som dyker uppifrån ingenstans, karlar med aavklippta linne som slutar under bröstkorgen på dem och en taskig soullåt som ska handla om the Instructors förträfflighet när han slåss. och jag tror han är bög för varannan karl han sänker klämmer han på paketet först! Han till och med duckar från kulor långt före The Matrix som säkert snott det härifrån och när sen någon i gänget får tag i kaststjärnor som dåren med nunchakorna hade på sig då brakar allt löst!! The Instructor får tag i någons gymnastikskor med kardborrband och sätter de på händerna och stoppar stjärnorna på det viset!! Helt jävla otroligt!!!

Sedan sätter han en av skorna med stjärnor i skrevet på en av lirarna och det sluter inte med det. Han hittar fler att klämma till korven på och i en sista vansinnig scen får vi den berömda bilden från omslaget där han hoppar upp och sparkar en mc-kille från motorcyklen och tro mig, ni har inte sett något förrän ni sett den scenen. Den har inget med omslaget att göra, tro mig och när väl allt är över så kommer fanimej ninjan igen! Och beklagar sig över att om hans mamma får höra han varit med det gänget så skäller hon på honom!!! Nu har det gått 22 minuter av filmen.

The Instructor:


Filmen fortsätter sedan med rivalitet mellan the Instructors karateskola och konkurrentens dito med resultatet att en av the Instructors män dör, luras vi att tro igen, efter en tävling. Vad som sedan följer är en urtråkig biljakt som övergår i en motorcykeljakt, forsränning, slagsmål i samma fors, viftande med motorsåg och fall från dödlig klippa och sedan sluta med the Instructors infångande av lagens långa arm med häktning som följd där kollegans sanna öde avslöjas med den rätta gärningsmannen. Så för att göra pinan kort för er så kan jag avslöja att det var inte konkurrenten som dödade the Instructors vän. Det var ninjan i en bastu med ett pris från tävlingen som han ville sno för att imponera på brudarna med. Endast de första 22 minuterna är sevärda här och det är endast för deras tafflighet och ofrivilliga komik, resten är en fruktansvärd soppa som är mest pinsam att bevittna. Fast lockar denna trots allt så stäng efter de 22 första minuterna för de är det enda som är sevärt här och spara ert stilla sinne till nästa recension som kommer upp här i stället.

måndag 11 januari 2010

The Day of the Triffids - 1962



Här har vi en originell film baserad på en lika originell bok. Filmen har fått två stycken remakes i kölvattnet och de kommer att beskådas med vad det lider men jag tyckte det var bäst att starta med originalet. Storyn som vi endast drar igenom denna gången är säkerligen den samma i de andra två filmatiseringarna så håller oss till den här.

Ett plötsligt meteorregn drar fram över världen och alla som beskådar det förlorar synen och slutar som föda åt de framstormande Triffiderna. Och de är stora köttätande växter som lockas av ljud och rörelse samt blint byte. Men ett fåtal människor som antingen suttit i buren, varit under vatten, inlåsta eller helt enkelt struntat i meteorregnet har klarat sig och har synen i behåll och nu är det deras kamp mot växterna som vi får följa.

Själva Triffiderna är stora och förvånansvärt smidiga då de inte bara lyckas döda utan de klarar fint av att klättra i trappor vilket vi alla vet att ED-209 inte gör. I och med att detta är en såpass tidig film så är det hederliga effekter och inget cgi här inte utan det är modeller alternativt en diverse arbetare som sitter inuti en gummiplanta och styr för en slant eller två. Och det funkar fint för jag störde mig inte det minsta på det för det gäller att ta det för vad det är. Det är ju en film om köttätande växter som aspirerar på att ta över världen ju!

Filmen är inte utan ofrivilligt komiska scener och min var den med det blinda flygplanet där precis alla var blinda ombord och allt går bra tills en snorunge har mage att fråga i luften om även piloten är blind! Doh! Resultatet blir såklart panik och planet störtar på grund av revolten som sker på planet. En krasch som hade säkerligen fördröjts om den lille jäveln bara hållit truten stängd men utan den så inget gott skratt och en tråkigare upplevelse. Filmen i sig var intressant och kul att se men om inte mitt minne misstar sig helt så är den andra versionen av filmen den som jag kommer uppskatta bäst för den sågs för många år sedan och den lever kvar i minnet fast man har haft fel förr...

Killer Party - 1986



Detta är en trevlig liten slasher som haft en riktig holmgång innan den fick premiär 1986. Påbörjad redan 1978 och fullgjord till 90% när de kom på att budgeten var överskriden och filmen lades på hyllan till 1984 då den slutfördes och trots det hamnade på hyllan igen till 1986 när den släpptes med denna titel som hade ändrats från The April Fools på grund av att bolaget MGM trodde den skulle förknippas med April Fool´s Day som kom i samma veva. Och som grädde på moset så är denna grymt bolagsklippt med så gott som det nästan allt gore i filmen borta. Är det inte en underbar värld?

Storyn är det vanliga i slasher-genren och här är det inget undantag förutom slutet som är jäkligt coolt. Vi får följa tre polare som ska bli medlemmar i en student förening och nu måste utsättas för prövningar för att få bli fullvärdiga medlemmar. Men en av dem gör ett skämt som sätter allt på pottan men det blir samtidigt hennes inträde i föreningen och det faller på hennes lott att ordna samma sak igen under en stor fest som ska hållas i ett gammalt hemsökt hus. Givetvis är det något/någon i huset som också vill vara med på kalaset och ser till att ta för sig av besökarna.

Regissören William Fruet som även är den ansvarige bakom Death Weekend som avsnitt ur tv-serien Poltergeist The Legacy som Friday the 13th och filmen Trapped! med Henry Silva gör en kul film här som hade varit härlig att se intakt. Visst funkar den fint som den är men det är så tydliga klipp att man bara blir irriterad över alla godsaker man missar. Men nu är det en orättvis värld vi lever i och pärlor som denna försvinner i dess intakta form och det är verkligen att beklaga för det är en kul film som lägger i överväxeln de sista 10 minuterna och befäster sin status med just dem. Me like!

Jungle Heat - 1985



För en gångs skull en Vietnamfilm från Hong Kong där så gott som alla ser ut att vara kusin med Jackie Chan. Sam Jones, den gamle Blixt Gordon och där pratar vi om hård film! är här en amerikansk soldat som ska träna ett gäng vietnameser i att köra lastbil i ett självmordsuppdrag, som de inte känner till att det är, och allmänt få lära sig lite överlevnad i krigets sista veckor och själva utbildningen är på tre veckor! När grabbarna väl är redo så åker de ut, tillfångatas av Charlie, torteras grovt, rymmer, återvänder till basen, lappas ihop, åker ut igen, blir tillfångatagna igen av samma gäng! och nu blir bara en fångad och nu ska de sista som är kvar hämta honom men de blir fanimej tillfångatagna en tredje gång med de dumma jävlarna!! Och ändå är där tid kvar till finalen.

Som film är detta inget vidare alls och nu gillar jag denna underhållande genre, nämligen filippinska Vietnamfilmer, men denna går över gränsen i både utförande som våld. Regissören har ingen koll på vad han gör medan den som varit ansvarig för klippningen måste ha gått på fultjack för scenerna klipps långt innan de är klara. Sam Jones är dubbad bara det och här låter han som en pilsk tonåringen som kulorna inte trillat ner på ännu, och det kanske värsta är våldet här.

Det är grovt faktiskt. Vi får en kille som sågas i bitar med en såg, vi får värre tortyr på en kille som är begravd i sand så bara huvudet sticker fram och på honom rakas skallen, det läggs ett snitt där med rakkniv och sedan hälls syra i såret så han hoppar ur skinnet! I shit you not. Han hoppar ut skinnet och lägger sig framför och dör och allt sker i bild. En väldigt grym och makaber syn. Om inte det är nog så får vi en scen som jag inte ens vet hur det det serverades upp till där ett par av soldaterna tillfångatas, binds på marken och sedan en råtta tänds eld och får springa över den medan den brinner så de också tar eld. Det är en riktig råtta och vi får se allt i bild från innan den tänds på till den slutligen dör ett antal minuter senare.

Nu gillar jag inte råttor och faktiskt inte bryr mig om de slår ihjäl ett par eller två någon gång i en film bara det går snabbt men inte så här för det är bara djurplågeri. En fullständigt onödig scen som inte tillför något mer än chockvärde till en annars väldigt medioker film som man endast kommer att minnas för dess scener som involverar detta och han som hoppar ur skinnet. För de som vill se detta så är det den tyska printen som ska ses då den engelska är klippt på flera ställen. Själv nöjer jag mig med denna titten.

Dance of the Dwarves - 1983



Detta är en film som gick under titeln Dvärgarnas Dans i Sverige på vhs när det begav sig och letar man efter denna så går den under titeln Jungle Heat i USA. Rörigt och det är tyvärr också det enda som är roligt med filmen för den i sig var ett skott i mörkret som man lika gärna kunde ha sluppit helt. Regisserad av Gus Trikonis som även gjorde The Evil med Richard Crenna som den gode Jocke borta på Gummimonster skrev om i dag underligt nog! Nu har jag själv nämnda film liggande fast efter denna så är förväntningarna väldigt låga...

Ung söt antropolog (Deborah Raffin) måste tvunget ut i djungeln för att finna sitt kall och anlitar en nedsupen helikopterpilot (Peter Fonda) och nu får vi följa deras strapatser i bushen där ännu mer underligt John Amos spelar en häxdoktor med flytande kunskaper i det engelska språket. Väl på plats är föremålet för antropologens heta låga borta och nu ska hon ta reda på myten om de dvärglika djävlarna som härjar om nätterna i djungeln.

Nu väntade jag mig en actionfilm med inslag av djungelraffel och fick inget av det utan det blev en dialogdriven film med lite action inkastat i slutet samt lite dvärgar i gummidräkter som ska spela monsterna. Vilka för övrigt aldrig är fler än tre till antalet och ser ut som en hybrid mellan Godzilla, Skräcken från Svarta Lagunen med extra simhud mellan armarna och kroppen. Det lilla vi får se av dem vill säga. För varje gång de små gynnarna dyker upp så är det endast i befintligt ljus och det är skitmörkt så man få gissa till vad som händer. Visst, skådisarna är i fullt ljus men inte det vi vill se. Förmodligen ville regissören göra en actionfilm med Afrikas Drottning och dess munhuggande mellan karaktärerna som förebild. Så här får vi följa pilotens supande och antropologens nykterhet och hennes slutliga ordningsställande av honom. Bara det att han glömde bort att det var en actionfilm som han ursprungligen skulle göra....

Nej, detta var inget man blev glad av och det väntade "surprise-aktiga" slutet gjorde det inte bättre heller. 10 minuters action i slutet blandat med lite gummidräkter på tre dvärgar gör inte detta till en spännande kväll såvida man inte gillar att leta upp obskyra filmer och sedan skryta om man sett skiten på jobb/skolgården för detta är det garanterat ingen som vill höra om.

söndag 10 januari 2010

Kaw - 2007



Kaw är säkert det senaste tillskottet i genren pjåddaraffel och den bjuder på en liten story om korpar som gått och fått galna ko-sjukan och sedan attackerar de lokala stofilerna i en liten fridfull by med en underlig sekt/mormon-aspiranter. Jag har ingen koll på vad de är men de har stora skepparkransar, vilket är ett plus, men själva samhället består visst av en död ko i en brunn, en gammal gubbe, en yngre dito med hans dotter och ett annat fruntimmer. Resten ser vi inte. Byn är befolkad av Sean Patrick Flanery (The Boondock Saints) och Rod Taylor (The Birds) och några andra filurer. Lagom med ansikte att hålla reda på och inget avancerat.

Attackerna är många och välgjorda, även om bristen på ögonanfall från fåglarna är där så får vi desto mer scener på köttförtärande pjåddar. Stora är de med. Trots det så är detta inget som tilltalar mig för jag tycker den är rätt tråkig och mest full av korkade handlingar utförda av de i filmen att jag stör mig mer än njuter av våldet. Filmen är inte dålig på något vis och framför allt så märks det inte att det är en Sci Fi-channel produktion, tvärtom.

Nu har jag sett denna en gång tidigare och ärligt talat så vet jag inte varför jag har kvar den i samlingen då mitt omdöme inte har ändrats om filmen. Den är inte dålig på något vis utan det är inget för mig helt enkelt. Lite motsägelsefullt kanske av en person som precis hyllat The Birds II kan man tycka men det är jag det. Detta är inget för mig men låt inte det hindra er som tycker den låter intressant för ni blir säkert inte besvikna.

lördag 9 januari 2010

The Birds II: Land´s End - 1994



Hej. Hur mås det? Jag kunde inte låta bli helt enkelt.... Så nu är det äntligen dags att ta talgoxen vid hornen och ge sig på den förmodligen mest utskällda film i historien eller tv-films historien. Vi kacklar så klart om uppföljaren till the mighty Cock´s The Birds eller Fåglarna som den heter i Svedala. Nu är detta en uppföljare som gjordes för tv av Alan Smithee, denna filur som "gjort" många filmer av varierande kvalité. Allt beroende på vem som ser dem. Och denna gången är det faktiskt Rick Rosenthal, mannen ansvarig för Halloween II, filmen som spöar sin föregångare med råge och hör sen. Samt den horribla Halloween: Resurrection. Där pratar vi om en film som han verkligen borde använt sig av den synonymen på istället för denna, allt enligt min mening för detta är inte alls det bottennapp och avskräde som all världens kritiker och "filmkännare" världen över tycker. Utan detta är en typisk tv-film men det innebär inte att det är dåligt på något sätt för det. Tvärtom.

Storyn är precis samma sak som i originalet. Ett par åker ut på semester till Land´s End och fåglarna anfaller, alla skadas och fåglarna tar över än en gång. Inget nytt alls på den punkten. Vad som är nytt är det att i denna så får vi lite mer grafiska attacker, vi får besvarad eldgivning av de lokala med åtminstone två rätt skönt exploderande skator/måsar i skyn och en explosion med fint resultat. Fågelattackerna här är många, intensiva och precis som i föregångaren så får vi otroligt korkat beteende av de under anfallande eld så det skiljer inte sig alls på något vis.

Ställd mot föregångaren är detta en bättre film i effektväg och jag fann till och med att denna flöt på otroligt snabbt och tempot och stämningen var riktigt bra. långt i från vad som sägs och skrivs om den. Chelsea Field är mamman och även om hon har rätt stirrande blick så är hon riktigt tjusig att kolla på. Hennes man spelas av Brad Johnson, som var leaden i Cirio H. Santiagos Nam Angels vilken jag ska kolla upp bara för det, och han sköter sig fint.

Regin är bra och alla sköter sig fint även om det finns några rätt usla datoreffekter i slutet som suger men det är kort de syns till bara. Att Rosenthal tog bort sitt namn från denna är bara korkat för det är en bra film och jag kommer att se om denna fler gånger innan jag ser om the Cock´s original för denna var både roligare och mer underhållande att se samt att denna tilltalade mig mer film som smakmässigt. Kanske jag som har taskig smak men det bjuder jag på.

Överlag en underhållande film som även innehåller Pippi Hedren från originalet i en helt annan roll och hon ser bra ut med så det får ses som en bonus. Så tveka er inte om ni som jag är i ett fågelstim och vill se mer fågelraffel men tänk på denna är inte den lättaste att finna i dag men gräv lite så dyker den säkert upp. Och skulle ni nu inte gilla den så fan ta bofinken!

fredag 8 januari 2010

Thief - 1981



Thief är ett sådant fint exempel på en Michael Mann-film att man bara sitter och myser med ett rejält korkat leende på läpparna. Om man är ett fan av Michael Manns filmer då vill säga och det är verkligen jag. Kanske inte alla men en stor del av dem är riktigt feta. Och detta var en film som jag missat helt, främst för jag och James Caan aldrig riktigt funnit varandra precis men detta var saken som fick korna att komma hem. Detta var en riktigt bra film!

Caan är en liten oberoende kassaskåpssprängare som plötsligt får ett erbjudande från Robert Proskys gangsterboss att göra ett eller två jobb för honom och sedan är han fri att gå i pension. Vilket inte är så lätt vilket Caan märker det hårda sättet. Jim Belushi med.

James Belushi är faktiskt skrämmande lik sin bror John här med ett rätt mulligt ansikte, är inte med så mycket som jag hade velat men hans roll spelar in, speciellt i ett av de två mest minnesvärda skottlossningarna i filmen och de lär ni inte missa! Robert Prosky som annars alltid gjort snälla och mysiga farbröder spelar här ett riktigt svin till boss och det är ovant att se men fullt fungerande och är ni vakna så finner ni den gamle räven Dennis Farina i en repliklös roll med. Han kom senare med i Manhunter så han skötte sig bra.

Caan, som gör sitt livs roll här enligt mig, har en fin scen med Tuesday Weld i ett fik som jag tycker Mann kopierade senare i Heat där Pacino och De Niro möts men scenen här finner jag avsevärt bättre och finare. Caan som annars är en rätt butter karaktär är kalas här och just i slutet visar han upp en fint hård sida och han här även en fin med Willie Nelson på kåken. Annars är detta en film som det fullkomligt skriker Mann om.

Det är långa mjuka tagningar, fin slow motion, grymma squibs, perfekt musik av Tangerine Dream, speciellt i slutcenen ,och jag tror inte det finns någon som kan få ett regn att falla lika hårt på film som just Mann kan. Killen är en underbar regissör faktiskt och detta är en kanon film att se om ni inte har gjort det. Detta är ett givet köp!

The Birds - 1963



The Cock´s filmer är inget som jag sett i mer "mogen" ålder och just denna var det hiskeligt många år sedan den sågs för första gången så det var dags nu att se om den och kanske uppfräscha minnet. Nu vet jag inte om detta var den första djurskräckisen men det var åtminstone den som verkligen startade det hela och som sedan drog med sig resten av djurriket in i filmens förtrollade värld. Nu har vi filmer som täcker det mesta av våran fauna men jag väntar fortfarande på världens första film om en mördargrävling eller varför inte en älg? Jag menar gamle westernhårdingen Buddy Longway mötte och gjorde processen kort med en sådan rackare i detta albumet:


The Cock´s film är inte bara en välspelad historia med bra karaktärer som har kött på benen i bakgrund utan attackerna är riktigt underhållande och just scenen med den brinnande macken är väldigt skön som får sin höjdpunkt när vi får se det hela utspela sig ovanifrån med sällskap med ett par måsar som stannar till innan de sveper ner och tar för sig av lokalbefolkningen.

Nu är detta inte bara en film med sköna attacker det är även en härligt skriven dialog som i grunden visar upp ett fint skådespeleri där rollerna ofta svänger i vem som har överhanden i samtalen och det är underliggande rivalitet mellan damerna som modern om filmens enda hunks gunst. Vilket är ofantligt skönt att se i dag när alla är karbonkopior av varandra och alla ska tävla om vem som är filmens huvudsakliga bitch och leading man. Då är det fint att dra på ett gammalt hederligt hantverk där det satsas på kvalité och inte på personernas efternamn. Så passa på att se om denna nu innan remaken med Naomi Watts kommer 2011.

Fast jag kan inte låta bli att tänka på vad den lokala fågelförening här i Bjuv, Pjåddens Vänner kallad, tänker om denna filmen. Tror knappast den visas ofta i deras lokaler ärligt talat...

torsdag 7 januari 2010

The House On Sorority Row - 1983


Glöm den hemska remaken och ger er på originalet istället. Ni kommer inte att ångra er på den punkten. Upplägget är detsamma. Ett gäng studentskor gör ett skämt med husmodern i huset som går helt åt skogen och vips är det dags att gömma käringens kropp som snart försvinner den med och allas våra ungdomar börjar dö i drivor av någon okänd attackerare samtidigt som det är party i huset.

Tempot kanske inte är det snabbaste men vi slipper få epilepsi på kuppen och det måste vara värt något bara det. Stämningen är mysig och det finns gott om brudar med grova röster, buskiga ögonbryn, hängbrösten som skumpar när de springer, 43:or i skor och en allmänt taskig inställning till kvinnosläktet, killar med skjortor som är mer uppknäppta än vad som är hälsosamt, bruna koftor, virkade slipsar och vita tubsockar och det bästa av allt är att ingen av dem är en minut under 35!

Gore får vi och det är hederligt latex, dockor och proteser som gäller här men min favorit är absolut huvudet i toastolen, tur ingen spolade där! Blod förekommer med även om det inte flyter i floder men det räcker för denna filmen satsar mer på spänning än chockeffekter. Men jag kan inte släppa tanken på att denna är rätt bra inspirerad av Bob Clarks Black Christmas fast frågan är om inte remaken på nämnda film är mer inspirerad av denna då för likheterna är stora på båda hållen. Vilket inte spelar någon roll för mig då jag tillhör de som uppskattar den remaken.

Om man ska klaga på något här så är det dubbningen på Lois Kelso Hunt som tillkom för de ansvariga för filmen inte tyckte hennes röst var skrämmande nog för publiken. Istället fick de till en känsla som uppstår när man ser italiensk genrefilm där så gott som alla är just dubbade bara det att det är endast är hon som är det så det både låter och ser dumt ut. Men annars är detta en fin liten film som sparkar stjärt med sin remake som stöp på sin egen dumhet och sina photoshopade aktörer. Fast det bästa är ju det att denna gången slipper jag uppsöka kenneln Stora Stygga Brunte. Denna kvällen i alla fall...

Summer Rental - 1985



John Candy, Rip Torn och Richard Crenna i en film av Carl Reiner borde egentligen vara roligare än så här tycker jag för det är inte precis brist på roliga upptåg med detta gäng. Och visst får vi roliga upptåg men också en rätt trist final med en båttävling och just båttävlingar på film är grymt sega. Inte i One Crazy Summer iofs men här var den det. Annars får vi här en John Candy innan han antog valliknande proportioner och åt sig till döds i en trailer, eller det var en hjärtattack till följd av hans ätande, vilket är ett rätt ovärdigt slut för denna fina komiker som även skötte allvarliga roller utan problem som i just JFK av Oliver Stone.

I denna spelar Candy en utbränd flygledare som tvingas på semester och hyr ett strandhus och direkt kommer i kläm med Richard Crenna´s fastighetsmogul. Men turen är framme och han gör sig vänner med den lokala fiskrestaurangen som drivs av Rip Torn. Sen får vi situationer som de flesta av oss säkert hamnat i nån gång fast kanske inte den med huset fullt av folk och en skäggig pajas i sin säng fast det har jag råkat ut för så stryk den. Den roligaste scenen i filmen är den när hans hund lurar ut honom i regnet och sedan snor fåtöljen, popcornen, ölen och tv´n som plötsligt får skarp bild igen där skrattade jag högt.

Filmen flyter fint annars förutom det att vi som tittare i filmen aldrig får se hans grannes nya bröst, medan alla andra i filmen får göra det och det gillades inte alls här i soffan, till den tråkiga slutet med den förutsägbara tävlingen. Det är det som drar ner helheten men det har jag glömt till nästa gång jag kommer se filmen för det kommer jag att göra. Candy är skön och då skiter man i ett kasst slut även om det är en film av Carl Reiner som kan bättre än så.

Night Of The Demons III - 1997



Nu var detta något som pappa gillar! Night Of The Demons-filmerna är en trilogi av jäkligt underhållande filmer med en antagonist som väl platsar fint i skräckfilmshistorien med Jason, Freddy, Leatherface, David Hasselhoff, Chucky och alla de andra lirarna för i tre filmer har hon sett till att bjuda på en fin show och härligt rafffel. Tyvärr retar det mig att det tagit så lång tid innan jag tillåtit mig att njuta av dem pga av en dålig upplevelse med den första filmen för många år sedan. Ah, den ungdomen. Men det har tagits igen med råge nu och i och med detta inlägg så får vi hoppas att Angela och hennes filmer får det erkännande och uppmärksamhet de förtjänar för det är de verkligen förtjänta av.

Handlingen denna gången är den att ett gäng ungdomar på drift rånar en mack, skjuter poliser och tillsammans med två liftare gömmer sig i Angelas gamla ställe och lämpligt nog så är det Halloween och då vet vi ju alla vem som drar loss till Morbid Angel och slaktar kåta tonåringar. Nej, jag syftar inte på Maud Olofsson, denna hemska människa. Angela såklart är det ju. Och än en gång så handlar det om att hon dödar och tar över och ett par mindre erotiskt lagda personer försöker ta sig därifrån. Simpelt, enkelt och kalas hela dagen.

Det som först kan avskräcka en är det att fotot är inte i klass med de andra filmerna och ser mer ut som en taskig porris inspelad i en sommarstuga någonstans i Dalarna med det lokala anhanget runt korvkiosken och man väntar bara på att få se en fluffer i bild. Agerandet är väl inte i toppklass hos vissa av de medverkande heller men det står man ut med för hellre lite sämre agerande, låg produktion och ett bra resultat än en stor produktion och ett uselt resultat, läs Sorority Row. För det är känslan här tillsammans med effekterna, även om de kan vara rätt unkna på något ställe, och framför allt Amelia Kincaid som upprepar sin paradroll för tredje gången som sätter betyget på denna. Fin är hon med och det märks hon trivs i rollen med även i denna tredje filmvilken för övrigt blev hennes sista. Nu skriver hon bara böcker.

Att sedan vi får en del t&a i början gör sitt med för att öka ens lust för filmen samt det faktum att Stephanie Bauder som Hollie är en fin liten sak, inget silikon där inte. Och ett stort plus tillfaller för cheerleaderdräkten som kläs av direkt på henne. Stämningen är skitfin och de sista 20 minuterna är riktigt sköna och det gör att man har överseende med det faktum att det för det första inte är samma hus och att de har tagit scener från den första filmen. Angelas namn yttras aldrig heller för de som kräver det men vi vet ju såklart vem det är som härjar vilt och fritt i huset.

Överlag en jäkligt härlig film med skön stämning, bra huvudperson (Angela), sköna kills och en bra tredje del i serien. Så gillar man de andra så kommer man gilla denna med även om de andra två är snäppet vassare men den är inte dålig på något vis alls och låt er inte bli avskräckta av det taskiga fotot. Filmen är mycket bättre än den ser ut att vara. Mycket nöje och varma rekommendationer på denna!

onsdag 6 januari 2010

Sorority Row - 2009



Det finns filmer som man undrar varför i helvete man såg klart och det finns filmer som får en att rulla sig i chokladpudding och sedan gå in naken på en valfri kennel och skrika bon apetit. Detta är en sådan film men tyvärr hade jag ingen chokladpudding hemma för annars hade inte dessa ord skrivits. Nu är detta en remake på den gamla filmen The House On Sorority Row men det är inte därför denna suger och lockar en till ohälsosamma tankar om ens underliv och det lokala djurlivet. Denna suger av anledningar som kommer här.

Storyn är den att ett gäng studentföreningsskator utsätter en av deras väninnors pojkvän för ett elakt skämt som bestraffning för han knullat runt. Skämtet går helt åt helvete såklart och snart döljer de vad som hänt och låtsas som ingenting. Men allt går runt och även detta så någon börjar mörda dem på avslutningen en efter en och nu så ska de överleva och vi ska spela överraskade av vem mördaren i slängkappa egentligen är.

Här serveras det anorektiska skator i designerkläder och skor som de inte ens kan gå rakt i och det är silikontuttar för hela slanten och inte en enda ful människa är att finna i filmen. Till och med liken är snygga här. De kända namnen i filmen står Carrie Fischer för och henne har inte åren varit nådiga mot och Rumor Willis som definitivt inte fått rollen för sitt utseende eller sina talanger som skådespelerska utan det har nog mer med efternamnet att göra. Till skillnad från klåparna på imdb som tydligen har fått tuppjuck av denna filmen och hyllar den som om den vore en Citizen Cane så vill jag bara radera de två senaste timmarna från mitt minne för detta var horribelt unket.

Morden är stylade och MTV-klippningen ständigt närvarande och den senaste topplistemusiken pumpar för fullt men tyvärr är inget av det något bra, inte för mig i alla fall. Allt och alla är snygga och det stör mig för när jag gick i skolan så var där bara en snygging och det var jag, här är det precis alla. Tjejerna har getingmidjor och vita raka tänder medan killarna är tomma i bollen och har magmuskler man kan tvätta bilen på. Men nu är detta bara en film och uppenbarligen någons heta fantasier detta scenariot men fan inte mitt. Jag vill ha mina skolflickor spelade av brudar i 30års åldern med hängtuttar och märke efter bikinin och killar med tom blick och hår på ryggen ungefär som de i originalet då så jag tror jag ser klart den i stället fast först en runda till kenneln Stora Stygga Brunte för detta minne ska slitas bort även om så det ska kosta mig en ringmuskel eller två...