The Warriors - 1979

Denna tillsammans med Streets of Fire är Walter Hills mest originellaste filmer och de, trots sin ålder, fortfarande håller väldigt hög klass. Nu står inte denna i samma rang som Streets of Fire hos mig men det är verkligen en underhållande resa genom en blöt natt i New York vi får följa 9 män/pojkar regisserad av Hill vi bjuds på. Själv var jag inte mer än 13 tror jag första gången jag såg denna och det sätter sina spår då man mer eller mindre var uppväxt med vänsterinriktad tjeckisk dockfilm och Språka på serbokroatiska. Klart som fan man vill starta gäng efter en sådan upplevelse!

Fast nu har jag gjort mitt och introducerat grabben för den fast det blev Walter Hills director´s cut han fick se med de nya scenerna och de tecknade inslagen mellan scenerna. De funkade fint för oss båda och jag tycker de har fått till de fint så de går bra in i scenerna i filmen och med tanke på att detta var den ursprungliga idéen så är det bara att undra hur det hade mottagits förr. Jag tror inte det hade funkat 1979 för publiken var säkerligen inte redo för att få tecknad film plötsligt när det vankades våld på lördagskvällen och hemska tanke, tänk om barnen hade märkt att föräldrarna skulle tittat på en film med tecknat i!

Det enda som egentligen går att klaga på i filmen är det att Deborah Van Valkenburghs karaktär är fruktansvärt irriterande och ful. Inte bara ful, hon är ful som stryk minst sagt. Men det vägs upp av det att James Remar är minst lika irriterande och ful han med så det blir jämt på den punkten. Annars är detta en härlig film med ett förvånansvärt snabbt tempo där tiden bara flyger fram och man undrar var fan den tog vägen egentligen för man fastnar i filmen och allt annat upphör som just tid och rum som det även gör i Streets of Fire för övrigt.

Jag tror att det spelar ingen roll hur gammal man är så är just filmer av denna sorten grymt underhållande så fort det kommer till gäng och dess verkan. Ta bara The Bronx Warriors , Tuff Turf, Thrashin´, som iofs handlar om skateboards, och alla andra filmer om denna livsstil, de blir automatiskt tuffa för det är en rätt cool idé och oftast är det rätt våldsamt med så mer sådant! Och The Warriors är lätt bland de bästa av dem, inget snack om saken. Rekommenderas varmt!

Ninja - 2009

Nu är den sedd, Isaac Florentine´s Ninja med Scott Adkins i hans första huvudroll och förväntningarna har faktiskt varit rätt höga för det är trots allt radarteamet Florentine/Adkins vi pratar om! Resultatet är både och från min sida. På den negativa sidan är det det att vi får för lite av Adkins som ninja och det tror jag innebär att vi kommer att få se mer av i framtiden i kommande filmer. Det störde mig lite för jag trodde det skulle vara fullt ställ hela vägen och inga avbrott. Istället får vi en bra actionfilm med en ensam ninja som rensar upp innan det är dags för de två motståndarna att braka ihop som ninjor på New Yorks gator.

Det positiva i filmen är det att budgeten är förvånansvärt hög för att vara en Nu Image-film och det överraskade mig i alla fall. Vad mer som är positivt är det att hela filmen är inspelad i Bulgarien och det märks inte mer än på de andra skådespelarna i filmen. De är de typiska Nu Image statisterna som är uppenbart bulgarer och andra östeuropéer. Actionen är lysande som alltid och denna gången blir det inte som i The Shepherd där Van Damme plötsligt ändrade slutstriden med Adkins och kortade ner den med halva dess ursprungliga längd med den enda orsaken att han inte ville göra den för han inte ville göra kampsport längre. Det samt att Florentine inte fick editera den själv gjorde sitt för att sänka den filmen fast det slipper vi här.

Här får vi blodstänk i bästa Shogun Assassin-stil om än cgi-gjort men vi får det så det är vi fullt tacksamma för. Det är gott om svärdsviftande och vanlig hederlig kampsport och Adkins sparkar stjärt hela vägen. Tsuyoshi Ihara är en väldigt skön skurk med glimten i ögat och gör en cool ninja med fram till dess då Adkins väl kommer i dräkten. Då blir det åka av minsann. Storyn är den att de två herrarna är rivaler på en kampsportskola och när det blir för hetlevrat en dag på träningen så åker en av dem ut och det är inte Adkins. Den andre finner sin egen väg som lönnmördare och kommer snart för sin hämnd på skolan och dess lärare och framför allt för han vill ha ta tag i dess skatt. En äkta ninja outfit och med den all makt som följer med. Så läraren skickar dräkten, sin dotter, Adkins och ett par andra till New York i tron den ska vara säker med gissa vem som följer efter. Och resten kan vi.

Tempot är högt, riktigt högt och tiden flyger i väg men det stör mig lite att det dröjer innan Adkins väl kommer i dräkten för det är det man vill se, åtminstone jag. Men karlen sparkar rumpa över hela staden från tunnelbanan till polishus till hustak till ja, allt han kommer över faktiskt. Det är trots allt Florentine och Adkins och då är det mums. Jag säger bara The Undisputed 2!! Har ni inte sett den än så gör det. Och under tiden så duger denna fint i väntan på ni sett den och dess uppföljare som är färdiginspelad nu med Adkins i leaden där med denna gången.

Wake of Death - 2004

Hmm, jag trodde jag hade avverkat denna här redan men tji fick jag och en ny "recension" fick ni. Storyn här är den gamla vanliga, hämnd. Inget annat än iskall, grym jävla hämnd. Van Damme spelar en före detta snut/barägare som får frugan och svärföräldrarna slaktade av Kinesiska Triaden som är i stan för att hämta hem deras ledares dotter som flytt efter han mördat hennes mor. Så nu ger de sig efter familjen till Van Damme för hon tagit till sin tillflykt hos dem. Givetvis tolereras inte detta och hämnden blir som skriven ovan.

Filmen i sig tillför inget direkt nytt till hämnar-genren med sitt typiska upplägg och dess tidstypiska digitala foto som jag har rätt svårt för. Det blir för kliniskt och påminner en hel del om dagens porr som finns att ladda ner/bevittna överallt på nätet. Men låt inte upplägget eller fotot lura er för det finns mer att hämta i denna än det gamla vanliga tuggandet. Regissören varvar det rätt intressanta fotot med oväntat passande och gripande musik som kommer till sin fulla rätt med Van Dammes agerande. Han gör nog sin mest gripande roll här och detta kommer jag säkert få äta upp men det skiter jag fullkomligt i. Karlen är riktigt bra här och man grips av hans sorg som kommer i vågor mellan all hämnd han levererar hårt till de skyldiga.

Actionscenerna är snabba, hårda och skitiga, precis som sex med mig. Det dras inte ut i det oändliga och vi får inte hellre några opassande oneliners här för det är där inte tid för. Hämnden före allt. Van Damme förvånar mig med att hålla fötterna på jorden och mer koncentrera sig på att se hård ut med dubbla pistoler vilket han sköter fint. Och dubbla pistoler är alltid mer coolt och ser grymmare ut än bara en. Kolla bara in Chow Yun Fat i Replacement Killers för den pinsamma uppenbarelsen, det är smärtsamt hur fel det ser ut där. Vi får även en skön motorcykelscen i ett varuhus som är förvånansvärt kort och skön och den fick mig att tänka på Time Cop och den tyska Der Clown av någon anledning. Fast det som verkligen sticker ut i våldsväg är tortyrscenen med borrmaskinen som utförs av filmens hjältar på en snut. Verkligen oväntad och framför allt väldigt sadistisk i all sin skönhet.

Nu är detta inte första gången jag ser denna utan snarare tredje gången och först nu börjar jag inse storheten i filmen, allt kommer inte direkt för mig ska ni veta, ibland tar det lite tid. Så när kollegan Fred borta på Ninja Dixon skrev om den härförleden så tänkte jag det var dags för en retur i maskinen. Nu passade sig att grabben var hemma och han gillade den och jag får instämma i det. Filmen är bra och oväntat mörk för en film i denna genre samt för att vara en Van Damme-stänkare. Mörkare än In Hell men inte bättre enligt mig men en stabil stund framför tv´n som inte gör en besviken. Väl värd att kollas upp av alla med bra smak.

Conan the Barbarian - 1982

Inte Bara John Milius utan även Arnolds bästa film som inte är något annat än en klassiker och den bästa filmen i hela barbar-genren. Det är storslaget, våldsamt, vackert, brutalt och allt är tonsatt magiskt av Basil Poledouris. Ett soundtrack som är svårslaget i all sin bombastiska stil och som passar perfekt till scenerna som spelas upp för oss. Vi får fullt av fina skådespelare här och frågan är om inte James Earl Jones är spiken i kistan som verkligen sätter denna filmen på topp med sin presentation av Thulsa Doom men sen är Jones aldrig fel enligt mig så jag kanske är jävig där. Hur som helst, filmen är suverän, Sandahl Bergman är skithet och har nog aldrig varit på topp som här och svärdsscenerna de totalt håller ens intresse vid liv för de är larger than life och fullkomligt dräper!

Fotot är brett och vackert och Milius får till en fullkomligt trovärdig stämning som sedan kopierats in i det groteska men aldrig blivit utmanad på allvar även om Deathstalker närmat sig lite. Som om det inte vore nog med svärdsviftande, dueller och våld så får vi även en korsfästning och en gigantisk orm! Bara den gör det värt att återvända till filmen flera gånger för den är grymt välgjord precis som allt annat i filmen. Kulisser som kläder som miljöer är fantastiska och gör såklart sitt med för att öka på filmens värde och jag orkar inte hylla mer utan se den själva och inse ni med att en sådan här fin film som denna görs inte längre och framför allt inte så väl som denna är gjord. En sann klassiker som platsa fint uppe bland de andra klassikerna som The Wild Bunch och Jaws, mina favoriter. Jag älskar den, har alltid gjort och kommer alltid att göra för den är verkligen så bra och fascinerande.

Köp den! Se den! Älska den!

Sin City - 2005

Vad skriva om denna som inte redan skrivits miljontals gånger? Visst, den originell och snygg, inget snack om saken och Mickey Rourke visar än en gång hur jävla bra skådespelare han är, den påminner mig även om hur mycket jag saknar Brittany Murphy och hennes fantastiska ögonen och leende samt hur cool Clive Owen är. För att göra det lätt för mig så är alla skådisarna rätt i sina roller och det är framför allt väldigt intressant att se Carla Cugino så pass naken som hon är här, slurp säger jag bara! Rutger gör en liten men väldigt bra roll och Elijah Wood håller stilen med sitt leende men trots allt detta så är det ändå Mickey Rourkes film. Han är helt enkelt bäst här.

Så vi nöjer oss med det för jag är trött och alla har vi säkert sett denna minst en gång var och den håller för fler gånger med fast den första gången är bäst men drar man på gångerna mellan varven så funkar den bättre. En okej film som nästan är mer yta än innehåll om man vill vara stygg men det är vi aldrig här, vi är bara ärliga.

Nightmare - 1981

Ännu en av de brett omtalade Video Invest-filmerna som det talades om när det begav sig och fortfarande i vissa kretsar hyllas som det ultimata runkobjektet i samlarobjekt när det kommer till gamla vhsér. För min del är vhs lika dött som Michael Jackson och Kurt Cobain och inte ens när de levde var de intressanta för min del. Samma gäller för vhs-samlandet, det har aldrig tilltalat mig och jag kan inte se meningen med att slänga ut 7000:- på en gammal film som går att få på DVD för 150:-. Om man nu ens vill ha den vill säga men alla tycker vi olika. Filmen i sig här chockade säkert när den kom med sina brutala effekter och sitt gore men själva filmen är en sådan pina att se att man är beredd att ta livet av sig för att slippa undan den. Själv nöjde jag mig med att spola mellan goret de sista 30 minuterna bara för att skiten skulle ta slut.

Handlingen är den att en förrymd dåre och mördare beger sig hemåt för att återknyta banden med familjen han inte sett på många år. Men det är det inte meningen att vi ska fatta förrän i slutet, åtminstone är det det som filmskaparna vill få oss att bli förvånade över. Vi tittare fattar det direkt för det är inte särskilt svårt att lista ut. Mördaren plågas av drömmar från sin olyckliga barndom där han kom på sin far i en sadomachosistisk sexlek med resultatet att han dräper båda med yxa. Och nu jagar dessa tankar och ångest honom och nu är han på väg hem för att finna en själsfrände. Givetvis dödar han under vägen hem och under tiden får vi stifta bekantskap med en väldigt dysfunktionell familj med tre otroligt jobbiga ungar, en kåt mamma som hellre är borta och knullar än tar hand om ungarna när dessa kommer hem och en lättövertalad barnvakt som duschar i tid som otid.

Resultatet är en tråkig, seg och fruktansvärt kass fil vars enda existensberättigande är våldet för allt annat suger. Effekterna är väldigt bra här och även om man ser proteser och sådant så är det stabilt. Man vill se mer och det dröjer för länge mellan de stunder effekterna får briljera då vi istället får dras med den otroligt jobbiga familjen. Slutet avslöjar allt som vi redan vet och slutscenen är kopierad en stor del redan och förmodligen var det från här som Soavi tog det i från till sin Stage Fright. Filmen är omtalad för sina gorescener och det kan jag förstå men resten av skiten undanhålls så var på er vakt om ni nu väljer att ge er på den för gore är inte allt i världen. Speciellt inte i en såpass tråkig film som denna.

Ladrones de Tumbas - 1990

Här har vi något så originellt som en spansk skräckis som är gjord ´90 och övertygade mig totalt att den var gjord ´80 för så autentisk känns den. Allt skriker 80tal här för vi får stuprörsjeans som är nedstoppade i vita tubsockar. Alla som är skyldiga till ha haft det räcker upp handen framför datorskärmen nu! Jag är definitivt en av dem som hade det och är stolt över det med fast mest i smyg då såklart, feg som man är. Miljöerna i filmen precis som musiken, goret, stämningen och allt annat är så tidsenligt att det är skrämmande och så är den gjord ´90! Jag kan inte släppa det bara... Filmen är så skön att det borde vara lag på att den skulle visas på tv för allmänheten att ta till sig minst tre gånger i veckan.

Storyn är den att en lokal satanist, som är byggd som en tyngdlyftare och klädd som Steve Harris från 80talets Iron Maiden, tycker att det är dags för världen att ta emot Satans son så han snor helt enkelt en oskuld och ställer själv upp som spermiedonator för Satan. Han anordnar även en vild ritual som ska pågå under hans befruktelse som ska se till att allt går rätt till. Men den lokala kristna motsvarigheten är ett gäng salta grabbar så de kraschar hans party och ser till att de planerna skjuts i sank för det räcker med en av hans sort i byn. Så satanist-Steve torteras innan han slutligen blir dödad i en kista med en yxa i bröstet som han begravs med men inte utan att han hinner kasta en förbannelse på de ansvariga för dådet.

Ett antal många år senare så kommer en grupp ungdomar som inte vill inte arbeta och nu försörjer sig som gravplundrare och släpper loss satanist-Steve genom att dra ut yxan i hans bröst, precis som vi sett ske i ett flertal Daninsky-filmer med klippan Naschy, så nu är han lös igen med samma utstyrsel som består av spandexbyxor, piratstövlar, cape, stålbrynja lik den han saxofonnissen har i The Lost Boys och en Ingvar Oldsberg frissa och ett njurbälte precis som alla tyngddlyftare har samt sin gamla yxa. Och nu jävlar börjar han röja på stan för en ny oskuld ska samlas upp och ridas in för Satan ska ha sin son och ingen jävel ska få stå i vägen för det!

Detta är en sådan cool film att det inte finns faktiskt. Stämningen är kalas och goret är ljuvligt 80talsaktigt med bara hederliga latexeffekter och musiken passar kanon här, inte minst den inledande truddelutten är jäkligt skön. Bodycounten är hög och vi får alla de klassiska morden i stil med en näve genom bröstkorgen, en yxa i skallen, halshuggningar, armkapningar och annat trevligt våld och till och med våran antagonist är en karaktär som inte bara är välklädd och välgjord med smink, han är även en intressant och underhållande filmskurk. Jag hade gärna sett mer av honom i fler filmer.

Agerandet är vad det ska vara och inte mer för här behövs inget Oscars-material utan personer som kan skrika högt, gällt och gärna falskt och i kör. Trots en relativ snabb film så hinner man fastna för vissa personer och ta dem till sig typ satanist-Steve och sheriffen då medan kvinnan som spelar sheriffens dotter är minst 20 år för gammal för sin roll. En annan sak som jag hängde upp mig på förutom hennes ålder var det att alla brudarna i filmen var rätt fula. Visst nu är filmen mexikansk och inte spansk men nog fan borde de hitta några snyggingar i Mexiko som vill ställa upp och visa lite hud på film för alla kan väl inte vara upptagna med att göra donkey shows?

Men det är skitsaker egentligen för fula brudar dör lika bra på film som snygga även om det kanske inte är lika skoj i deras nakenscener. Fast det är smällar man får ta för detta är en härlig film som man blir kroniskt glad av att se. Så har ni inte gjort det då är det hög tid ni gör det. Mycket nöje och akta er för satanist-Steve för ni lär garanterat tänka på honom nästa gång ni hör The Number of the Beast!

Nemesis - 1992

Albert Pyun, en man med aldrig sinande idéer och filmer visar här hur en äkta cyborgfilm ska se ut banne mig och med Olivier Gruner i sitt livs roll så kan det inte bli annat än ett hederligt rens! Om man vill göra det lätt för sig kan man säga att Pyun snott delar av Terminator och blandat det med delar från Johnny Mnemonic. Bara det att Johnny Mnenomic kom 3 år efter denna! Så upplever jag denna i alla fall men egentligen spelar det ingen roll för det är actionen här som gäller och storyn har jag aldrig direkt satt mig in i. Dumt måhända men varje gång jag bestämmer mig för att sätta mig in i den så förlorar jag greppet och helt enkelt stänger av och bara njuter av allt ös.

Gruner har en fin fysik och är alldeles perfekt för en sådan här roll som cyborg-polis eller vad nu han ska vara. Nu vevar han mer med överdimensionerade vapen än med sina kampsportskunskaper och är otroligt träig i sitt agerande men varför ska inte det kunna funka då en viss guvenör i USA byggde en hel karriär inom filmen och politiken på det? Jag finner det bara charmigt och det bygger på hans karaktär i filmen. Plus brudarna i filmen verkar gilla det så helt fel kan det inte vara. Just brudar i filmen är det gott om, heta är dem med och givetvis är de lika beväpnade som Gruner här och sparkar stjärt lika bra som honom med. Till och med pensionärerna här är beväpnade och tar ingen skit och när det är på det viset så vet man att det bara kan vara en Pyun-film man kollar på.

Men fina brudar, Gruner i fin form och överdimensionerade vapen är inte allt för det som gör sitt för att ge filmen dess styrka är dess miljöer och byggnader som Pyun låter skjutas till småbitar i många sanslösa scener. Till exempel den byggnad som Gruner skjuter sig sex eller sju våningar igenom och som visar sig bara vara två våningar hör till en av högstunderna i filmen. Samma med modellerna i slutscenen. Det ser lite taffligt och billigt ut men ändå så gillar jag dem mer än de i Terminator. Allt behöver inte vara dyrt och stort för att vara bra och det visar denna rejält att det stämmer.

Även om Gruner är i skön leaden så ser vi Tim Thomerson, Cary-Hiroyuki Tagawa, Brion James, en ung Thomas Jane i hans första roll och Deborah Shelton som var med i den sköna Blood Tide. Gruner är för övrigt med i Pyuns uppföljare till sin klassiker Det Grymma Svärdet som är i full gång så han kommer vi snart att få ser av och med glädje från mitt håll. Jag gillar Gruner helt enkelt. Och detta är en film att kolla upp om ni gillar simpla actionfilmer med stora vapen, nakenhet, fina brudar och ett totalt rens för sådant kan man aldrig bli trött på. Ett måste i samlingen helt enkelt!

Legion - 2010

Om jag skulle säga att detta är en ny version av The Night of the Living Dead fast med änglar skulle ni tro mig då? Misstänkte det nämligen. Storyn är den att vi följer här ett gäng främlingar omringade i ett landsortscafé varav en av dem är gravid. Precis innan allt brakar loss kommer en gammal dam in och beställer en blodig biff innan hon börjar förolämpa alla där inne, bita en av dem i halsen, byta tandgarnityr och klättra i taket innan hon skjuts av en av gästerna. Strax efter kommer det dit ytterligare en främling fullpackad med vapen och ber de andra beväpna sig för stormen kommer strax dit. Vilket den gör. Saken är den att han är en ängel som trotsat skäggfarbrorn där uppe och nu är jagad av andra ängar som på uppdrag av just Gud ska dräpa mänskligheten för han tappat tron på oss medan denna ängel tror fortfarande gör det och att detta ofödda barn där är ska ändra på allt. Så snart nog är hela stället omringat av människor besatta av änglar som skjuts ned i ett rasande tempo med maskingevär.

Detta låter som en PM-film eller hur? Det är det inte för det är stora pengar bakom denna och i rollerna ser vi Paul Bettany, Dennis Quaid och Charles S. Dutton och det är inte utan att man undrar man vad fan de tänker på i Hollywood när de stoppar en film som just The Boondock Saints och satsar på en film som denna! Visst, nu var inte denna så illa som stollarna på IMDB vill ha den till och tiden flög fram snabbt och det var faktiskt rätt kul att se Paul Bettany som Rambo-kopia med dubblas maskingevär mejandes ner folk på löpande band.

Filmen sig är inget nytt koncept då vi redan har The Prophecy aka God´s Army och där får vi Viggo Mortensen som Lucifer bara en sådan sak. Här är det inget sådant utan mer prat änglarna sinsemellan och annat tugg när det inte röjs loss. Sen känns det lite som att de har tagit scener från andra filmer och lagt in här för själva upplägget annars återfinns i Demon Knight från 1995 och slutscenen är som tagen ur Terminators sista scen och fler är det med vilket ni lär märka om ni väljer att se den. För hur illa den än kan låta så var den rätt underhållande även om Lucas Black konstant ser efterbliven ut i allt han gör och hur han fortfarande kan få roller fattar jag inte för han är ingen vidare skådespelare och har bara ett ansiktsuttryck, förvånad.

Overnight - 2003

Overnight är dokumentären som visar regissören Troy Duffys otroligt snabba väg till toppen i Hollywood och den omöjligt ännu snabbare vägen ner och allt detta på grund av hans egna stora trut och omöjligt ännu större ego. Troy Duffy är för er som inte vet det regissören bakom filmerna The Boondock Saints 1 & 2 och var ett kort tag Harvey Weinstein på Miramax nya guldgosse efter Tarantino. Weinstein köpte manuset av Duffy till The Boondock Saints när han mötte honom i en bar med resultatet att han, Weinstein, skulle göra filmen med Duffy som regissör och med en budget på 15 miljoner dollar. Baren skulle köpas med och drivas av Duffy själv med de båda som ägare. All börjar bra och uppmärksamheten är stor och Duffys band The Brood skulle få skivkontrakt och spela på soundtracket till filmen.

Men Duffy tar allt åt sig och lägger gasen i botten och helt enkelt tar för sig och bryr sig inte om någon annan än sig själv. Snart nog svarar ingen på Miramax när han ringer och kontraktet stryks på skivan. Ett annat bolag erbjuder sig bekosta filmen för halva summan och den blir av. Men inget bolag vill plocka upp den för distrubtion och ingen köper in den men till sist får den sitt följe via videosläppet från vilket Duffy inte får en krona. Under vägen gör han sig ovän med precis allt och alla och visar sig vara allt utom en sympatisk kille som njuter av all uppmärksamhet han får.

Detta är en intressant bild av Duffy och den sidan av Hollywood som alla hör talas om men aldrig riktigt visas förutom i filmer från just Hollywood. Så är ni nyfikna på hur det egentligen går till samt hur fort man kan falla ur rampljuset och samtidigt göra sig ovän med alla inklusive sin bror så är detta en intressant film. Nu blev trots allt The Boondock Saints en klassiker även om Duffy inte tjänade en krona på den fast han har ju gjort uppföljaren nu så lite upprättning har han trots allt fått och jag hoppas han lärt sig att tänka denna gången innan han låter käfta fara. Och bandet? Jo, de bytte namn från The Brood till The Boondock Saints och sålde 690 kopior av sin skiva och lade ner kort efter. Den som gapar över mycket...

Edge of Darkness - 2010

Mel Gibson är tillbaka i en grymt hårdnackad stil som inte setts till på länge och det är till och med så att Porter i Payback får ställa sig i skamhörnan med struten på skallen för här har han inget att hämta. Martin Campbell, som gjorde den fantastiska Casino Royale, den bästa Bond-filmen för övrigt, Vertical Limit och den gamla brittiska serien som denna är en remake på, tar i med hårdhandskarna här och gör sin hårdaste film. Bara tuffhet här med andra ord så ni behöver inte vara oroliga om ni tror det ska bli gruppkramar och vuxna män som gråter för att få sympati. Det är denna filmen verkligen befriad i från istället får vi grymtande dialog, hårda skottlossningar, fina squibs och tuffhet!

Gibson är polisen som får hem sin dotter på besök när hon plötsligt skjuts och han tror det är honom de är efter men det visar sig vara att måltavlan var rätt och att dottern var insyltad i något väldigt farligt. Något som går väldigt högt upp i regeringskretsar samt att personerna inblandade i smeten inte drar sig för att ta i med båda nävarna och skita ner sig. Ray Winstone spelar Gibsons motpol som ställer sig på dennes sida och hjälper honom delvis på vägen mot de ansvariga för hans dotters död.

Det är mörkt, tungt och ljus är här väldigt ont om och det enda ljus jag fann i filmen var i den fina slutscenen som faktiskt lättade upp en väldigt mörk film. Våldet är direkt, oväntat och våldsamt och just en scen var jag direkt oberedd på och jag tror ni märker vilken när ni ser filmen själva om nu den lockar er. Själv ser jag gärna allt med Mel i och detta var inget undantag och det är inte utan att man leder sina tankar om denna filmen till Clintans Gran Torino för båda bor ensamma i samma sorts hus och är lika bittra och farliga. Men det är avsevärt mer action i denna än Gran Torino men båda är lika kraftfulla filmer så ni förlorar inget på att se båda. En bra film som kommer att ses om fast först vill jag nog se originalet.

Rekommenderas!

Cabin Fever 2: Spring Fever - 2010

Eli Roths Cabin Fever levde verkligen inte upp till sin hype och visade sig som så många andra skräckfilmer i modern tid vara kass men det har inte hindrat någon för att göra en uppföljare på den. Det smittade vattnet har nu buteljerats och spridits till en skola där det vankas bal givetvis och snart blir det rätt fort äckligt. För skrämmande är denna inte, bra är den långt ifrån att vara och spännande, inte det minsta. Men något den är är vämjelig och utstuderat vidrig och det menar jag inte på ett positivt sätt. Att vissa filmer kan vara äckliga på ett underhållande vis är inget ovanligt men när det är som här så är det inte roligt på något sätt alls.

Vi får munsår på var och varannan och det är väl inget fel på det för det får alla mer eller mindre någon gång i livet fast inte som på detta viset. Vi får ungdomar med just munsår som suger av av andra ungdomar på dass och sedan spottar ut cirka en halvliter sperma i vasken. Vi får personer som när de blivit smittade kaskadspyr blod i varandras munnar, personer som kaskadspyr på andra personer, en kille som bestämmer sig för att pissa i bålen och samtidigt upptäcker att pissar han blod vilken senare dricks av alla, vi får en penis i närbild som utsöndrar både blod som var och ytterligare en hel del äckliga saker och allt visas i bild.

Visst ja, vi får även den "klassiska" scenen med den kraftiga tjejen som det slås vad om att personen hon gillar ska knulla henne på balen för att vinna ett vad och vi får så klart se henne naken i poolen och hennes oskuld ryker och sedan går det bara utför. Jag mådde illa av den scenen för den var bara vidrig och ingen som helst sympati för hennes karaktär visades. Amanda Jelks som gjorde den rollen är visst så kraftig och hade inte en fat suit som jag trodde först men trots det så visade hon upp sig i naken och i en sådan scen som inte ens jag hade gjort och det tar sin kvinna det. Starkt gjort och den bästa insatsen i den filmen minst sagt.

Annars en kass film som endast kan finnas underhållande av de som gillar just upplägget i filmer som denna och vilket för mig startades med filmer som Feast 2 & 3. Vad jag menar med det är det att det ska spys, svinas med kroppsvätskor och fan vet allt och ju värre det är ju större underhållningen ska det visst vara men inte för mig, den saken är säker. Skit är detta och kommer att behandlas som skit med.

The Boondock Saints 2: All Saints Day - 2009 - Revisited

Glöm allt jag skrev för detta är en perfekt uppföljare till en lysande film för när väl eftertexterna kom denna gången så var det med fuktiga ögon jag satt i soffan och njöt. Den är verkligen fullt värdig och håller en högre klass i både foto som filmmässigt, underhållningsmässigt låter jag vara osagt för denna är verkligen maxad på alla nivåer precis som den första filmen men denna är snäppet jämnare i sin framtoning. En fantastisk jävla film och en fullt makalös uppföljare till en klassiker. Jag kan inte rekommendera denna tillräckligt känns det som och för oss fans så är detta en given film i samlingen som verkligen står på egna ben och bäddar för en fin fortsättning. Jag tror fanimej jag älskar filmjäven redan!

The saints are coming! The saints are coming!

The Boondock Saints 2: All Saints Day - 2009

Lyckan var komplett när jag sprang på denna i går på nätet, var annars? Filmen startades och vad är det första man får se. Jo, Rocco som kommer gående och drar en monolog! Rocco dog ju som vi alla vet i den första filmen! Men jag kunde inte hejda mig för denna kunde inte avnjutas utan att ha den första filmen färsk i minnet så denna stängdes av och den första åkte på direkt. Passande nog var grabben hemma med så han fick sig en dos av the Saints han med. Det ska börjas i tid! Så efter 105 lysande minuter, för det är precis vad den första filmen är, så startades denna direkt efter. Ingen rast, ingen vila för nu gällde det The Boondock Saints 2: All Saints Day!

Förväntningarna var höga, inget snack om saken, för den första filmen är en modern klassiker som är en mina absoluta favoritfilmer någonsin och sviker aldrig en. Så skulle nu denna ens komma i närheten av sin föregångare? Skulle den suga getpung eller skulle den glänsa? Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Mina förväntningar var höga, riktigt höga och de sjönk lite i början för det kändes om Troy Duffy upprepade sig från den första filmen och återanvände scenerna som jag gillar så mycket men efter hand som filmen gick så fattade jag att det var meningen. Han tar det hela ett par steg längre här helt enkelt och de scener som återkommer gör det både komiskt som mer storslaget. Med andra ord, mer skratt och mer våld. Saken är den att den första filmen styrka var det att den kom från ingenstans och fullkomligt blåste en av soffan medan denna har grymma förväntningar på sig och när man väl ser den och upptäcker den inte är den en karbonkopia av originalet eller har samma kraft hos en som den så sjunker filmen direkt, åtminstone för mig vilket är fel för filmen får ingen ärlig chans på det viset med ett sådant tänkande och det är inte rätt alls.

Det som överraskade mig däremot var det att Duffy fått med hela gänget från första filmen igen och ta mig fan om inte de tre mindre begåvade snutarna har samma kläder på sig med! Härligt att se och framför allt jäkligt smart gjort av honom men tyvärr saknas Willem Dafoe´s karaktär Paul Smecker, vilken för mig tillsammans med David Della Rocco´s Rocco var den första filmens största behållningar och jag kan fortfarande inte se Roccos dödsscen utan att bli ledsen och tårögd. Anledningen är den att Smecker dött och vi nu får in en ny aspirant till hans arbete i form av en skitsläcker Julie Benz som mer eller mindre fortsätter i hans spår. Annars är alla tillbaka även Doc och hans härliga Fuck! Ass! bara det att han har käpp nu.

Storyn är den att bröderna lever på Irland med sin far och när plötsligt en präst mördas och de pekas ut som ansvariga för mordet så återvänder de till Boston med laddade vapen, nya tatueringar och även en ny praktikant i form av Clifton Collins Jr vilket leder till nya komiska situationer. För er som saknar Rocco så frukta inte för han är med precis som jag skrev i början och det är väldigt fräckt gjort för vi får till och med katten på köpet! Farsan sviker inte denna gången heller och han har en väldigt laddad scen med Peter Fonda i slutet som rekommenderas. [Has a gun to his head] Easy boys! Daddy's workin'.

Det som började lite tveksamt slutar mycket bra och helheltsintrycket av filmen är det att det är en mycket bra film som kanske inte är i samma klass som den första filmen men det beror säkerligen på riktigt höga förväntningar. För ju mer jag tänker på den ju mer tycker jag om den och den lämnar inte mina tankar faktiskt och suget på att se om den är redan där och det måste vara ett bra betyg bara det. Filmen har flera sköna och underhållande scener och situationer som vi känner igen och slutet är jäkligt coolt får jag säga och var inte rädda för det kommer att komma fler filmer om bröderna. Det är jag övertygad om. Nej, saken är säker nu, jag ska se om den i dag fanimej för denna filmen ska inte undervärderas med tanke på dess föregångares klass och betydelse för mig och jag tror att denna kommer till sin fulla rätt samt att jag vet vad som kommer att hända så några obehagliga överraskningar slipper jag på så vis. Och alla ni andra som delar mina tankar och känslor om föregångaren bör verkligen se denna. Ni kommer att tycka om den, det är jag säker på men var bara inte lika inskränkta som mig och sänk gärna förväntningarna lite så blir det hela kalas ska ni se.

The Saints are coming! The Saints are coming!

The Four Seasons - 1981

Alla pratar om Woody Allens filmer som om de är utmärkt underhållning och fyllda med strålande dialog och situationer som man kan känna igen sig i. Jag gör inte det för det sista jag är är en neurotisk jude med hypokondri som knappt lämnar Manhattan och idkar samlag med sin styvdotter. Jag är en småkorkad skåning med tvivelaktigt sinne som mer än gärna lämnar hålan jag uppehåller mig i och någon styvdotter är där definitivt inte med i bilden längre, tack och lov. Vad jag däremot kan förlika mig med är Kevin Smiths filmer och de är inte bara utmärkt underhållning, fyllda med strålande dialog, de är lysande med! Men nu gäller det Alan Aldas The Four Seasons från 1981.

Inte nog med att Alan Alda är med i filmen han både skrev som regisserade detta lättsamma relationsdrama/komedi med Carol Burnett, Jack Weston och ett gäng till i rollerna. Storyn är den att vi följer tre par här under deras gemensamma semestrar tillsammans under alla årstiderna därav titeln. Och det som börjar bra på våren börjar orsaka sprickor i vänskapen när det framkommer att en av dem ska lämna sin fru och under nästkommande semester tar med sin nya kärlek vilket får de andra paren att känna de försakar och sviker deras gamla vän samtidigt som de upptäcker att den nya inte är så illa som de först trott. Och vad som verkligen sätter vänskapen på prov är när det nya paret gökar fullt på en segelbåt utan hänsyn till vad de andra hör eller ej. Själv hade jag uppskattat det men när man själv inte längre beter sig på det viset längre i ett förhållande så sticker det säkert i ögonen. Och öronen för den delen...

Kanske inget för gore hundar detta utan mer ett tips för de dagar när man känner man vill ta det lugnt och se en film med ett lugnt tempo, bra och varm dialog och ett begränsat antal karaktärer som hinner utvecklas under tiden så man hinner lära känna dem och tycka bra som illa om dem om man nu vill det. Hur som helst, en bra film med värme och många skratt som även påminner en om hur smärtsamma parsemestrar egentligen är så har ni glömt det så se denna och vad ni än gör så jämför inte denna med den hemska svenska Ogifta Par för det är verkligen en usel film.

Sleepwalkers - 1992

Hjärtligt välkomna till kvällens synth-hörna... Skämt åsido. Ni är däremot hjärtligt välkomna till det 1000:e inlägget på Weekend Video. Inte illa får jag säga för att vara gjort av mig faktiskt men det beror helt på alla ni som valt att följa och läsa här. Utan er inget skrivande så tack för all uppmuntran och alla kommentarer ni lämnar. Det är alltid kul och välkommet ska ni veta. Så vad säger ni? Sugna på 1000 till?

Hur som helst, här kommer det som det ska handla om i alla fall. Stephen King-filmatiseringar har vi avhandlat mer än en gång på bloggen så den avdelningen slopar vi helt så vi går på strupen direkt i stället. Detta är en film som det känns som att alla valt att skita på för det är lättare att hitta något trevligt skrivet på nätet om Pol Pot än om denna filmen och jag förstår inte varför för det är bra regisserat av Mick Garris som verkar bara koncentrera sig på att endast göra King-filmatiseringar nu för tiden. Vi får ett härligt mor & som förhållande som verkligen tar ut svängarna, gummimonster, kattattacker, en ung och söt Mädchen Amick, en yngre Ron Perlman som får en pedikyr av värde, lite gore men välgjort sådant och framför allt en härlig Alice Krige som inte bara är väldigt fin hon är även en härlig antagonist i filmen.

Storyn handlar om en mor och son med ett incestuöst förhållande som samtidigt är Sleepwalkers, med det menas det att de kan byta skepnad och leva jävel lite som de vill. Det enda som kan stoppa dem eller hota dem är katter. Vad de behöver är livskraften från oskulder så jag klarar mig där, tror jag... Nu är de i en ny stad och ska ladda upp batterierna och och Mädchen Amick är den lokala oskulden som nu ska bistå med sin närvaro och oskuldsfullhet. Men hon är inte lika lätt på tassen som de hoppas på att hon skall vara.

Storyn är simpel, effektiv, tempot är fint och tiden flyger fram som jag alltid skriver men det stämmer här precis som de andra gånger jag gör det och effekterna är bra. Även om det förekommer ett par mindre lyckade sådana i början av filmen. Men resten av dem är bara fina och kladdiga för den delen med så var inte rädda ni gore hundar där ute. Det förekommer blod, klegg och rens för något annat vore otänkbart för det är ju en skräckis ju!

Filmen börjar lite svagt för mig med alla tänkbara klyschor med den nya killen i plugget och den misstänksamme läraren men det rullar på fort där, förvånansvärt snabbt faktiskt och vips så är den delen avklarad och sedan eskalerar det till det underhållande slutet där tempot ökar på rejält och det verkliga renset sätter i gång med stuntmän i latexdräkter, proteser, uppstoppade katter och våld. Allt kryddat med mor och son i full färd med att tafsa och hångla upp varandra för fullt och även akten visas för de som vill se det och det vill väl alla se antar jag. Jag ville det och fick det så kanske det var därför jag gillade filmen som jag gjorde.

Överlag en helt okej film som jag uppskattade mer nu än första gången jag såg den och till skillnad från förr så är mina förväntningar gällande en King-filmatisering nu för tiden väldigt försiktiga. Så det blir tummen upp här och var inte rädda för att ge den en chans det finns avsevärt värre filmer från denna regissören att se.

Supervivientes de los Andes - 1976

För alla er som tyckte Alive var en överskattad soppa med inget bett i sig så är detta filmen att se i stället. Rene Cardona Sr. som aldrig drog sig för att göra lågbudgetversioner på sanna händelser ger här sin filmatisering av händelsen i Anderna när ett gäng glada rugbyspelare fick kalasa på varandra när deras plan kraschade i just Andernas bergsmassor. Lyckligtvis för oss så var Hugo Stiglitz med på planet och styrde upp röran, i filmen då alltså för hade han varit med i själva olyckan så hade jag hoppats på att de hade käkat honom först.

Storyn är precis som den i Alive och det känns som om Alive är en ren remake på denna bara med avsevärt bättre effekter och snyggare pojkar för Hugo är ju allt annat snygg även om han har skägg. Och just fallet Hugo intresserar mig här för den första timmen såg jag inte till honom alls för han hade inte sitt "karaktäristiska" skägg så jag tror de hade en snygg yngling den första timmen med klen skäggväxt och sedan när det var dags att visa hur länge de varit där uppe och det krävdes skäggväxt så kallades Hugo in och pojkspolingen åkte ut.

Hugo är även den som fäller den bästa repliken i filmen när de väl kommit ner från berget och hittar en flock kor. Han helt enkelt erbjuder sig att klättra upp i ett träd med ett par stenar för att när det blivit mörkt kasta dem på en ko så att de kan sno ett par stekar ur den! Hur festlig som helst Hugo här. En annan sak han också är ansvarig för är den att han är den enda som efter kraschen som springer och kollar på klockan hela tiden precis som det spelar någon roll där de befinner sig! Vad har han brått till egentligen?

För att lämna Hugo och hans upptåg så drar denna sig inte för att visa det som jag finner intressantast i hela händelsen nämligen kannibalismen. Där Alive nöjde sig med att ett par knivhugg i en död röv och några få korta sekvenser på förtärande så får vi hela baletten här. Det skärs upp för att torkas, det käkas, det ligger en kropp intill deras torkningsplats och vi får se en kropp med all kött borta men huvudet intakt. Precis som man förväntar sig det gick till så det är ett plus i kanten det men annars är det mest bönestunder, närbilder på kors, gruppkramar och liknande upptåg som det centreras runt och det blir rätt segt. Budgeten är låg och har inte ens kommit i närheten av budgeten till cateringen på setet till Alive och det märks för det är mest studio, arkivbilder och frigolitsnö som de rullar sig i men även öppen natur och berg samt de berömda korna då som Hugo inriktade sig på.

Kraschen i början är bara modeller och den är rätt komisk gjord men resultatet av den är intressant så heder till Cardona där. Annars är det samma film som Alive i det stora hela men med avsevärt mer kannibalism bara och ärligt talat så är filmen precis som Alive rätt tråkig och seg mellan varven och bjuder förutom glupskheten inget nytt. Men även en blind höna finner ett korn ibland så fans av Cardona och Stiglitz kan alltid kolla upp den eller om suget efter lite spansk katastroffilm är stort så satsa på denna. Vem vet, ni kanske blir bitna av den...

Action Jackson - 1988

Här kan man prata om regidebut av rang för detta är Craig R. Baxleys debut som sedan följdes upp med milstolpen Stone Cold med Brian Bosworth och Dark Angel med Dolphan där Stone Cold är den lätt bästa filmen av de två och en fenomenal actionfilm. Här däremot ser vi Carl Weathers sprätta runt och fälla oneliners och förstöra stan i jakten på en skum företagare och mer behövs det inte för Weathers är som gjord för sådana här filmer där han inte bara får glänsa i hårda actionscener utan även bjuda på komik. Men har man som första gångsregissör dessa skådisar med i en film som denna så kan man bara inte misslyckas!

För vad sägs om förutom Carl Weathers, Sonny Landham, Cgraig T. Nelson, Sharon Stone, Bill Duke, Thomas F. Wilson, Robert Davi, Ed O´Ross, Brian Libby, Branscombe Richmond, klippan Al Leong och den forna narkomanen Vanity som nu sadlat om och blivit predikant och funnit Gud vilket är bra för någon vidare skådis är hon inte.

Nu gäller det att ta den för vad den är med alla axelvaddar, stora frisyrer, gitarrister med hockeyfrillor, funkbas och en inoljad Weathers och kan man inte det så lär man inte uppskatta denna. Men nu var man gammal redan när denna var aktuell så för mig passar den fint och jag har inget problem med det. Jo, det har jag faktiskt och då syftar jag på den hemska funkmusiken för det är ett sattyg om något är det! Annars är det en rejält underhållande actionfilm med bra tryck, STORA explosioner, knytnävsslag som låter som släggor och pistolskott som låter som kanoner och en härlig dialog från främst Weathers. Som denna till exempel:

Bill Duke: Just because Dellaplane had a few family problems...
Weathers: The man's son is a sexual psychopath! If I had family problems like that, I'd have myself neutered.
Bill Duke: You almost tore that boy's arm off!
Weathers: So? He had a spare.

Och kom nu inte och säg att det inte är en underhållande dialog! En helskön film av hög klass som verkligen rekommenderas, speciellt om ni vill se Weathers insmord i barnolja och med en hävande barm.

Hot! Hotter! Hottest!

Chained Heat - 1983

WIP-filmer, vilket står för Women In Prison, kan vara väldigt underhållande som denna och Bruno Matteis Violence In a Womens Prison. Där vi inte bara får en sensuell sexscen mellan två kvinnliga fångar, där en av dem gör det mindre frivilligt, till tonerna av en vakts batong som slås i dennes näve samtidigt som vi hör en elgitarr fila i bakgrunden och även en helfestlig cat fight mellan två fångar som slåss i bajs där denna ena av dem är Laura Gemser och så säger folk att Mattei är en kass filmskapare! Nu innehåller denna inte någon fight i exkrementer men väl gott om sensuella scener mellan fångar och en hel del lesbianism och givetvis duschscener!

Linda Blair hamnar på kåken för att ha kört ihjäl en kille med bilen och finner sig strax vara Sybil Dannings bitch och det räcker väl egentligen bara med det tycker jag. Men för de som kräver mer än så och inte är lika enkelsidiga som mig så kör vi lite till. Fängelset styrs av John Vernon som hellre och filmer porr med internerna och snortar kokain som han även säljer till dem med. Henry Silva är läkaren som inte bara doppar veken i sybil Danning, han doppar den överallt och är samtidigt vissa fångars hallick som han tar med sig ut på kvällarna och säljer på fester. Kendal Kaldwell med en enorm byst, är fångvaktaren som gärna säljer "sina" fångar till den manliga vakten Butch som våldtar dem under tiden som hon tittar på. Tamara Dobson från Cleopatra Jones, spelar Danning svarta rival och rival om makten och Stella Stevens är fängelsekaptenen som styr allt på sitt vis.

Det är massor av bröst och nakna kroppar och alla är lyckliga som grisar i skit här. Blair är rund och fin och precis somm jag gillar henne bara det att frisyren är hemsk. Sybil Danning är Sybil Danning. John Vernon är kalas som alltid och han har helt klart de bästa replikerna i filmen och ja, han våldtar Blair här för ni trodde väl inte hon kom undan? Henry Silva har annars en vana att sova sig igenom vissa filmer men här är han skitkul. Han ler filmen igenom och verkar trivas fint här iofs förstår jag honom, det är bara att se filmen så fattar ni med.

Nu tappar den på vissa ställen i fart och det märks att budgeten är låg och vissa aktörer inte är riktigt på topp men är det fängelsefilm så är det fängelsefilm och då ska det vara så samt vi ska helt enkelt få ett upplopp. Så är det bara och det får vi så allt är frid och fröjd även om det gott kunde varit större fast de fångar vi får i bild i filmen är med så vem är jag att klaga. En kul film med härliga ansikten i och fan så mycket bättre än många andra filmer i denna genre. Båda stora filmer som små och uppföljaren ska innehålla Brigitte Nielsen så det kan inte bara vara något annat än bra då.

Frightmare - 1974

Frightmare är ytterligare en film som legat i bakhuvudet i många år och spökat så nu är den äntligen sedd. Nu var den inte alls som jag hade väntat mig utan mer "brittisk" än den våldsorgie jag alltid föreställt mig. Speciellt efter min morbror såg den och skrämde skiten ur mig i barndomen när han berättade dess handling efter ha sett den på video. Det tillsammans med omslaget här som är det samma som på det gamla svenska vhs-släppet gjorde sitt med för att väcka ens förväntningar och faktiskt avståndstagande från den i och med dess handling men det är många år sedan och man är mer härdad nu. Ställd mot andra skräckfilmer så är denna tam i skildringarna av dess våldshändelser och effekter för budgeten är låg här, riktigt låg till och med. Men Pete Walker som regisserat den har fått till en skön skruvad stämning och filmens stora styrka är Sheila Keith som gör en av de mest minnesvärda mördare på film jag sett faktiskt.

Glöm allt vad Freddy, Jason och alla de andra påhittade figurerna heter för de har inget att hämta här för vad kan egentligen vara mer skrämmande än en gammal vithårig dam med en borrmaskin och en fullständigt galen blick? Sheila Keith gör ett fullständigt lysande spel här som den gamla damen med smak för både det ena som det andra och som hennes make ser vi Rupert Davies. Tunga och bra namn i en grym film som ser till att nästa gång man stöter på deras namn automatiskt kommer att tänka på denna filmen. Samma gäller för Pete Walker och nu måste jag bara se House of Long Shadows för där är Sheila Keith med i fint sällskap med Peter Cushing, Vincent Price, Christopher Lee och John Carradine i vad som visst blivit Walkers sista film.

Nu har jag inte glömt bort att dela med mig av filmens handlingen men den tänker jag inte avslöja för det är att ta nöjet i från er som vill se den och vissa delar har jag delat med mig av så det får ni nöja er med. Lite elakt kan tyckas kanske men detta är en film som smakar bäst att upptäckas på egen hand med så lite vetskap om som möjligt. Nu pratar vi inte om vanlig standard brittisk skräck utan detta är en skön historia som kommer att växa efter man sett den och sätta sitt spår hos en för den är obehaglig och Sheila Keith lämnar inte ens tankar på ett tag efter filmen är slut för så effektivt är hennes framträdande här. En bra film helt enkelt!

Deadly Game - 1991

Här har vi en smart, cool och förvånansvärt våldsam tv-film som överraskade mig totalt och jag vill minnas att jag sett den för för många år sedan. Den fanns även på svensk vhs med ett liknande omslag och vad som förvånar mig rejält är det att alla verkar hata denna filmen något rejält. Att pajasarna på IMDB sågar är inget som förvånar för de har noll koll men att man till och med på Filmdelta springer på liknande korkade inställningar till denna överraskade mig faktiskt men egentligen så borde man inte bli förvånad för folk med taskig smak är där precis överallt och det värsta är det att de gör sitt bästa för att göra sig hörda med. Men så nu är det upp till mig att bevisa hur jävla fel de har i sitt "proffstyckande".

Ett gäng personer som aldrig träffats förr bjuds in till en ö för att de blivit erbjudna ett stipendium eller något sådant. Var och en av dem tror de är ensamma om det och alla av dem är i våldsamt behov av pengarna. Vad de inte räknat med är att allt är bara en fasad för att locka dit dem och huvudpersonen som styr det hela har minst sagt ett horn i sidan åt var och en av dem och nu skickas de ut för att jagas som djur på ön. Klarar de sig till andra sidan så får de åka därifrån med alla pengar de finner under sin färd mot friheten och hinner de inte dit så dör dem på plats. För jagade blir dem och det blir dem direkt. Under tiden som jakten pågår så dyker det upp situationer som förklarar de olika personernas relation till deras jägare och vilket orätt de kan ha orsakat honom.

Det är spännande, våldsamt och intensivt här och även om det kanske inte är ett kroniskt skjutande så är det tillräckligt med spänning för två filmer. Allt är välgjort och miljöerna är en härlig skog på hösten så det är kallt, skitigt och jävligt för de som tvingas ta sig fram i vegetationen. Thomas J. Wright som regisserat har full koll på läget och dukar upp till ett fint bord med bra aktörer som Michael Beck, Roddy McDowall, Mitch Ryan, Marc Singer som är verkligen underhållande här och den vackra Jenny Seagrove. Alla sköter sig fint och vi får till och med en fet flashback från ´Nam som jag uppskattade en hel del för den var för härlig helt enkelt men det tycker jag alltid om sådana.

Filmens styrka förutom de som är med i den där ingen känns felplacerad är det att den börjar så gott som direkt och släpper inte på gasen det minsta och för att just vara en tv-film så är jag förvånad över dess våld. Vi får deformerade ansikten, en tjusig och väldigt fyndig halshuggning, lite squibs, hundattacker och allmänt hårt beteende och rivaliteter som det hör till när det är stora summor med i handlingen. Med andra ord, precis allt sådant som man inte väntar sig i en tv-film. Och gällande göken på Filmdelta, han tyckte detta var "Åttioelfte "Den sista färden-plagiatet". Meningslöst, korkat och tröttsamt." Fast killen recenserar film för Café och Aftonbladet samt är ansvarig för stolpskottet Sleepwalker så hans åsikt är inte värd så mycket i mina ögon. Det intressanta är det att han gav även en 1:a till Lake Placid så det säger nog det mesta bara det om hans smak...

I mina ögon är detta en fin mix av Rituals och Surviving The Game och gillar man dem så bör man verkligen kolla upp denna för det är den verkligen värd trots alla "proffstyckare" och andra förståsigpåare där ute för de har som vanligt ingen koll på vad de yrar om. Vill ni se en bra film med fin action, spänning och härlig skogsmiljö så är detta filmen för er. Själv kan jag inte rekommendera den tillräckligt för en bra film ska ses, så är det bara och detta är fanimej en sådan. Gå och se!

Talons Of The Eagle - 1992

90-talet var inte bara elände och skit utan det kom faktiskt en hel del intressant dtv-action under tiden med. Även om denna inte tillhör den eliten så har den ett visst underhållningsvärde för oss njutare av denna genre. Billy Blanks, som aldrig haft huvudrollen i en film utan de har använt honom barbröstad på omslaget, spelar här en snut som blir utlånad till Toronto för att infiltrera James Hongs brottssyndikat tillsammans med filmens producent Jalal Merhi, även känd bland som sina beundrare som Beiruts Steven Seagal! Jag tillhör inte dem, den saken är säker fast benämningen är så korkad att den förtjänar respekt i all sin absurditet...

Nu får vi inte bara dessa tre herrar utan Matthias Hues, denna enorma karl, är med på ett hörn han med. Med detta upplägg så borde resultatet blivit bättre tycker man men det gjorde det se inte för det blir mest platt. Produktionen är helt okej och vi får nakna bröst och rumpor i tid som otid och en hel del action men den är så tam och tillbakahållen så man tröttnar till sist. Lite mer kraft och kuk i scenerna så hade resultatet blivit bättre. Nu är Beiruts Seagal inte den bästa aktör på marknaden och som kampsportare så är han inte mycket att hänga i granen heller. Han satsar mer på att se snygg ut och till skillnad från Blanks som inte gör det så blir det mest skratt åt honom än med honom.

Nu är ingen kamsportsfilm komplett utan en träning och här får de båda herrarna sin dos av det hela i form av en liten rabiat asiat som sliter barken av träd med bara händerna så det ryker om det! Karlajävlen går under det underliga namnet Master Pan Quing Fu som fick mig att tro det var ännu en i mängden av dessa horribla rappare som tror de ska bli stjärnor och få gratis fitta. Men där fick jag tji för det det var en gammal kung fu mästare som sadlat om på gamla dar för att göra film och säkerligen får gratis fitta han med... Filmen i sig har väl sina poänger men det finns så mycket bättre filmer att lägga tid på så gör det för eran egen skull även om det kan locka med en barbröstad Billy i kamp med Matthias Hues ibland. Se då hellre King Of The Kickboxers för där är Billy i fin grym form.

Evil Breed: The Legend Of Samhain - 2003

Det är tråkigt när man ska se en film man gillat och upptäcker den verkligen inte håller upp till sitt första intryck vid en senare titt och detta är just en sådan film vilket är synd för jag vill verkligen gilla den men någonstans måste gränsen dras. Ett gäng jänkare åker till Irland för att fira Samhain eller rättare sagt dess uppkomst. Och med tanke på att detta är/ska vara en skräckfilm så är där inavlade kannibaler i görningen för att krydda upp stämningen. Vad som mer är med för att krydda upp stämningen är tre stycken porrskådisar som nu för tiden antingen kör mature-porr eller satsar på en "hederlig" karriär, själv hade jag nog hållit mig till porren.

Nu är omslaget grymt missvisande då det basunerar ut att Jenna Jameson är med i filmen och skatan till och med pryder omslaget vilket är kasst då hon är med i ett par minuter och är lika tråkig här som i sin forna porrkarriär men hon dör på ett kul vis så lite utdelning får vi för våran tid. En annan föredetting som är med är Richard Grieco och han har väl aldrig åstadkommit något av värde vill jag minnas. Men en som är med här och skänker lite stjärnglans är Ginger Lynn, kvinnan som konstant fanns i mina tankar under puberteten min. Ah, den ungdomen. Nu är hon tillbaka i porren efter en mindre lyckad karriär inom vanlig film och detta var ett av de försöken. Inget ont om hennes agerande för hon är den som är bäst i filmen och bjuder bäst närvaro men satan vad hon ser sliten ut nu för tiden. Yikes!

Inledningen med Grieco och den tredje porrskådisen bjuder på lite fin gore om än kort och resten kommer i slutet eller rättare sagt i de sista 20 minuterna. Då får vi en skön scen med en pajas som ramlar ner i ett hål, hittar en enorm kniv när det plötsligt knackas på ryggen och vips! så står ägaren där och kör ner den i truten på honom. Ingen skräckfilm är komplett utan en gubbe som vrålar konstant you´re all doomed! och i denna är det faktiskt en sådan med fast han varnar de för att stiga av stigen i stället men det är ju bättre än inget. Det bästa med denna liraren är det att han får sitt på dass där en av de inavlade får tag i honom med en machete som körs upp i röven på honom ända in till skaftet och sedan dras hans tarmar ut och sedan används till att strypa honom med samtidigt som Ginger Lynn står utanför och bankar på dörren. Det är en kul scen i en annars rätt medioker film.

Agerandet är kasst, filmen hoppar mellan personerna och folk dör utan att man ser vad som hänt med dem. Nu skyller regissören på att bolaget klippte om filmen utan honom och stympade bort minst fem minuter, naket, gore och en del annat men jag tvivlar på att resultatet blivit bättre om det varit med. Däremot hade lidandet varit längre för oss tittare så denna "korta" version är nog att föredra trots allt. Men vill ni se porrskådisar båda aktiva som pensionerade, en gammal flickidol och en Ginger lynn som bjuder på en hemsk irländsk dialekt så leta inte längre. Ni får allt här och för egen del så vet jag nu att denna inte funkar mer för mig.

Blades Of Glory - 2007

Efter ha bevittnat konståkningen i OS i dag så visste jag det bara var dags för att se denna för att få de hemska bilderna av ur huvudet. För det spelar ingen roll om man är straight, homo, bi, trans eller vad nu det må vara för manliga konståkare är fanimej det fjolligaste som finns. Jag kan inte hjälpa det men det är så jag tycker och denna filmen gör inget annat än bekräftar den teorin. Den till och med får det att se coolt ut fast fjolligt är det lik förbannat.

Will Ferrell är lysande här och detta är efter Step Brothers hans bästa film enligt mig och här får han rätt motspelare i Jon Heder som är en perfekt motpol till hans sexmissbrukande och alkoholiserade konstskridskoåkare. Craig T. Nelson är härlig som deras tränare och uppfinnaren till Järnlotusen som endast blev beprövad bakom bamburidån i Nordkorea. Bara en sådan sak visar nivån på filmen och humorn i den, precis som själva idéen att placera Ferrell och Heder som ett manligt team i paråkning i just konstskridskoåkning. Jepp, de två paråker i konstskridsko och vi får se all slags sexuella situationer på isen med utspelas av dessa två galningar.

Och jämför man denna med det som utspelas för fullt i Kanada just nu så vette fan om inte själva sporten faktiskt är i behov av ett helt manligt team så det blir lite fart i eländet så man får något att se fram emot där än bara vänta på att någon ska stupa i backen med blodigt resultat. Men det lär nog inte ske för jag tror inte världen är redo för det just nu för jag har en bror som vägrar ens se denna för han tycker det är fjolligt som det är. Vad kan man säga egentligen? Vissa har ingen humor.... Men vi andra som är födda med det och inte är rädda för att skratta åt det som är roligt vi njuter av denna höjdare precis som vi njuter av den riktiga varan på tv. För trots all fjollighet så krävs det kulor stora som medicinbollar för att visa upp sig i tv i en sådan spandexkreation och jag vet att jag aldrig hade gjort för någon gräns måste det absolut finnas. Även för mig.

Zebra Force - 1976

Nu pratar vi om klassiker av rang och en härlig film! En av mina favoritfilmer från ungdomen/barndomen, välj själva vilket där. En film som håller fint trots sin ålder och även om den är lite seg i mitten och tappar av så är det ett fint hantverk trots sin uppenbart låga budget. Storyn och slutet är så smart upplagt här att det förvånar mig att de inte gjort en remake av denna alls! Förmodligen för att ingen vet att filmen finns antar jag så fuck ém om dem inte vet sitt eget bästa.

Storyn går ut på att ett gäng svarta män ledda av en man med en arm och ett bränt ansikte leder dem i rånkupper mot maffian i vilka de slår till hårt och skoningslöst mot allt motstånd de möter. Men maffian är inte vilka gökar som helst utan de sätter hårt mot hårt. Simpelt, effektivt och framför allt jäkligt smart gjord är denna. På vilket sätt den är smart avslöjar jag inte utan det är upp till er att se för er själva och sedan slutet som tillkommer är inget annat än ren vansinnig genialitet. Visst har man sett tvister för i filmer men den som kommer här kan man aldrig räkna ut.

Släppt på video här under samma titel och på olika släpp och varav det sista säkerligen var klippt så är den utgåva som finns ute på nätet hel okej. Formatet är fel men den finns inte på något annat så det är bara att hålla tillgodo. En uppföljare gjordes med och den ska visst fortsätta ett antal år efter denna och innehålla Jim Mitchum men kolla inte på IMDB efter den för idioterna där har blandat ihop båda filmerna till en! Själv ska jag kolla på den nu men jag tvivlar på den når upp till samma höjder som denna. Så är ni på humör för en fin actionfilm med en smart story och härlig action så är detta filmen för er. En utmärkt film som givetvis rekommenderas varmt!

Fatal Games - 1984

Fatal Games eller Mord i Finalen som den hette på Viking Video här är en typisk slasher som inte bjuder på något nytt. Det är okända ansikten i rollerna och inte mycket till blod eller slafs. Storyn handlar om en grupp idrottare som ska sikta in sig på OS-truppen och nu väntar bara en sista uttagning men då börjar de dö som flugor efter som någon mördar dem med ett spjut. Det var rätt fyndigt och det som höll mitt intresse vid liv för morden var i bild och den smått lesbiska sjuksystern som vårdar om gänget men det var också allt. Visst agerandet var på porrfilmsnivå och inte allt för illa men det krävs lite mer för den ska få stanna i min samling.

Annars är de olika friidrottsgrenarna som visas här rätt underhållande och allt hoppande på plintar, bockar, ringar och allt vad nu det heter var rätt kul att se för en gångs skull i stället för det som alltid annars ska visas. Mer sådant! Fast det bästa i filmen var såklart slutet med en fullständigt oväntad tvist och jag har faktiskt haft en del moraliska dilemmas under kvällen och morgonen om jag ska avslöja det eller inte och jag kom fram till att det gör jag för risken att någon ska se denna eller hitta den på Konsum är minimal. För det är en sådan fin tvist att jag kan inte hålla truten helt enkelt. Så ni som tänker se den sluta läs för här kommer det.

Spoiler:
Mördaren visar sig vara en den smått lesbiska sköterskan som visar sig vara transsexuell och har bytt kön från man till kvinna för att kunna tävla inom just friidrott och där göra succé. Men allt går inte bra och det kommer fram att hon varit en han och allt går åt skogen med en fin skandal komplett med bild på henne i tidningen och allt. Så nu känner hon/han sig snuvad på lycka, framgång och sexuellt umgänge och bestämmer sig helt enkelt för att stympa de som har samma chans framför sig. Och så säger dem att idrott är till för att stärka banden mellan människor! Spoiler slut.

Deep Rising - 1998

Vad har Deran Sarafians Gunmen och denna gemensamt? Kan du svaret på det så har du vunnit en färgradio på ICA, glöm inte att hälsa från mig bara. Vi andra som inte vet blir utan en färgradio men slipper samtidigt stå på ICA och skämmas. Svaret är såklart att båda är skrivna av Stephen Sommers som även regisserat denna skatt. För skatt är den, åtminstone hos mig. Storyn är som det brukar vara i dessa filmer simpel. Ett gäng rånare bestämmer sig för att råna en enorm lyxkryssare men kommer till tomt bord för ett enormt sjöodjur har slagit dem på fingrarna och helt enkelt käkat upp alla på skeppet. Så nu gäller det att för våra härliga rånare att ta sig från skutan med livet i behåll utan att förlora både förståndet som livhanken.

Effekterna, för det är som alltid mest cgi när det gäller Stephen Sommers filmer, helt okej även om det är rätt mycket blue screen och sådant men man sväljer det för storleken på monstret är grymt. Det tillsammans med den fyndiga dialogen och valet av skådespelare höjer filmen till den härliga upplevelse den är. Treat Williams, Famke Janssen, Anthony Heald, Kevin J. Connor, Wes Studi, Jason Flemyng och Trevor Goddard för att nämna några i mängden.

Fast varför ska jag hålla på här och promota denna filmen när den är så bra som den är? Ge er i väg och köp den i rappet och njut för fulla muggar hemma i soffan av vapen, tomhylsor i slow motion, tentakler och ännu mera tentakler, Famke Janssen, Treat Williams som gör sitt bästa för att likna Kurt Russell och ett härligt tempo som driv. För detta är en film som man blir glad av och det är ett fint betyg bara det. Så kasta ut katten, släng gubben/käringen/ungarna/svärmor/svärfar ut/i säng och bänka dig själv framför burken med en kall en i näven och skruva upp ljudet rejält och följ med på en härlig stund framför tv´n för detta är motsvarigheten till att sitta naken framför datorn och läsa på Weekend Video. Med andra ord bland det bästa man kan göra för stunden.

Gunmen - 1994

Här kommer en liten bortglömd skatt med Christopher Lambert och Mario Van Peebles i huvudrollerna och allt är stabilt regisserat av Deran Sarafian. Storyn handlar om jakten på 400 miljoner dollar och det är ett bevis på att pengar fortfarande har ett värde och alltså inte i klass med bankernas bonusar som vi ser nu för tiden på alla löpsedlar. Lambert är den enda som vet var skatten finns och alla andra är efter honom. Peebles får dock tag i honom först och skyddar honom, nåja, så gott det går från Patrick Stewarts hejdukar ledda av Denis Leary.

Det skjuts och sprängs för glatta livet och det som imponerar mest är spelet med Peebles och Lambert för de är verkligen roliga tillsammans. Peebles har fortfarande inte fastnat i sitt arg-svart-man-fack som han är i kroniskt nu för tiden och Lambert ler faktiskt! Han till och med skrattar mycket i filmen och visar sig vara en hejare på komisk action och det är bara så synd att han inte gör det oftare för han är en skön skådis som tyvärr mest verkar gå på tomgång och bara grymta sina repliker nu för tiden i allt han gör. Peebles har jag gillat förr men jag tröttnade efter New Jack City på honom då han bara upprepade sig men här är han i fin form och vevar på bra med både stunts som komik.

Filmen är en härlig sak med massor av grymma stunts, skottlossningar, explosioner, härlig dialog och härliga miljöer och mer behövs egentligen inte tycker jag. Är det bara bra utfört och uppfört så gillar jag det och det är det här. Så nästa gång det suger i actiontarmen efter lite hederligt actionraffel så tänk på denna och leta upp den japanska dvd´n för den är i rätt format och undvik den amerikanska för den är i 4.3 medan japanaren är i 2.35:1 och i lysande skick och det var den jag såg men det visste ni säkert redan. Härlig film för alla åldrar så rulla in farmor, göm undan hennes löständer, sätt bromskloss på rullatorn och skruva upp hennes hörapparat för detta kommer käringen inte att vilja missa!

Rekommenderas det varmaste!

Hora - 2009

Ännu en norsk skräckfilm som drabbar oss och som är menad att sätta Norge på kartan över rape & revenge-filmer. I genren platsar den men hamnar fan inte på min lista för usel är den att det är skrämmande. Här snos det friskt från filmer som The Last House On The Left, I Spit On Your Grave, Thriller, Evil Dead och till och med Änglagård blir indragen i detta "epos". Storyn är den gamla vanliga. Ung dam åker ut på ödslig gård och blir trakasserad av de lokala idioterna. De våldtar och skändar och hon hämnas. Inget nytt och framför allt inget underhållande eller bra. Det är rent ut sagt skit helt enkelt.

Vi får knivhugg i vaginor i full närbild i de inledande minuterna vilket jag fann rätt osmakliga faktiskt. Vi får anala våldtäkter som klipps ihop med blödande en rektum bara för att vi ska fatta och även närbilder på kukar som kapas. Vi får en helt korkad scen där bruden kapar en hagelbössa med en fogsvans och sedan bryter den i bästa Ash-stil. Sen får vi se hur hon drar en av gärningsmännen efter bilen i bästa Thriller-stil osv... Allt är kopierat och det blandas med taskiga effekter och uselt agerande. Till och med den bästa scenen i I Spit On Your Grave får sin kopia här bara det i lite annorlunda utförande och inte ens i närheten så effektiv.

Visst är hämnden det som är mest underhållande i denna sortens film men här är den bara korkad. Gärningsmännen är tre idioter varav en är utvecklingsstörd och jobbar i en affär där han kollar på våldtäktsfilmer, där är kopplingen till Änglagård. Samma sak förekommer där fast det är porr han kollar på. Huvudrollsinnehavaren är totalt fantasilös och tillbringar de första 35 minuterna med att glida runt i en morgonrock, visa upp sina skitiga fötter, dricka vin och röka och ger mig ingen som helst anledning att skänka henne sympati. Att hon sedan efter ett antal våldtäkter bestämmer sig för att föra upp ett rör i vaginan för att ta hämnd fattar jag inte heller meningen med. Jag hade själv varit allt annat än upplagd för det efter en sådan upplevelse.

Nej, detta var verkligen inget annat än slöseri från min sida och de som gjorde eländet och tillsammans med Sorority Row det sämsta jag sett i år.

Editerar lite nu:

Förutom allt ovan så är detta en grymt tråkig, ful och förvånansvärt seg film med taskigt agerande och hemsk musik. Så gör er själva en tjänst och se någon av de klassiska filmerna i genren i stället för detta dravel eller helt enkelt se en film med Debbie Gibson. De är inte värre än detta bottennapp.

Double Edge - 1986

Sorry för den lilla bilden men större kunde jag inte finna till denna film. Iofs spelar det ingen roll för det är säkert bara jag som sett den men detta var det omslag den hade på vhs här hur som helst. Filmen i sig är en Filippinsk action med väldigt blyg budget och har Romano "Slash" Kristoff i leaden. Kristoff upprepar här sin roll från första filmen som gick under titeln Ninjas Force och denna är inte bara en Cobra-ripoff utan även en ninjafilm med!

Kristoffs karaktär är snut här och levererar hårdkokta repliker samtidigt som han spränger en bensinmack i luften för att få kål på en lowlife som han har jagat in där. Lite overkill om någon frågar mig men det funkade så varför klaga. Och när det sätts käppar i hjulen av lagen så byter han helt enkelt om och blir en ninja som rensar upp bland allt patrask. Och det är typ det som händer här med jämna mellanrum, inget annat kul alls. Trots det händer saker som att de rippas från just Cobra och French Connection 2. Absolut, de onda i filmen får tag i Kristoffs karaktär, binder honom till en säng och sedan pumpar honom full med droger tills han är beroende och sedan kommer hans polare och räddar honom och får han drogfri igen. Allt på fem minuter.

Roligare blir det inte och vände ryggen åt den de sista 10 minuterna och ta mig fan om inte det brakar loss då! Nu jävlar blir det action och stor uppgörelse i djungeln med fällor, skottlossningar, kaststjärnor och hela baletten. Hela filmen vände från katastrof till uthärdlig och jag såg den med andra ögon. Tänk vad sju spännande och intressanta minuter egentligen kan göra med en rätt usel film. Nu är det inget för gemene man utan endast för oss med ett skadligt intresse för dåliga lågbudgetfilmer med totalt okända ansikten i rollerna. Alla andra bör se om 2012 i stället och mest då för deras egen skull. Fast jag måste erkänna att de sju minuterna var jäkligt underhållande trots allt...

American Splendor - 2003

Efter den totala attack på sinnena som American Commandos är så funkar det inte bara att kasta på vilken film som helst för de kommer inte till sin fulla rätt efter den uppenbarelsen. Så därför är det bra med filmer som just American Splendor, de fyller sin funktion bäst när inget annat funkar eller man helt enkelt se något som är än mer deppigt än man själv kan vara vid olika stadier i ens vardag. Nu är detta ingen regelrätt skojfrisk komedi utan en filmografi över serietidningsförfattaren Harvey Pekar och hans tidning med samma namn som filmen.

Visst är det komiskt vid väl valda tillfällen men mer att man skrattar med personerna än åt dem men samtidigt så blir det att man skrattar åt dem och framför allt deras beteende. Vilket även visas här att skådespelarna gör i filmen åt de personer de gestaltar. För vi får inte bara en spelfilm vi får även scener med de riktiga karaktärerna blandat in mellan varven och Pekar Själv är narrator i filmen. Och just en sådan scen är när Pekar och hans vän pratar om gelebönor och i bakgrunden ser vi Paul Giamatti, som gestaltar just Pekar, skratta åt deras beteende. Kolla noga så ser ni det med.

Vi får även en skön stil som blandar spelfilm med serietidningsstil med rutor och pratbubblor och hela alltet vilket ökar på filmens originalitet. Bra skådespelare varvat med bra och fyndig dialog bjuder på en bra film som jag själv återvänder till med jämna mellanrum och förtjänar sin plats i samlingen. Har ni inte sett den så är det verkligen hög tid och kombinera gärna den med Factotum för lite Bukowski får man aldrig nog av i ens vardag.

American Commandos - 1985

Kalla mig idiot med taskig smak och diverse andra påhopp hur mycket nu ni vill men jag kan inte hjälpa det. Jag är en enda stor sucker för filmer som handlar om personer som ska hämnas någon oförrätt som hänt dem och samlar ihop polarna från Vietnam och sedan rensar upp bland patrasket. Det kanske därför jag aldrig fastnat för Death Wish filmerna, Bronson är så hård så han reder ut det själv! Hur som helst, jag gillar de här filmerna för själva konceptet tilltalar mig otroligt mycket. Tänk er själva. Dem släpper allt de har för händerna för att hjälpa en polare och det faktum att de får skjuta så många lowlifes de vill. Jag hade ställt upp direkt.

Nu är det inte riktigt det som är storyn här men nästintill i alla fall. Chris Mitchum, mannen som bara har ett ansiktsuttryck, driver en mack i USA när han blir utsatt för rånförsök och skjuter en av dem på kuppen. Gänget som är kvar hämnas genom att döda hans son och våldta hans fru. Och i en hiskeligt underhållande scen får vi bevittna när Mitchum ringer efter hjälp. Det går lite som så här. I need some help goddammit. My son is dead and my wife is raped. Och hela tiden har han samma ansiktsuttryck och tonläge som jag har när jag beställer thaimat! Han visar inget alls, inte ens när frugan under tiden glider in på dass och skär halsen av sig. Men detta är bara början och polarna har inte kallats in än. Mitchum letar upp resten av patrasket och slår ihjäl dem och då har det gått 20 minuter av filmen och nu sitter han i finkan där de släpper honom för de inte har bevis.

Strax efter får han ett erbjudande av polischefen att åka till den gyllene triangeln, nu är vi plötsligt i Thailand! och slå ut den för dennes son dött av en överdos genom dem. Så nu kallar Mitchum in polarna och drar dit för att rensa upp på sitt eget lilla vis. Snart nog ligger han på horhus i Bangkok och får massage av ett par thailändskor i sällskap med en av sina polare. Men vi får även en flashback från `Nam där hela alltet är snott från Ted Kotcheffs utsökta Uncommon Valour!

Väl på plats och med delar av gruppen samlade så bygger de om en pansarförstärkt bil i värsta The Losers-stil som de sedan ska bryta sig i området med. Hela tiden är den lede fi efter dem och i en massaker på horhuset så drar de ut i krig med bilen. Motståndet följer efter och sätter in allt de har för att stoppa bilen som är otroligt svårstoppad och till och med en helikopter skjuts av den armerade bilen och fienden dör som flugor runt om dem. Men när plan A går åt skogen så sätter fienden in plan B och våra hjältar visar sig ha en specialbyggd motorcykel inne i bilen som Mitchum drar ut i krig på och skjuter ner allt och alla med inklusive två Mercedes därefter han återvänder in i bilen igen med hojen!

Då sätter fienden in ett plan som bombar dem eller detta nu var plan B eller det var plan C, jag har faktiskt ingen aning för jag förlorade greppet ett tag där för jag skrattade så mycket. Hur som helst, fienden har plötsligt fått tag i en likadan armerad bil nu!!!! och den sätter full fart mot våra hjältar och utmanar dem. Varav Mitchum startar bågen och drar än en gång ut i krig och när det visar sig att hans kanoner och kulsprutor som finns på motorcykeln inte biter på bilen så helt enkelt spränger han vägen under bilen därav den rasar ner och sprängs!!! En helt jävla otrolig scen!!!

Nu har det gått en timme av filmen och de är inte framme än men dödssiffran är uppe i det tresiffriga minst och totalt tror jag vi får ett femtontal squibs i hela filmen och det säger inte lite det. Fienden dör som flugor och Mitchum rör inte en min när väl sanningen går upp för honom med hela uppdraget men vilket uppdrag och framför allt vilken film! Jag är mållös och detta bevisar bara hur rätt jag har med min smak som gillar denna sortens film. Större underhållning för man leta efter i actionväg och man kan inget annat än falla på knä och dyrka fötterna på Bobby A. Suarez som hade den goda smaken att göra denna mästerliga film som jag kommer att se många gånger till för det var länge sedan jag hade så kul framför en billig actionfilm av denna sorten som jag hade nu.

Högsta rekommendationer till alla älskare och delare av samma taskiga smak som mig. Vi är bäst helt enkelt och Chris Mitchum förtjänar verkligen en Oscar för alla sina insatser i Filippinsk film. Richard Harrison bör verkligen kolla ryggen för han blir omkörd nu!