Shakedown - 1988

Nu pratar vi gammal goding här! Kommer ihåg när jag varit på bio och sett Tremors: Hotet Från Underjorden och svängde in på en videoaffär och hyrde denna och Warlock, det var tider det! Sedan dess har man sett den otaliga gånger och den blir bara bättre och bättre fanimej. Sam Elliot och Peter Weller spelar två polare, där en är polis och den andre är försvarsadvokat och tillsammans ger de sig på en korrumperad poliskår. Totalt sanlös film av James Glickenhaus och det märks för det smäller högt! Och för er som känner igen den men inte känner igen titeln så heter den i Sverige Blue Jean Cop.

Sam Elliot är en man som kan se hur skitig ut som helst och ändå på något sjukt vis se snygg ut. Jag antar att det är den allesstädes närvandes mustaschen som gör det men vilka snorbromsar den karlen kan få till, det är för fan sjukt! Peter Weller är sitt vanliga charmiga jag här och denna gången är han verkligen på gott humör, han är ett stort leende hela filmen igenom. Som sig bör så är även dialogen här stenhård och det som poesi i örat på en lyssna på. Läs själva hur ljuv den är:

Dalton ( Weller): Once upon a time all I planned to do was play the tenor sax. Forever. That's it. Fillsville, man. But my dad and everybody said I was a sap, there was no money in it, so I go to law school, and I am here now, gone from another place. But I could play the tenor sax all day and all night. Everything was possible. And I was very certain that at any moment, I was going to find the love of my life.
Marks (Elliot): The love of your life?
Dalton: Yeah.
Marks: I met the love of my life once. Only I killed her dog before I got a chance to tell her. Man, she was everything I ever wanted. I met her at Shakespeare in the park. Told her I was a lawyer - that line seemed to work for you. Rained like hell that day. I had an umbrella. We went back to her apartment, she went to the bathroom, I sat on the couch. She had this great big damn dog. Dog had a ball. I threw the ball, the dog brought it back. I threw it again, harder. I'll never forget the sound of that dog's paws on the newly waxed floor. How was I supposed to know she'd left the window open? The dog fell thirteen floors and landed on a parked car. I looked out the window, took one look, threw up, and left. Left. Without ever tellin' her she was the one.
Dalton: Happy is the fleeting hope of youth.
Marks: Who said that?
Dalton: Me. I'm gonna take the streets, Richie.
Marks: Good for you, counselor. Me, too.

Eller vad sägs om när Elliot upplyser ett lowlife om hans rättigheter:
Marks: You know what this is?
Lowlife: It's a gun! It's a gun!
Marks: Yeah, and you're a fuckin' genius! Now listen up. This gun is clean, no serial number. So if I blow out what's left of your brain and chuck it in the East River, your case is closed. The people downtown are gonna file you under DSAF. "Did Society A Favor." Got it?

Hård, som sagt.
Actionscenerna är hårda här och vi bjuds på allt från sexklubbar till en sovande Elliott på en bio som visar Glickenhaus The Soldier och försök att pricka in de andra filmerna runt omkring utanför med, det är en hel del sköna filmer som visas på den gatan. Förutom Weller och Elliot så får vi gott andra hårdingar med i de andra rollerna som Antonio Fargas och John C. McGinley och flera som ni garanterat kommer att känna igen. Tyvärr är den svenska utgåvan som finns i de flesta reabackar endast i 4.3 medan det finns ett region 1-släpp som är i anamorfiskt widescreen släpp, det rekommenderas precis som filmen. Den är verkligen en klassiker som måste ses!