Mega Shark Versus Giant Octopus - 2009

Någonting händer så en jäkla massa is rasar och de två nämnda odjuren kommer lösa och far åt varsitt håll. Jänkarna får hajen och japanerna bläckfisken och båda börjar härja direkt. Det äts upp flygplan i luften och det rivs oljetorn. Och alla står maktlösa till Debbie Gibson sätts på fallet, då jävlar i det händer det saker. Snart får de båda länderna sammarbeta för att lösa detta problem och det blir inte lätt med überhunken Lorenzo Lamas auktoritära personlighet.

Ja, vad ska man säga egentligen? Det är givetvis av förklarliga skäl cgi-gjort och det kunde ha gjorts mycket bättre i detta fallet. Det är väldigt lågbudget och Gibson som måste vara 700 år vid det här laget försöker se ut som när hon var 20, det lyckas inget vidare direkt. Tyvärr tar det 30 minuter innan Lamas kommer i bild och så som han är här har jag aldrig sett honom för. Han är sur och vresig och skäller för minsta lilla. Han är skitkul att titta på. Speciellt när han skäller på en som räddat livet på alla i en ubåt, totalt obefogat av honom att göra, skälla alltså. Och när han blivit rättad för sitt skäll så hittar han något nytt att skälla om i stället. Mycket kul scen. Han är för härlig helt enkelt.

Annars är där ett par sköna scener som när hajen anfaller Golden Gate-bron medan när den anfaller ett slagskepp det funkar mindre bra. Bläckfisken är rätt inaktiv här och deras sammandrabbning blir ungefär som i Komodo vs. Cobra, det varar bara ett par minuter i slutet. Men tempot är rätt högt här och det rör på sig till skillnad från i Octopus-filmerna från Nu Image där tempot är närmast stillastående. Och lökighetsfaktor här är väldigt hög och det gör sitt till filmens charm med fast den verkliga stjärnan är givetvis allas våran favorithunk. Han tar hem filmen utan problem. Stilig är han med! Men en sak kunde jag inte släppa under filmens gång och det var det med ryktena som cirkulerade om Debbie Gibson när hon var som populärast i slutet på 80-talet. De som gällde att hon lät sina assistenter leta upp unga pojkar i publiken när hon spelade som hon satte på sen. Vore kul att få svar om det var sant eller ej.

Men annars ett trevligt bidrag till stora djur-genren och till hunk-samlingen. Dock är det inget för folk som inte är intresserade av varken eller. Detta är endast för de invigda och hopplösa. Med andra ord sådana som mig.