Cross Of Iron - 1977

- All right. I'll do it. I will show you how a Prussian officer fights.
- And I will show you where the Iron Crosses grow.

Tonen avslöjar vad det handlar om tycker jag annars gör postern det. Krig. Krig sett ur den tyska sidans ögon. Inte amerikanernas, britternas, italienarnas, ryssarnas eller fransmännens eller ens japanernas ögon. Utan tyskarnas för en gångs skull. Och vem förutom Peckinpah kunde få en sådan idé samt att göra det till världens bästa och mest cyniska krigsfilm någonsin. Iofs gör Stalingrad det med men inte i närheten av detta. Peckinpah har här fått till en film så kall och avlägsnad från allt mänskligt att det är en störd känsla över den. Här blandas bilder med hängda personer till tonerna av barnramsor sjungna av barn till orala kastreringar till hans patenterade slow motion-scener med söndertrasade kroppar till en James Mason som kastar en snabb blick på sina män som skjuts i slamsor samtidigt som han delar ut orders och berörs inte det minsta av det han ser, han är så avtrubbad/trött att det inte bekommer honom.

Trött är även James Coburn i sitt livs roll som Steiner. Trött på kriget men inte såpass trött att han inte tar chansen att åka hem för fronten, våldet och kamratskapet lockar mer. För det är som sköterskan, den vackra Senta Berger, säger till honom. Att han inte kan existera utan kriget eller våldet. Alla är trötta, skitiga och elaka här och endast kamratskapen betyder något. Inte befälsordningen eller Fuhrern för de kämpar för sina liv här så åt helvete med partiet och fosterlandet. Vilket partimedlemmen Zoll blir snabbt klok på.

Krigsfilmer och just filmer om andra världskriget går det 100 på dussinet men jag kan tänka mig reaktionerna när denna kom ut. En amerikansk regissör med kända ansikten som gör en film om just tyskarnas sida av kriget men det spelar ingen roll här för detta handlar bara om kriget sett ur soldaternas vinkel och det är det viktiga här. Inget förhärligande av fascism eller Tredje Riket utan bara en uppvisning i hur en krigsfilm ska se ut och upplevas. Och gillar man autencitet gällande tidsenliga vapen så får man det här. Allt är korrekt och precis som det ska vara.

Som sig bör i en Peckinpah-film så får vi även här ett manligt kärlekspar, denna gången en officer och en underordnad även här förfulas det inte utan det mer antyds än visas. Men det går inte obemärkt förbi här av den nya kaptenen Stransky, härligt spelad av Maximilian Schell. Här visar han hur en preussisk officer beter sig i strid, speciellt i slutet när Järnkorset hägrar som mest och han inte ens vet hur man laddar schmeissern när ryssarna sätter in sitt anfall.

Givetvis är detta ett mästerverk och en fullkomligt underbar film som är så mycket mer än bara explosioner, skottskador, squibs, tanks och trasiga kroppar och grymma stridsscener härligt fyllda med dödsscener i slow motion med blodet farandes ur alla skotthålen. Det är ett riktigt bra manus med stenhård manus och tunga skådisar och många bekanta ut Peckinpahs andra filmer. David Warner, james Coburn, Senta Berger, James Mason, Maximilian Schell för att nämna några.

Som så många andra filmer nu för tiden så är detta med en bortglömd och underskattad film av den stora massan i dag vilket är jäkligt synd för det känns som det bara är kännarna som känner till den nu för tiden. Med kännare så syftar jag på fans av Peckinpah och bra krigsfilmer. Så har ni inte sett den så se till att göra det för krig blir inte bättre eller värre än så här på film. Peckinpah är världens bästa regissör vilket denna är ett otroligt starkt bevis på för er som inte insett det än.