Theatre Of Death - 1967

Ytterligare en brittisk rysare med Christopher Lee för de som intresserar sig för honom. Själv har jag på gamla dar kommit att uppskatta denna herre väldigt mycket. Han är så mycket mer än Dracula och har alltid ett skönt smajl på läpparna. Detta är en giallo-inspirerad historia och giallo är för mig inget vidare utan snarare ett skällsord. Jag kan inte se charmen i den genren och den intresserar mig inte det minsta. Här har de tagit konceptet med svarta handskar, kniv, svart hatt, svart ytterrock och ansiktslös mördare och förlagt det hela till en teater specialiserad i Grand Guignol. Med andra ord, teater som var totalt inriktad på äkta skräck och liknande prylar.

Christopher Lee är teaterdirektören som driver sitt tema och team hårt och struntar i vems tår han trampar så när folk plötsligt mördas och töms på blod så är det kaos direkt. Lee är skön som direktören och har en djävulsk utstrålning här. Själv sa han att han och regissören Samuel Gallu hellre pratade och sjöng opera för varandra än koncentrerade sig på filmen vilket inverkade på själva resultatet men det märker jag inget av. Bra regi även om vissa i filmen inte är lika bra aktörer som andra så är det en fin stämning. Kanske inget man ser många gånger i livet men en helt okej film.

Tyvärr så är det lite slarvigt vid vissa bortfall av karaktärer som plötsligt saknas och det är synd. Samt att filmen gott kunde varit mer grafisk för nu är det rätt snällt. Men för Lee-diggare så är den värd en titt men inget för gemene man såvida man inte är fanatiskt frälst giallofil.

Dagens skörd # 4

Lite nyförvärv som kommer att anlända lite efter hand.

Behöver kanske ingen närmare presentation denna...



Ännu en gammal goding fast på japan-släpp vilket som vi alla vet är alltid hetare än alla andra släpp!

Bug - 2006

Friedkin är en regissör som för det mesta alltid gått sin egen väg. Till exempel bögbarerna i Cruising, liten flicka med crucifix på jobbigt ställe i Exorcisten, trädbarnvakten i The Guardian för att nämna några. Och så nu denna film om småkryp under huden. En film gjord på en pjäs som utspelar sig i ett enda rum så gott som och med endast två personer kan man säga. Alla andra bara visas upp som hastigast.

Ashley Judd spelar riktigt bra här, samma med Michael Shannon. Harry Connick Jr. är med alldeles för lite då han bjuder på en riktigt slemmig karaktär som är grymt intressant att se mer av men försvinner till sist och man blir blåst på honom vilket är synd. Storyn är annars som jag mest tolkar den om paranoia och schizofreni och effekterna av det. Har man då tråkiga saker i bagaget och man är lättpåverkad eller bara helt enkelt behöver något att tro på så är det nog väldigt lätt att fastna för det som Judd fastnar för här. Och när det väl satt sig så kan det sluta precis hur som helst.

Stämningen är rätt vriden och det märks snabbt vart det lutar hän tidigt och resan är intressant till en början men närmare slutet så falnade mitt intresse och jag kände att här gick Friedkin över huvudet på mig. Fast den hade en viss charm över sig men inget jag känner att jag kommer att se om. Rampage däremot är en annan femma!

Cleaner - 2007

Tom, fd polis men har sadlat om till "städare" vilket innebär att han städar brottsplatser som olycksplatser. Med andra ord, han städar upp efter dödsfall, hur skitiga eller blodiga de nu än må vara. En dag får han ett jobb och utför det. Dagen efter upptäcker han att någon mördats och att han städat undan bevisen samt att han själv är misstänkt för brottet.

Låter det intressant? Idén är kul samt det att Renny Harlin har regisserat. Tyvärr är det Samuel L. Jackson som har leaden och att Eva Mendez, denna felande länk mellan en latina och en grävskopa, också är med i den. Men Jackson håller sig i skinnet och det verkar som om det bara är Harlin som kan hålla honom och hans grova överspel i schack underligt nog. Ed Harris, Luis Guzmán, och Robert Forster är även de med. Men tyvärr så hjälper inte det för detta är Harlins sämsta film. Även om tempot flyter fint och det är stabilt gjort så är den faktiskt riktigt tråkig och det är det sista man väntar sig en Harlin-film är.

Gjord tillsammans med Nu Image-gängets andra produktionsbolag Millennium Films så tror man detta ska bli rejält underhållande och det börjar bra men det blir till sist simpelt och väldigt avslaget. Trots en kort tid på knappa 80 minuter så tröttnar man, konstigt nog. För det känns som att Harlin mest gjort denna bara för det skulle vara och att hans hjärta inte är med här. Jackson däremot har producerat så han har trott på den men är inte Harlin på humör så hjälper inte det. Inget som kommer att ses om och kommer inte att stå i hyllan för till skillnad från Driven så är denna inte underhållande alls.

Steal - 2002

Steal lanseras som en kul actionkomedi med drag av Taxi. Den är inget av det. Stephen Dorff spelar en våghalsig rånare och Natasha Henstridge polisen som ska stoppa honom. Andra i rollistan är torrbollen Bruce Payne som spelar över det grövsta här så det är pinsamt att se fast den som är omöjligt ännu värre är Steven Berkoff med en peruk som verkar vara stulen från setet från En Sen Kväll På McCools. Med andra ord, den jäklen Michael Douglas bar där. Han är så grymt överspelande här att man blir irriterad när han kommer i bild. Samma med Payne, honom har jag aldrig gillat men här får han de känslorna att växa sig ännu starkare. Så nästa film med honom i kommer jag att stänga av, den saken är klar. No more Payne för min del!

Annars är det sköna actionscener med bra tryck och sköna stunts samt de har haft den goda smaken att ha med Motörheads Stay out of Jail i en sekvens. Skönt att slippa Ace Of Spades i en film må jag säga. Men storyn lämnar en hel att önska men Henstridge visar iofs upp kroppen så det kompenserar en del men inte för de två clownernas överspel, det ger en verkligen en sur eftersmak i munnen. Gillar man korkad action och har sett allt annat så funkar den men stäng hjärnan, blunda när Payne och Berkoff är i bild så ska den slinka ner.

Half Baked - 1998

Dave Chappelle är en härlig lirare med en skön stil och hans serie på Comedy Central rekommenderas varmt till alla med sinne för humor. En stor del av den humorn är med här med och det kretsar givetvis runt gräsrökande. Vad annars? Tamra Davis som regisserat är ansvarig även för CB4, en totalt vansinnig komedi om gangster-rap. Chappell däremot säger att hans manus till denna var bättre än filmen blev och att detta mer blev en stoner-film för barn. Något ligger där säkert i det för den är väldigt barnvänlig men lik förbannat jäkligt kul.

Cameosarna duggar tätt här från Wille Nelson som röker på till Bob Saget som avslöjar han sugit kuk för kokain till Tommy Chong som Squirrel Master till en häst med diabetes till en nakenkalender med Nasty Nate och vad som måste vara en av de bästa fängelseduschscener någonsin. Där är hur många sådana scener som helst här så se själva.

Just denna filmen har jag kollat på tidigare men aldrig fastnat för men denna gången funkade den fint och satan vad jag skrattade. Just scenen med Chappell som är på avvänjningsmöte är stor underhållning men värst är nog han med bar överkropp på samma möte. Ingen typ man skulle vilja möta en mörk natt på en bakgata det direkt. Huh! Så lockar en skäggig Bob Saget med febrig blick och grova avslöjande så vet ni var ni kan se det nu och kom ihåg vem som avslöjade var bara med.

The Last Man On Earth - 1964

Originalet får man trots allt säga att detta är, även om det är gjort en kortfilm först på samma bok som denna filmen är baserad på men det struntar vi. Denna däremot har fått inte mindre än tre remakes varav den första var The Omega Man följd av I Am Omega och I Am Legend. Vilka man föredrar där men min favorit av dem är The Omega Man med Heston. I Am Omega stängde jag av och I Am Legend hade några ofattbart dåliga cgi-monster men annars en skön stämning. Denna första film däremot har vampyrer, Vincent Price och en härlig känsla.

Price är den sista mannen vid liv och terroriseras inte av talibaner eller mörka karlar med kameler och skägg utan av vampyrer. En dödlig epidemi har spridit sig över världen och alla som dör av den återkommer som just vampyrer. Alla utom Price som är immun av någon anledning. och varje natt kommer de fram och vill ha tag i honom och värst är hans gamle vän. Dagarna tillbringar han med att bränna runt i sin likbil och påla dem där han hittar dem men en dag så finner han att han inte är den siste mannen på jorden utan han har sällskap.

Stämningen är mycket skön i denna lågbudgetsfilm och jag har en känsla av att fotot är fint här med men det kommer inte fram så klart för filmen är svartvit. Price, som jag finner mig uppskatta mer och mer är lika härlig här som i Flugan 1 & 2 och skänker en känsla av klass över filmen. Filmens styrka är just Price och den isolerade stämningen som filmen ståtar med.

Nu är det inte så grovt eller blodigt som man hade velat ha det men det funkar fint trots det och det är uppenbart vart Romero fann all inspiration till Night Of The Living Dead i från. Det är här. Och det förvånar mig inte om Stephen King har snott scenen när den döda frun kommer tillbaka och står utanför dörren och krafsar och vill att Price ska släppa in henne till just Salem´s Lot. Ni fattar när/om ni ser filmen. För se bör ni verkligen göra, den saken är säker.

Dead Set: Director´s Cut

Tydligen ska det komma en director´s cut på denna eminenta zombie-serie och vad jag har lyckats luska fram så ska den innehålla 5 minuter mer gore, bara bröst och dialog. Tidig info på play var att det skulle vara en 4-discare som ska släppas 19/10-09 men hur det blir har jag ingen aning om. Det första släppet är annars kalas men denna lockar och är det 3 discar mer så undrar man såklart vad de ska innehålla. Så är det någon som sitter på mer info så vråla till för guds skull!

Dagens skörd # 3

Lite mer skoj som hittat hem.

The Adventures Of Pluto Nash -
The Untold Story -
The Untold Story 2 -
The Shepherd -
Sist men inte minst, det sedan länge OOP HBO-släppet på:

Kickboxer -
I´m a bad man.

The King Of The Kickboxers - 1990

Denna filmen kunde lika gärna varit Kickboxer 2 till skillnad från Albert Pyuns sura uppföljare med Sascha Mitchell. Inte nog med att fightingen här är vida överlägsen, storyn är avsevärt bättre och denna känns mer som en realistisk uppföljare. Annars är storyn precis som i Kickboxer, bara det att de lagt till elementen av snuff-filmerna och kryddat till det på det viset. Kickboxer själv är en klassiker som tyvärr fick en hel drös med usla uppföljare men detta däremot hade blivit en fin uppföljare för detta är underhållning på högsta nivå.

Loren Avedon från No Retreat No Surrender 2: Raging Thunder har leaden och även om han är en rätt rutten skådis så har han trots allt slagits med Hasselhoff, da hoff, i Baywatch och det förtjänar lite credit. Men här funkar han fint och gör bra i från sig fast det är i fightingscenerna han är bäst. Nemesisen denna gången är klippan Billy Blanks från The Last Boy Scout och Expect No Mercy. Talons Of The Eagle var han med i fast den var klippt utav helvete på vhs, precis som denna var, så den vill jag verkligen se om oklippt. Blanks är en härlig skurk här fast i vissa dialogscener är det sämre med agerandet. Han gör sig bäst han med i fightingscener helt klart. Annars ser vi den gamle räven Richard Jaeckel från Grizzly och The Dirty Dozen i rollen som kommissarien.

Men allt det kvittar egentligen för det spelar ingen roll för anledningen till man ser denna är våldet, inget annat. Man sätter inte på den man vill se bra agerande eller fint foto eller gripande ögonblick och gråtande barn. Man vill se folk sparka skiten ur varandra och det får man med här. Dialogen är underhållande om inget annat men den bästa dialogen är i stil med detta i filmen:
Khan: I know you. You are the brother... How perfect. I will send you to hell... to join your brother!
Jake: I've been there... for 10 years! AAAHHHH!

Vad mer kan man begära än denna sorts hårda dialog och våld då? Jo, det ska jag berätta nu. Man ska kräva stenhårda träningssekvenser, liknande de i Kickboxer. Där bland annat Van Damme övar upp snabbheten med hjälp av en hund. Här använder de sig av kokosnötter som de krossar med knäna och givetvis en jäkla massa stockar från alla sorters håll samtidigt. Tyvärr får vi inga spökkrigare här men väl en kåt apa. Lyssna själva:
Jake: Touch me in the night and I'll kill you.
Prang: The monkey loves that kind of talk.

Så vill ni se en fet kampsportsfilm så är detta den som gäller såvida inte Kickboxer ligger er närmare till hands men se då den först och ta denna direkt efter. Ni kommer inte att bli besvikna. Annars kommer Khan hem och spöar skiten ur er, garanterat, och apan har han säkerligen med sig.

The Descent - 2005

Neil Marshalls nutida klassiker The Descent är en film som får en att dra efter andan när den är slut. Jag kommer på mig själv varje gång med att dra kortare och kortare andetag i slutet på filmen var gång jag ser den. Men trots detta är en klassiker så slår den fortfarande inte hans första och bästa film, Dog Soldiers. Den är i en klass för sig själv den fanimej!

I denna får vi följa sex stycken vänner som ger sig ner i en grotta som visar sig vara en helt annan än den de trott det var och visar sig innehålla något som inte egentligen borde finnas. Något farligt, kannibalistiskt och hungrigt väntar i de trånga utrymmena och snart finns inga vänskapsband längre och det är var kvinna för sig själv i mörkret.

Marshall var klok som tog in okända ansikten här för det ökar på det autentiska i filmen och det känns mer som en "verklig" händelse. Att den sedan ska vara filmad i befintligt ljus gör det hela ännu bättre för här är det svart, kolsvart och det är trångt! Själv har jag ingen större glädje av trånga utrymme och denna tar verkligen i från tårna och visar det konstant. Man sitter och har kronisk handsvett i denna bara för den grymma känsla Marshall fått till. Allt från miljöer till set här är enorma och fotot är makalöst snyggt, både nere i grottan som utanför.

Och för de som undrar så bjuds det givetvis på både blod som slafsande här men det spelar ingen roll egentligen för känslan och stämningen här håller fint filmen uppe. Sen att den har förmodligen ett av de bästa sluten någonsin, vilket är nästan i klass med det i Los Sin Nombres, gör det inte sämre heller. Detta slutet slår verkligen benen av en varje gång man ser det men den första gången är givetvis bäst.

Detta är en suverän film som är en av de mest originella skräckfilmer på många år och självklart så kommer det en uppföljare nu och det suger. Inte för att jag har något emot uppföljare utan för att den kommer att fortsätta som att slutet på den första filmen inte varit. Den ska nämligen fortsätta enligt det slutet som gjordes för den amerikanska marknaden vilket är totalt unket mot det originella slutet. Den amerikanska publiken klarade inte av ett sådant slut så det klipptes om och kortades ner, allt för deras skull. När man kollar in trailern för tvåan nu ser man att de har tagit med karaktärer som dog med vilket får mig att undvika den ännu mer. Helt löjligt detta tycker jag. Snart nog så är The Descent - the franchise ett faktum och den kommer att bli lika urvattnad som Saw-serien har blivit.

Så passa på att se denna innan uppföljaren kommer och förstör hela nöjet för er för en bättre modern skräckfilm än denna lär ni få svårt att hitta. Är ni då klaustrofobiska med så blir det bara ännu roligare för för trångt är det här! Och fullständigt lysande!

The Land That Time Forgot - 1975

Amicus är inte bara rysare och episodare när det kommer till film. De är även ansvariga för denna klassiska äventyrsfilm av Kevin Connor med überhannen Doug McClure i leaden. Här bjuds det på ubåtsraffel, dinosaurier, grottmänniskor, konflikter och ett vulkanutbrott av rang. Med andra ord, allt en raffelsugen individ kräver. Storyn är som så att havets tyska vargar torpederar ett brittiskt skepp under första världskriget och med ett par britter ombord så kommer de till sist till ett bortglömt land där evolutionen stått still. Snart nog finner de olja och bestämmer sig att rafinera den för att kunna ta sig därifrån men det visar sig inte vara så lätt.

Detta är en enormt underhållande film full med sköna gummimonster och mysig studiomiljö. Amicus själva blev så pass säkra på detta var en hit så de gjorde två filmer i samma genre till, At Earths Core och The People That Time Forgot. Uppföljaren till denna. Fans av Peter Cushing känner säkert till att han är med i At Earths Core där även Caroline Munroe är med. Men detta i sig är en sådan underhållande film att alla andra står sig slätt mot den. McClure som verkligen är macho och maskulin här är med i så gott som var scen och i slutet ståtar han med ett rejält barr till skägg. Tyvärr röker han aldrig pipa i filmen. Stop motion är det inte här när det gäller dino-rafflet utan det är dockor som står för rafflandet och det är skithärligt att se. Bäst är absolut Pterodactylen som inte ens rör på vingarna utan bara glider fram i luften, precis som det ska vara.

Budgeten kan inte vara hög här men modellerna är av högsta kvalité, både monster som ubåtar som skepp. Man blir riktigt glad av att se dem här och det är ytterligare ett fint bevis på att cgi är överskattat. Fast filmens bästa scen har inget med modeller, monster eller dinosaurier att göra utan bara McClure himself. Scenen är ca 75 minuter in och han springer längs en brant när han plötsligt snubblar, totalt omedvetet kan jag tillägga, men de fortsätter filma och McClure ser ordentligt vilsen ut men kutar vidare precis som om inget har hänt. Vilket proffs säger jag bara! Scenen i sig är skitkul att se och jag ser alltid den minst två gånger på rad.

En härligt underhållande och bra film som bara måste ses eller ses om på direkten. För sådana här filmer görs inte längre vilket vi bekräftat många gånger förr men det tål att upprepas in i absurdum. Och för guds skull, missa inte när McClure snubblar! En klassiker bara det!

Year Of The Dragon - 1985

Ännu en underskattad och bortfallen film med just den gamle hjälten Mickey Rourke i leaden. Denna gången spelar han rollen som Vietnamveteranen/poliskommissarien Stanley White som bestämmer sig för att rensa upp Chinatown. Givetvis blir det inte lätt, speciellt när White gör sitt yttersta för att trampa på samtliga ömma tår och skapa en liten panik i de egna leden. Att sedan White själv inte gillar asiater och än mindre knappt äter gulan på sina ägg gör det inte lättare hellre. Men när frugans hans mördas och han själv slår ihjäl de ansvariga så trappas allt upp. Slutet blir våldsamt och blodigt, väldigt blodigt här.

Rourke är intensiv som bara bara Rourke kan vara och det är hans spel som driver framåt kraftigt stödd av John Lone som hans motståndare. Men den som snor hela alltet är Carolina Kava som Rourkes fru. Hon är verkligen bra och gör en riktigt bra roll. Spana bara i scenen när White kommer hem för att försonas vilket i sin tur sedan leder till våld i hemmet. Man håller andan där för det är starkt. Fotot är fint här och det är ständigt våta gator och imma som kommer upp från avloppen och regnen hänger ständigt i luften. Trafiken gör sitt med och har en väldigt skön roll i en skottlossning senare i filmen. Michael Cimino som även gjorde The Deer Hunter, har fått till sin bästa film med denna.

Här får vi allt från sköna kameraåkningar till hård dialog kryddad med brutalt våld till makalösa scener i Thailand och slutuppgörelsen på bron är en riktig höjdare med en rabiat Rourke som hamrar i väg med en Desert Eagle, jepp, detta är den första filmen en sådan användes i med. Så gillar man hårdkokta snutfilmer så är detta ett måste och en väldigt bra film. Tydligen ska det vara kulisser som är bakgrunden för alla utomhusscener som utspelar sig i New York och de är så pass övertygande att de till och med lurade Kubrick som var född i The Bronx. Jag fattade det inte själv heller utan var övertygad om att det var live på plats de spelat in.

Rekommenderas!

Tell Me You Love Me - 2007

HBO är ansvariga för många fina serier och detta är inte den bästa av dem men väl värd att kasta ett getöga på. Nu menar jag det inte bokstavligen för då står det väl i tidningen att vildsint bloggare uppmanar sina läsare att kasta getögon på tv-show. Och vips så är man inbjuden på Allsång på Skansen och orsakar nakenshocker osv... Även om vissa kanske vill det så ska vi inte ha det så roligt.

Denna serien däremot är inte heller någon munter historia utan det är rätt mörkt, kört och allvarligt. Vi får följa här tre olika par i 20-30 och 40års åldern som har diverse problem och gemensamt förutom att deras vägar korsas på olika vis är att de alla går till samma terapeft. Vilken i sin tur har lite strul med sin partner. Med andra ord så är alla skadade på sina vis. paret i 20års åldern ska gifta sig men delar på sig, de i 30 vill ha barn men kan inte bli gravida och de i 40 har inte sex längre. Och vi får då följa dem i deras svårigheter och vardagslunk samt när de knullas. För knullas gör det här, såpass ofta så man till sist tröttnar på det.

Men nu är det inte sex i motljus med tusentals doftljus, fladdrande gardiner och fullmåne varje gång i bild utan det är snabbt, fult och grovt skogshuggarsex med strumpor på och en vaxad röv rätt upp i synen man får. All sex kanske inte är ful här men till sist så blir det rätt tjatigt för det blir för mycket. Jag vill se hur det ligger till i deras liv och inte vad de har mellan skinkorna för stunden. Men nu är det inte bara sex här utan även komplikationer och problem som man själv varit med i diverse förhållande och som känns igen allt för väl.

För om något är påtagligt här så är det igenkänningsfaktorn som rejält ger utslag, åtminstone för mig. Har man ett par förhållande bakom sig så känner man garanterat igen sig här och alla fyra paren har sina svårigheter och osäkerheter som man kan relatera till sig själv och där ligger styrkan i det hela. Skådespelarna är mycket bra här och gör verkligen mycket i sina roller så någon speciell vill jag inte hänga ut förutom gamle hunken David Selby från Larva och Falcon Crest. Så detta är något som rekommenderas men det är inget som man blir glad av att se. Glad blev jag däremot för det påminde mig bara hur glad jag är som är singel och slipper allt detta som de drabbas av här men det är på gott som ont. Lockar detta så se den för det är en bra serie och den gjordes bara i en säsong men det är ett avslutande slut så man blir inte allt för blåst på konfekten.

The Warrior And The Sorceress - 1984

Ytterligare en version av Kurosawas Yojimbo och denna gången är det David Carradine som står för svärdsviftandet i detta spektakellösa spektakel. Om denna ska vara en barbar-film i post-apo miljö blir jag inte klok på eller den bara ska vara en rak barbar-film för det förekommer rätt gott om mutanter och Carradine morrar något om tiden som var förr inte existerar längre men till sist så skiter man i vilket för man vill bara det ska ta slut. För en film på 77,40 minuter så tog denna mig dubbelt den tiden att se klart och så ska det inte vara egentligen och med tanke på att jag betalade dyrt för att se den så borde jag åtminstone få ett diplom för mitt lidande.

David Carradine, som lämnade oss för ett tag sedan pga M.H.D, är sitt vanliga ointressanta jag i filmen och är inte i närheten av att vara såpass välpumpad som omslaget ger oss förhoppningar om. Vilket är lite av en besvikelse. Bruden på omslaget är inte hälften så snygg som postern ger hopp om heller fast draken/ormen på omslaget är dock med i filmen men fast inte så snygg den heller. Actionsekvenserna är så taffliga så först trodde jag filmen var klippt men när jag såg dem i slow motion så fattade jag att det var inte så. Det ser bara ut så för de är så kasst utförda. Inget blod förekommer i rafflet utan efteråt när de filmar kropparna så är där plötsligt blod på dem vilket är underhållande till en början men sen tröttnar man på att se det.

Alla brudarna i filmen som är rätt taskiga i utseende är alltid topless och string fast det hjälper inte det mesta då de få som är med mest ser ut som gamla avdankade strippor. Men allt är inte mörkt för här bjuder filmmakarna på inte bara ett utan två gummimonster! Först liraren på omslaget som vill upp i skrevet på Carradine. Han/den är grön och fräser mest och är lite propagandaminister till en av bossarna i staden och det andra monstret tillhör den andra bossen och kallas The Protector och gömmer sig i fängelsehålorna där han just det vaktar. Tentakler och ett stort huvud med en massa tänder gör så han liknar mest en stor svart padda är vad vi får där och en kort men intensiv fight med Carradine som The Protector tyvärr förlorar.

Men filmen har en totalt korkad scen där byborna stormar en brunn med vatten, som bossarna slåss om och den ene av dem har kontroll över, efter att Carradine gjort processen kort med vakterna där. Folket stormar dit och dricker, hämtar vatten, ber och allmänt störar sig när plötsligt tre fruntimmer dyker upp topless för att börja dansa uppe på brunnen och stoppa ner sina sura fötter i vattnet för att stänka på idioterna som hämtar och dricker vattnet där! Helt sanslöst korkad scen för jag hade hellre dränkt fanskapen än haft deras jävla fötter i mitt dricksvatten! Jaja, kommer ni över den så lär ni se spektaklet för det är så dumt att det inte är sant. Men när man bara vill att eländet ska vara över så kastar de in bara för att överraska en med det mest oväntade man kan tänka sig i en film. Ett fruntimmer med fyra bröst!



Oavsett om man gillar Barbar-filmer eller efter bomben-filmer så är detta inget att sträva efter att se för den är så seg, full av dum dialog, ännu värre actionscener så är detta trots hon ovanför inget att lägga tid eller pengar på. Såvida man inte gillar att plåga sig själv. Vilket jag gör ibland men bara för läsarnas skull, glöm aldrig det!

Beneath The 12-Mile Reef - 1953

Söndag än en gång och det brukar för det mesta innebära söndagsraffel och det blir det denna gången i detta Romeo och Julia-aktiga undervattensraffel. Robert Wagner spelar en ung grek som faller för en amerikansk tjej och när det blir stölder och pyromani samt slagsmål så rymmer de för att söka lyckan på egen hand. Richard Boone är den ansvarige för det grövsta händelserna här. Inget direkt som är så värst att hetsa upp sig över då det är på en rätt rejäl barntillåten nivå men sen så är det en film från 1953 med.

Det som verkligen är intressant här är undervattensfotot som är jättefint och det är bara synd att denna inte finns i en remastrad utgåva för bilden hade verkligen behövts rensas upp. För en riktigt fin dvd-utgåva hade verkligen behövts så man kan njuta av undervattensrafflet ordentligt Förmodligen lär det aldrig bli av då filmen nu är public domain så marknaden är full av dåliga versioner i fel format och ännu värre kvalité.

Även om poster som omslag visar/lockar med en jättebläckfisk så även om den dyker upp så är den inte med så mycket som jag hade velat. Samma med hajen på postern, den simmar förbi men är avsevärt mindre, typiskt. Men gillar man gamla äventyrsfilmer som denna och liknande så är den fullt värd att kolla upp. Lite tidstypisk romantik och rapp dialog och tempot rör på sig relativt fort. Fast om man förväntar sig rejält raffel och muterade gäddor så får man vända sig någon annanstans. Här blir det typiskt Hollywood-äventyr med med lagom budget men med ett fint foto och härliga miljöer. Väl värd att kollas upp!

I Love You, Man - 2009

Roliga komedier som är bra samtidigt är inte så värst lätta att hitta trots det görs många komedier så man kan gödsla med dem. Step Brothers, Role Models är ett par som funkat fint och även om denna började rätt blekt och enligt, mallen så slutade den jäkligt skönt. Iofs inget nytt på något vis utan för att den träffade rätt ton hos mig på något udda vis. Man kan kanske kände igen sig hos Paul Rudd, killen som ska gifta sig men upptäcker att han inte har egna nära vänner och desperat ger sig ut för att finna en. Ett simpelt koncept men är mer kul än jag trodde.

Paul Rudd har jag annars aldrig gillat och i Knocked Up, hemsk film för övrigt, som i 40 Year Old Virgin så är han mest ynkliga typer. Men så kom Role Models och där kom en bättre roll för honom och så nu denna. Fast den som är bäst i filmen är utan tvekan Lou Ferrigno! Jag har alltid sett honom som en blek kopia av Arnold i alla år men fanimig om inte killen börjar komma loss på senare år och bli så mycket bättre och underhållande än Arnold någonsin var. Här är han skitkul och verkligen bjuder på stor underhållning som sig själv och sitt hus. Till sist blev man glad bara av att se honom och när filmen var klar så var jag en fan av honom. Härlig kille!

Gillar man däremot Rush så får man sitt lystmäte fullt här då det inte bara diskuteras och jammas Rush, den spelar i filmen med. Själv är jag ingen fan av dem och lär aldrig bli men för de som ser storheten i dem så är detta en chans att se dem. Men vi andra kan slappna av framför en skön komedi med J.K. Simmon, ALLTID bra för övrigt i ALLA roller, i en liten men kul roll och Jamie Presley. Jon Favreau är svin här fast kul men Lou tar hem spelet, helt klart!

Överlag en skön och riktigt kul komedi om svårigheten med att hitta bra vänner och att behålla dem vilket inte alltid är lätt. Så är man sugen på en massa hundbajsande, Rush-låtar, vomeringar och Lou Ferrigno så är detta rätt film. Rekommenderas varmt!

Dracula - 1973

Här är en film som nog inte många sett eller känner till. Dan Curtis Dracula med Jack Palance som just den sugande greven. Curtis är annars mannen bakom Dark Shadows och Kolchak, både som regissör som producent. Regissör till en av filmerna och producent till serien. Detta är precis som de, gjort för tv men det är inte dåligt på något vis för det.

Storyn är den gamla vanliga och Curtis har följt Stokers förlaga troget men kastat in lite eget i mixen. Det är slott, schäfrar som ska föreställa vargar, droskor, spindelväv och kistor. Blod är det rätt ont om men det förstår man när det är gjort för tv. Lite pålningar förekommer och det är överlag en rätt skön stämning. Palance har jag själv lite svårt för att ta till mig som greven då han ser mest irriterad ut men det är nog bara för man är så van vid honom i hans annars vanliga roller.

Överlag en intressant film som mer är en mysrysare än en skräckfilm, precis som många av Curtis andra filmer/serier. Känner man till Curtis och hans andra arbete så är denna att rekommendera för det är ett riktigt bra jobb de fått till här och Palance själv såg aldrig filmen då han tyckte han kom karaktären för nära. Vilket han avslöjar i en fin intervju på skivan, kort men verkligen intressant att se. Humor hade han med och det kommer fram här speciellt när han tar upp en eventuell kamp mellan honom själv och Dracula.

Själv tror jag att jag kommer att inhandla den vad det lider och den kommer att växa mer när jag väl kommit över min misstro mot Palance som Dracula. För det är en bra film och Palance gör en bra tolkning av greven och vampyrer är alltid kul att se, oavsett vem som spelar dem.

Charley Varrick - 1973

Walter Matthau är en grymt underskattad skådis som själv aldrig gillade skådespeleriet. Han klarade av allt från komedier till farser till hårdkokta filmer som denna utan det minsta tvivel i sitt agerande, man svalde allt han gjorde utan problem. Men mina favoriter med honom är utan tvekan Griniga Gamla Gubbar-filmerna som han gjorde med Jack Lemmon. Men nu gäller det Charley Varrick.

Charley Varrick, frugan och två kumpaner livnär sig på att råna små avlägsna banker. Men en dag rånar de fel bank då den de tar innehåller maffians pengar. Snart är en piprökande hitman med underligt sätt att ragga kvinnor på väg efter dem och planerna på att dra till Mexico mörkas snabbt.

Don Siegel som är ansvarig Dirty Harry, Flykten Från Alcatraz med flera har regisserat denna bortglömda crime/thriller som hette Fallgropen på svenska. Förutom Matthau ser vi en ung Andrew Robinson, Joe Don Baker, som jag alltid haft rätt svårt att finna sympatisk, i rollen som den piprökande hitmannen och John Vernon som den ansvarige för jakten på rånarna för maffians räkning. Sheree North som senast sågs i Lawman är även hon med här på ett hörn.

Jag kan inte komma från känslan av att denna påminner i upplägget om Peckinpahs The Getaway, speciellt rånet och dess upplägg samt de olika turerna runt det. Samt det faktum att den emellanåt känns som en tv-film. Nu är det inte så men känslan i den påminner om de gamla goda tv-deckarna på 70-talet man alltid såg förr. Dialogen är hård och jäkligt bra och det blir lite rafflande men det som mest sticker ut är närvaron på skådespelarna. Vernon är inte med så värst mycket egentligen men hans charm här räcker långt och det märks han gillar sin roll men det är synd han inte är med mer då jag gillar honom. Matthau är i toppform och verkar trivas riktigt bra som Varrick och med filmen och det bästa är slutet som är jäkligt härligt med en väldigt skön upplösning som överraskar. Men är man vaken här så kan man nästan gissa sig till det men bara nästan.

Så gillar man hårdkokta filmer från 70-talet så är detta ett måste och utgåvan som gäller är den engelska då den är i fin anamorfisk widescreen och i bra kvalité. Reg 1 är i 4.3 med taskig bild så den bör undvikas. Som i fallet med många filmer så är detta även denna bortglömd och överskuggas av Siegels andra filmer. Folk i allmänhet väljer nog hellre Clint Eastwood som Dirty Harry än Walter Matthau som Charley Varrick men se, där väljer de oftast fel för denna är en bra stabil film som bör ses för Dirty Harry kan väl de flesta utantill vid det här laget nu. Så ge er ut och ge denna en välförtjänt chans för det är den fanimej värd.

Vampire - 1979

Så här är den, efter alla dessa år. Denna heliga Graal för mig. När den gick på antingen Sverige eller Danmark så hette den Vem Tror På Vampyrer har jag för mig och den har hemsökt mig i många år. Filmen som jag såg för snart 30 år sedan som skrämde skiten ur mig och har varit i mina tankar otaliga gånger och nu är den funnen och sedd.

Jason Miller (Exorcisten) med fru är arkeolog och har det gott ställt och bor i San fransisco. En dag så byggs en ny kyrka och ett kors reses. Skuggan av korset faller på marken och marken börjar ryka. givetvis är där något under marken som kommer fram på natten och snart nog börjar en massa oförklarliga mord. Miller och fru blir kontaktade av en vän att hjälpa i sin tur en ny vän till henne, Prins Anton Voytek (Richard Lynch!), att gräva fram en rasad bostad som ska vara full av konstskatter. När det väl är klart så är det stulna grejor sedan kriget som kommer fram och ett lik hittas intill ett kors. prinsen häktas för att ha inneha stulna konstföremål och lovar att straffa Miller. Vilket han gör. Men Miller får hjälp av en gammal polis (E.G. Marshall) som kände den döde i rasmassorna

Vad kan man säga? Det var så klart rätt film och den var fantastisk fortfarande. Vissa saker kom tillbaka under tiden man såg den men stämningen var fantastisk och riktigt bra. Nu var detta en pilot till en tv-serie som aldrig gjordes vilket är synd för slutet lämnar det öppet för fortsättning men funkar fint för sig själv i filmen med. Versionen jag såg var på 89 minuter och enligt IMDB så ska den vara 100 minuter och det såg klippt ut på vissa ställen faktiskt. Nu får vi inte butterickständer och och sådant utan det enda egentligen som påminner om vampyrer är Lynchs krafter, hans capé och kistorna men det funkar bara till filmens fördel tycker jag då det ger en helt annan känsla.

Lynch är kalas som vampyren och gör en riktigt bra rollkaraktär av Voytek som märks har inspirerat Rutger Hauer till alla hans vampyrroller han gjort, kolla själva så ser ni. Bästa scenen är när han kommer in till Miller som ligger inlagd på psyket fastspänd. Det är en mycket skön scen det som blir ännu bättre när polisen kommer in med ett kors och stänger dörren bakom sig till denna madrasserade cell. Miller är lika inne lika bra honom som arkeologen och deras jakt på vampyrens kistor är för jäkla bra. Det är lika bra att avklara det direkt för detta är suveränt och man vill bara se mer.

Stämning, känsla, karaktärer, raffel, ja allt är verkligen bra här och det märks att det är amerikansk tv för det är riktigt välgjort. Tankarna från Kolchak är inte långt borta när han är som seriösast fast detta är bättre och mer "seriöst" om man kan säga så om en vampyrfilm. Men detta var verkligen värt väntan och man kan bara hoppas det kan komma på ett ordentligt släpp fast det tvivlar jag starkt på. Synd även att serien aldrig blev av men piloten är suverän i sig så det räcker långt och med det passande slutet den har så är jag fullt nöjd. Denna ska ses många gånger till, den saken är biff!

Lucky me #2

Lite mer blandat smågott har det blivit så nu är verkligen hösten eller de närmaste veckorna räddade. För vad sägs om följande heta titlar? Och är det någon som är intresserad av ett region 1-släpp på Dinocroc så skrik till! Jag har ett ex till salu billigt.

Först ut är:

Circus Of Horrors
Rasputin: The Mad Monk
Theatre Of Death
The Warrior And The Sorcerer
Dinocroc

SHE - 1985

Om man tar sandal och svärdrafflande och blandar med postapokalyps-raffel så får man denna hybrid som är på tok för lång. Minst sagt. Med en speltid på 100 minuter så hade denna inte dött av att vara 20 minuter kortare för det blir för långdraget oavsett hur kul vissa grejer är medan andra pågår allt för länge.

Men för att dra storyn för de som inte känner till den så går den ut på att hunkarna David Goss från Hollywood Cop, Armed Response och Harrisson Muller Jr. från the Last Executioner, Throne of Fire, The Violent Breed, One Eye Force och Mad Rider spelar två krämmare som har en fattig loppis med Goss syster vilket går fint tills systern blir kidnappad av underliga män i alternativa kläder och hakkors. Så de ger sig ut för att rädda henne men fastnar hos She, Sandahl Bergman denna dofsing. Som gökar med fångna män för att sedan dräpa dem och hennes kvinooarmé som lyder henne blint. Givetvis rymmer hunkarna och tar She med sig på en farofylld resa som involverar mutanter med motorsågar, ludna primadonnor i rosa balettklänningar, galna vetenskapsmän, varulvar/kannibaler, musikaliska sjömän som förökar sig vid skada till den slutgiltiga uppgörelsen på The Bridge Of Death.

Vissa saker här är väldigt fåniga så det är genialiskt som till exempel den musikaliska sjömannen som till sist är 8 man som dansar, sjunger och är allmänt jävligt störig. Jag ville strypa fanskapet själv hemma i soffan men till sist såg jag det genialiska i honom och kapitulerade för hans charm och geni. Slaget på The Bridge of Death är fullkomligt sketet och varar knappt 5 minuter men det har sin charm det med. Sandahl är porrig som få och har en verkligt fin kropp och den visas flitigt. Goss är lika charmlös som de filmer han gjort är bra medan Muller Jr är okej och har glimten i ögat. Filmen i sig är annars cool och en av de bättre postapokalyps-filmerna tycker jag och att para konceptet med just lite svärd och sandalsraffel är ett bra initiativ.

Fast det som mest sticker ut är just soundtracket för det består av gamla låtar typ unken rock varvat med låtar av Aretha Franklin och andra mer kända artister fast om de är medvetna om det tvivlar jag på. Action får vi här hela tiden så det ska man inte klaga på men det är rätt tamt trots upplägget och inte mycket till blod får vi heller. Men håll ut till slutet så får ni er belöning i form av den sjungande och dansande sjömannen, han kommer att rädda eran dag, tro mig!

Mysteriet är löst!

För många år sedan såg jag en vampyrfilm på tv, jag gick nog i fjärde klass, och även om jag bara såg bitar av den så glömde jag den aldrig. Den svenska eller var det den danska titeln glömde jag aldrig men den engelska kom jag aldrig på. Förrän nu polaren avslöjade den när vi pratade om film. Eller rättare sagt, han pratade om en film som jag sågade för jag tyckte en av aktörerna i den inte passade som just vampyr. Efter det så drog jag upp denna film igen och plötsligt fällde han bomben att det var ju just den filmen han hade nämnt som jag sågat! Så nu efter nästan 30 år ska jag äntligen få se om den och det ska bli jävligt kul att äntligen få sett den. För även om den suger så har den trots allt spökat i mitt undermedvetna i många år och kan en film hänga sig kvar i snart 30 år så måste det vara något speciellt med den.

Hur den var och vilken det är återkommer jag med när jag sett den. Men detta måste absolut vara dagens höjdpunkt! Fan vad glad jag blev!

Juno - 2007

Juno är en söt liten indie-film som blev väldigt populär i vissa mer udda kretsar som jag inte gärna beblandar mig i. Men kollegan Plox hyllade den så jag tänkte att då får inte jag vara sämre så jag kastade ut mig i träsket och höll för näsan.

Juno är en 16-årig tjej som gärna drar ett bloss på pipan och flyttar om möbler på fritiden och en dag när hon är uttråkad så har hon sex med sin killkompis. Och precis som i alla filmer i dag så träffar han rätt direkt och snart är storken på inflygning. Men vad gör en 16-åring med en unge egentligen?


Hade detta scenariot utspelat sig i Malmö så hade tjejen behållit ungen, fixat egen lägenhet, bytat karl 7 - 8 gånger under graviditeten därav av kvalitén på dem avsevärt sjunkit för varje gång, efteråt så hade hon suttit hemma, kedjerökande, kaffepimplande och kroniskt lyssnat på Din Gata. Så vad ni än gör så akta er för Malmö såvida ni inte har kondomer med er!

Men för att återgå till ämnet.
Juno är faktiskt en varm liten ungdomsfilm med rätt stort hjärta och vass dialog. Som Juno ser vi Ellen Page från Hard Candy,Jennifer Garner, Allison Janney från Drop Dead Gorgeous och West Wing samt Schillinger från OZ, J.K. Simmons. Men här är han raka motsatsen, tro mig, Så ni som förväntar er tvångstatueringar på rumpan och homosexuella våldtäkter kan sluta hoppas redan här. Här är han riktigt mysig, den fulingen.

Komedi kanske är fel att kategorisera denna som och drama är det inte heller utan man kan säga detta är en varm film som växer efter att man har sett den. För under tiden så händer det inte så mycket mer än att man tycker den är okej. Ellen Page är riktigt bra i rollen och hade det inte varit för henne så hade denna fallit rätt platt. Och inte bara vedermödorna med att bli ung förälder visas även hur det kan vara för de som ska adoptera. Osäkerhet om det ska bli av eller ej då misslyckande hänt tidigare. Men en helt okej film med ovanligt nördigt soundtrack med en massa indie-pop som har otroligt fåniga texter först men ju mer man lyssnar ju vassare blir dem. I filmen passar de fint men här hemma hade de inte åkt på för då hade förstärkaren sparkats till atomer, den saken är säker.

Lucky me.

Lite trevliga nyförvärv som kommer att förgylla hösten. Och som om inte dessa vore tillräckliga så har jag även kommit över klassikern Lake Placid på fin Japan-dvd med fint DTS-spår! Ibland har man allt tur!

The Right Stuff


Charley Varrick


The Lost Continent


Wages Of Fear


Tales Of The Unusual


10 Rillington Place


Beneath The 12-Mile Reef


The Abominable Snowman

Cross Of Iron - 1977

- All right. I'll do it. I will show you how a Prussian officer fights.
- And I will show you where the Iron Crosses grow.

Tonen avslöjar vad det handlar om tycker jag annars gör postern det. Krig. Krig sett ur den tyska sidans ögon. Inte amerikanernas, britternas, italienarnas, ryssarnas eller fransmännens eller ens japanernas ögon. Utan tyskarnas för en gångs skull. Och vem förutom Peckinpah kunde få en sådan idé samt att göra det till världens bästa och mest cyniska krigsfilm någonsin. Iofs gör Stalingrad det med men inte i närheten av detta. Peckinpah har här fått till en film så kall och avlägsnad från allt mänskligt att det är en störd känsla över den. Här blandas bilder med hängda personer till tonerna av barnramsor sjungna av barn till orala kastreringar till hans patenterade slow motion-scener med söndertrasade kroppar till en James Mason som kastar en snabb blick på sina män som skjuts i slamsor samtidigt som han delar ut orders och berörs inte det minsta av det han ser, han är så avtrubbad/trött att det inte bekommer honom.

Trött är även James Coburn i sitt livs roll som Steiner. Trött på kriget men inte såpass trött att han inte tar chansen att åka hem för fronten, våldet och kamratskapet lockar mer. För det är som sköterskan, den vackra Senta Berger, säger till honom. Att han inte kan existera utan kriget eller våldet. Alla är trötta, skitiga och elaka här och endast kamratskapen betyder något. Inte befälsordningen eller Fuhrern för de kämpar för sina liv här så åt helvete med partiet och fosterlandet. Vilket partimedlemmen Zoll blir snabbt klok på.

Krigsfilmer och just filmer om andra världskriget går det 100 på dussinet men jag kan tänka mig reaktionerna när denna kom ut. En amerikansk regissör med kända ansikten som gör en film om just tyskarnas sida av kriget men det spelar ingen roll här för detta handlar bara om kriget sett ur soldaternas vinkel och det är det viktiga här. Inget förhärligande av fascism eller Tredje Riket utan bara en uppvisning i hur en krigsfilm ska se ut och upplevas. Och gillar man autencitet gällande tidsenliga vapen så får man det här. Allt är korrekt och precis som det ska vara.

Som sig bör i en Peckinpah-film så får vi även här ett manligt kärlekspar, denna gången en officer och en underordnad även här förfulas det inte utan det mer antyds än visas. Men det går inte obemärkt förbi här av den nya kaptenen Stransky, härligt spelad av Maximilian Schell. Här visar han hur en preussisk officer beter sig i strid, speciellt i slutet när Järnkorset hägrar som mest och han inte ens vet hur man laddar schmeissern när ryssarna sätter in sitt anfall.

Givetvis är detta ett mästerverk och en fullkomligt underbar film som är så mycket mer än bara explosioner, skottskador, squibs, tanks och trasiga kroppar och grymma stridsscener härligt fyllda med dödsscener i slow motion med blodet farandes ur alla skotthålen. Det är ett riktigt bra manus med stenhård manus och tunga skådisar och många bekanta ut Peckinpahs andra filmer. David Warner, james Coburn, Senta Berger, James Mason, Maximilian Schell för att nämna några.

Som så många andra filmer nu för tiden så är detta med en bortglömd och underskattad film av den stora massan i dag vilket är jäkligt synd för det känns som det bara är kännarna som känner till den nu för tiden. Med kännare så syftar jag på fans av Peckinpah och bra krigsfilmer. Så har ni inte sett den så se till att göra det för krig blir inte bättre eller värre än så här på film. Peckinpah är världens bästa regissör vilket denna är ett otroligt starkt bevis på för er som inte insett det än.

Omen III: The Final Conflict - 1981

Damien har kommit i vuxen ålder men får motstånd när Jesus blir återfödd han med. Så han beslutar att alla gossebarn ska mördas som är födda på en viss dag och vid en viss tidpunkt. Men ett gäng lojala präster är han på spåren denna gången så knivarna slipas igen.

Sam Neill, en annars rätt träig aktör, gör här en av sina första stora roller och han är verkligen bra. Inte nog med att han ser ond ut redan han lägger en riktigt nonchalant stil över Damien. Jag gillar även alla hans tal han håller här scenerna i hans rum där han har Jesus-statyn är coola samt det är en riktigt cool staty. Stämningen i filmen är rätt kall, samma med tonen men tyvärr förtas allt lite av det svaga slutet som känns mest spelat på säkerhet.

Annars är det toppen med alla barnmord som iscensätts, morden är grymma här som det inledande självmordet. Där pratar vi om squib! Rävjakten är härlig, speciellt det med hundarna som plötsligt tystnar med en leende Neill bakom sig som ger kommandot de väntar på, mordförsöket i studion är även det underhållande så här är något för alla. Vi får till och med se djävulens son praktisera anal våldtäkt, det ni!

En underhållande grej var att det var James Mason själv som rekommenderade Neill för rollen och till och med betalade hans biljett för att kunna flyga till England för att provspela. Och ja, han betalade tillbaka igen.

En underskattad film som funkar fint med bra tempo och flera sköna scener, tyvärr ett fegt slut men man kan inte få allt här i världen. Funkar fint med tvåan och man behöver inte ens se den första filmen för dessa två sköter sig fint på egen hand. Rekommenderas!

Flesh + Blood - 1985

Verhoevens Flesh + Blood är en rätt tråkig film egentligen och ändå kommer jag på mig själv att se om den. Men passande nog så det hinner att gå ett antal år emellan varven, mest för att glömma bort den så man lurar sig själv för att se om den fortfarande är lika tråkig vilket den är. Men nu är den inte bara tråkig utan den är rätt vidrig med. Vidrig i det att den inte drar sig för att visa precis vad den vill som gruppvåldtäkt, effekterna av pesten och hur den drabbar människor som djur och helt vanlig taskig inställning till sina medmänniskor.

Rutger är bra och har inte än supit ner sig så han ser fullt levande ut och har inte än kopplat in autopiloten, Jennifer Jason Leigh, var tog hon vägen förresten? möter Rutger för första gången med. Andra gången är ju i Liftaren men här har hon avsevärt roligare med honom än där. Brion James har filmens skönaste dödsscen och slem-pellen John Dennis Johnston är precis slemmig som vanligt.

Filmen är inte bara vidrig, den är grymt skitig med och det finns inte någon vänlighet i den men sen var detta ju "the dark ages" med så det förklarar saken. Förutom pesten så får vi slott, vallgravar och lite hederligt svineri. Gruppvåldtäkten är mer underlig är grov om man säger så för det blir inte riktigt önskad effekt där. Men pestgrejorna är rätt grova, scenen med den döende hunden och dess bitar som hamnar i vattnet och på slottsgården är just vidriga. Bara att se när de sedan häller i sig vattnet och den sista biten kommer fram är rätt vämjelig.

Men detta var nog sista gången jag ser den för nästa gång suget kommer så läser jag bara detta och sparar dem två timmarna.

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi - 1983

Och där tog sagan slut. Den sjätte filmen och förmodligen den barnsligaste av dem alla. Vilket är synd för den första timmen av den bra, riktigt bra men så fort de där jäkla ewokerna kommer med så blir det bolibompa direkt. Jag tycker inte de är söta, rara, roliga, underhållande, sexuellt attraherande eller rätt sagt kreativa på något sätt. Om något så ser de ut som de är monchichisarnas efterblivna kusiner från landet. Nej, dessa har för mycket tid i rutan och det drar ner upplevelsen för mig åtminstone.

Annars är det scenerna mellan Luke och Vader som är bäst för det är en skön stämning mellan dem och ser till så det är något att se fram emot. Annars känns filmen lite som den går på tomgång efter halvtid. Slagen är inget direkt upphetsande eller nya utan det är samma som i den första filmen. Och beslutet att lägga in Christensen i slutet är faktiskt rätt korkad. Där skulle det varit den äldre Vader man såg. men Lucas hade väl en sweet spot för honom så det förklarar nog saken.

Överlag så är de gamla filmerna helt klart bäst och helt enkelt de enda man behöver bry sig om. De tre nya filmerna, även om den tredje filmen var helt okej, totalt onödiga anser jag då de endast hjälper till att ta bort en stor del av mystiken kring de sista filmerna. Hela alltet var ju att man visste inget om vad som skett tidigare och det ökade bara på de äldre filmernas charm. Men det är jag som tycker det.

Damien: Omen II - 1978

Den unge djävulen fortsätter att härja och nu har han blivit könsmogen och huserar på en militärskola. Men jakten mot toppen fortsätter och inget får stå i hans väg. Inte ens släkten.

William Holden tar över efter Gregory Peck och för Lee Remick får vi Lee Grant. Damien gestaltas denna gången av en äldre person som är fullkomligt övertygande i kropp och ansikte och tills han öppnar käften. Då låter han som ett rabiat fruntimmer på mellandagsrean som inte hittar spetsunderkläder i xxl. Annars får vi en skägglös dundergud, Robert Foxworth som ser otroligt naken ut utan sitt helkroppstäckande skägg. Lance Henriksen ser vi med i en väldigt nedtonad karaktär trots sitt yrke.

Skillnaden från första filmen är den förutom att denna är bättre, att Damien: Omen 2 känns mer som en thriller och inte längre är typ en rysare. Det funkar fint och jag kommer på mig själv med att gilla den och då är detta bara den andra gången jag ser den på över 20 år. Fint filmat med bra insatser av de inblandade och ett mycket intressant mord i en hiss och ett liknande men mindre grafiskt med hjälp av ett skenande tåg. Korp-scenen är även den skön och frågan är om inte Argento såg den ett antal gånger innan han gjorde Opera?

Driven - 2001

Driven kanske inte är Harlins finaste stund men den är verkligen inte så illa som den blir anklagad för att vara. Stabilt regisserad och kul underhållning med en jäkla massa körandes så funkar den fint en bakfull dag eller bara när man vill se något stabilt men inte direkt engagera sig i. Själv är jag ingen direkt racing-fan så jag kan inte uttala mig om det är korrekt kört eller det är fel färg på avgassystemet på den blå bilen längst bak utanför bild. Så länge det ryker, dånar exploderar och bilar demoleras på tv´n så är jag nöjd, åtminstone tills det kommer en film om Novemberkåsan för det är en sport för män med skägg som röker pipa det!

Stallone som både producerat som skrivit manus, vilket som från början var på 220 sidor! och har leaden samt sitt namn först på postern, sa att om han kunde ångra något han gjort så var det denna filmen. Förstår inte det för då kan han inte ha sett Oscar eller Stopp, annars skjuter morsan skarpt! Lite otacksam jäkel visst, den italienska hingsten. Den gamle hjälten Burt Reynolds, som nu för tiden blivit ofrivillig kines, är med fast han är i rullstol men är lika aggressiv för det. Fast någon borde tala om för honom att han ser för dum ut nu.

Om man kollar upp denna på IMDB så kan man inte låta bli att undra varför folk som sett denna och helt klart inte tyckt om vad det sett, orkar skriva så mycket om den som de gör. Det är spaltmeter efter spaltmeter med bara hot, klagomål och fula ord i all oändlighet just på grund av denna lilla film. Att de bara orkar egentligen. Se en annan film i stället då rekommenderar jag för all denna ilska kan inte vara nyttig. För kollar man där igen så ser man att det finns 334 stycken kommentarer om filmen och jag tvivlar på att en enda av dem är positiv.

Att säga denna är en klassiker eller Harlins bästa kommer aldrig att höras från mig, inte heller att den är bra för det är den inte. Inte ställd mot Cutthroat Island eller The Long Kiss Goodnight. Den är okej men inget som man ser ett par gånger om året, såpass ärlig är jag. Men är man på humör för en film i denna genre så funkar den fint eller i alla fall tills filmen om Novemberkåsan kommer.

Ravenous - 1999

Lika bra att påpeka att postern här är något av det hemskaste jag sett och representerar inte filmen det minsta. Till och med det engelska teamet bakom filmen blev förvånade när de såg den och visste att filmen var dömd på förhand. Vilket stämmer för när Antonia Birds film kom ut så visste ingen vad de skulle göra med den eller hur den skulle marknadsföras. Vilket har lett till att denna filmen inte fått det genomslag och uppmärksamhet den så väl förtjänar vilket bara är för jävligt! Antonia Bird som även gjorde Priest har mest gjort tv efter denna men är på gång nu med ytterligare en ny film under namnet The Meat Trade. Där ska visst Robert Carlyle och Colin Firth vara organ-snattare som vidareutvecklar sina talanger. Hur som helst så ska den verkligen bli intressant att se när den väl är klar.

Carlyle som även var med i Priest är i gott sällskap här. Inte nog med att vi får Jeffrey Jones som ALLTID är bra, vi får Guy Pearce, John Spencer, Jeremy Davies som även var med i Secretary som bara jag gillar visst och Neal McDonough. Bird har verkligen fått till en grym ton i denna och stämningen är på hög nivå. Inte nog med att det är blodigt, brutalt och rätt obehagligt det är även sjukt kul. Humorn som är av det svartaste laget är ett av de viktiga inslagen här som gör att det inte bara blir en gore-fest av det hela.

Tillsammans med Deodatos Cannibal Holocaust så är detta den bästa kannibalfilmen. Precis som Deodatos trendsättande film så är denna jäkligt fyndigt gjort och smart. Inte som 99% av de andra filmer i samma genre som finns där det bara går ut på att kopiera varandra eller rakt av sno scener från andra filmer i samma kategori och ösa på med slaktavfall och låta några stackars vegetarianer sitta och fejka de äter det. Så är det inte här utan det är fin standard både på våld som effekter, skådisar och härlig dialog. Mycket bra och lysande film!

It's lonely being a cannibal. Tough making friends.

Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back - 1980

Den femte delen och för en gångs skull är det inte Lucas bakom rattarna och då syftar jag inte på Leias! Irvin Kershner, mannen bakom Robocop 2 bland annat, tog över och levererar en mörkare film och den har ju dramatiska slutet som avslöjandet. Han Solo fryses in, Luke förlorar en hand men vinner en far och Darth Vader tar på sig faderskapet och sen kort efter så slutar den. Briljant för bövelen! Kan själv se Kershner lägga upp sina stormtruppsstövlar på skrivbordet på kontoret och tända sig en stabil pipa samtidigt som han kliar sig i skägget. Jepp, killen har skägg!

Isplaneten Hoth är kalas här då jag gillar filmer med snö, kyla och jävelskap, scenen när Han Solo flyger in i rektum på asteroidmonstret och ut genom dess mun är en höjdare och så får vi lite mer incestuöst leverne. Härlig film detta. Som inte det vore nog så får vi även stifta bekantskap med AT-AT Walkers, dem är bara för sköna dem att se. Klumpiga men jäkligt imponerade. Yoda dyker upp igen och denna gången är han en äkta mupp och inget cgi-gjort helsikke. Bästa scenen är när han vevar loss på R2-D2 med sin lilla käpp. Stor komik.

Stämningen är mörkare och om det beror på regissören eller manuset låter jag vara osagt men mörkare är det. Såpass mörk att det är den mörkaste filmen i serien och inte lika barninriktad som Return Of The Jedi, tack och lov. Och denna precis som Star Wars blåser de nya filmerna av banan så det stänker om det i både underhållning som kvalité. Och mer är där inte att säga än att detta är bra och förmodligen den bästa i hela sagan.