SHE - 1985

Om man tar sandal och svärdrafflande och blandar med postapokalyps-raffel så får man denna hybrid som är på tok för lång. Minst sagt. Med en speltid på 100 minuter så hade denna inte dött av att vara 20 minuter kortare för det blir för långdraget oavsett hur kul vissa grejer är medan andra pågår allt för länge.

Men för att dra storyn för de som inte känner till den så går den ut på att hunkarna David Goss från Hollywood Cop, Armed Response och Harrisson Muller Jr. från the Last Executioner, Throne of Fire, The Violent Breed, One Eye Force och Mad Rider spelar två krämmare som har en fattig loppis med Goss syster vilket går fint tills systern blir kidnappad av underliga män i alternativa kläder och hakkors. Så de ger sig ut för att rädda henne men fastnar hos She, Sandahl Bergman denna dofsing. Som gökar med fångna män för att sedan dräpa dem och hennes kvinooarmé som lyder henne blint. Givetvis rymmer hunkarna och tar She med sig på en farofylld resa som involverar mutanter med motorsågar, ludna primadonnor i rosa balettklänningar, galna vetenskapsmän, varulvar/kannibaler, musikaliska sjömän som förökar sig vid skada till den slutgiltiga uppgörelsen på The Bridge Of Death.

Vissa saker här är väldigt fåniga så det är genialiskt som till exempel den musikaliska sjömannen som till sist är 8 man som dansar, sjunger och är allmänt jävligt störig. Jag ville strypa fanskapet själv hemma i soffan men till sist såg jag det genialiska i honom och kapitulerade för hans charm och geni. Slaget på The Bridge of Death är fullkomligt sketet och varar knappt 5 minuter men det har sin charm det med. Sandahl är porrig som få och har en verkligt fin kropp och den visas flitigt. Goss är lika charmlös som de filmer han gjort är bra medan Muller Jr är okej och har glimten i ögat. Filmen i sig är annars cool och en av de bättre postapokalyps-filmerna tycker jag och att para konceptet med just lite svärd och sandalsraffel är ett bra initiativ.

Fast det som mest sticker ut är just soundtracket för det består av gamla låtar typ unken rock varvat med låtar av Aretha Franklin och andra mer kända artister fast om de är medvetna om det tvivlar jag på. Action får vi här hela tiden så det ska man inte klaga på men det är rätt tamt trots upplägget och inte mycket till blod får vi heller. Men håll ut till slutet så får ni er belöning i form av den sjungande och dansande sjömannen, han kommer att rädda eran dag, tro mig!