Family - 2006

John Landis bidrag till Masters Of Horror säsong två Family var menad att vara en svart komedi och visst är den småkul emellanåt men någon höjdare var det inte direkt.

George Wendt som har fått sig ett litet uppsving inom skräckfilmen och lite av en nystart på karriären gör här en sina psykopatroller som han startade med i King Of The Ants. Denna gången har han en morbid syn på familjeplanering och har inga planer att sluta att utöka sin familj heller. Och när han får en ny grannfamilj så börjar han att smida planer på att byta ut sin "fruga" mot en nyare modell.

Gott om fina effekter och en okej manus men det känns ändå tråkigt och segt trots den korta tiden på 55 minuter. Wendt spelar bra men det känns som man sett det förut och hade det inte varit för den fina tvisten på slutet som kom lite som en överraskning så hade detta verkligen varit ett tråkigt avsnitt. Nu lärde man sig att allt inte alltid är som man tror det ska vara. Men det sämsta avsnittet hittills så man får hoppas på det blir bättre än så här och magplasket Pro-Life.

Pro-Life - 2006

Carpenter bjuder här på sitt andra inträde i serien och jag vet inte riktigt vad han ville säga med detta avsnittet.

Ung tjej hamnar på abortklinik efter nära på blivit påkörd och snart nog dyker pappa Ron Perlman upp och hotar och snart nog är han inne i byggnaden beväpnad och med mord i blicken. Fst det som är märkligast är graviditeten hos hans dotter.

Här känns det som Carpenter tänkt ordentligt till halvvägs men sedan skitet i vilket och bara öst på med gore och slafs resten av vägen. Monsterbebisen känns som tagen ur The Thing och dens pappa som tagen ur Prince Of Darkness. Effekterna är bra men det räddar inte här. Slutet känns bara ihopkastat och korkat och jag undrar varför han överhuvudtaget tog med skådisar som Ron Perlman och Emmanuelle Vaugier då speciellt Vaugier känns mest bortkastad här i sin roll. Hade funkat lika bra okända ansikten då resultatet inte kunde blivit värre. Nej John, det här får du bakläxa på. Gör om och framför allt gör bättre!

Phantoms - 1998

Ytterligare bortglömd som undanskuffad pärla. Baserad på boken med av Dean Koontz, en budgetvariant av Stephen King kan man säga, så är detta en skön film med fantastisk stämning av isolation och panik.

Två systrar kommer hem till den ena systerns hemort och finner att de är de enda som är vid liv i hela staden. Alla andra har visst antingen försvunnit eller dött utan spår. Vem kan ha gjort eller rättare sagt vad kan ha gjort det? Snart nog får de sällskap av stadens polis och det dröjer inte länge innan deras skara sakta decimeras ytterligare. Snart nog finner de ett meddelande inne på en låst toalett och nu tar det verkligen fart!

Regisserad av Joe Chappelle som visst tidigare gjort bottennapp som Hellraiser: Bloodline och Halloween: The Curse of Michael Myers så var inte förhoppningarna stora men han levererar fullt ut här. Solid spänning, sköna scener och bra effekter gör detta till fin underhållning. I rollerna ser vi klippan Ben Affleck, puddingen Rose McGowan som ögongodis här, Nicky Katt, Liev Shrieber, Peter O´Toole för att nämna några.

Förvånansvärt nog så följs boken bra här även om den är nedskriven för att passa i på 95 minuter och det fattas en del men vill man fördjupa sig i det så rekommenderas boken. Den är riktigt bra. Jag gillar denna för den är en oväntad höjdare som man typiskt nog har i samlingen och gång på gång bläddrar förbi tills man plötsligt en dag "ser" den och blir förvånad, trots man sett den tidigare, att den håller så fint och för den har den grymma stämning i sig som den. Kolla bara in scenen på gatan när plötsligt hela staden samlas. Den är fin den. Och som dem säger:
Affleck is da bomb in Phantoms! Glöm aldrig det!

Rekommenderas!

Pelts - 2006

Andra säsongen från Masters Of Horror öppnar starkt med Dario Argentos Pelts. Nu är jag inte Argentos största fan men denna är absolut bland hans bästa insatser. För en gångs skull har han fått bra skådespelare i så gott som alla roller, fint manus med bra dialog och några jävligt bra effekter!

Meatloaf spelar en sliskig pälshandlare som kommer över några extra fina pälsar av John Saxons pälsjägare. Oturligt nog så har Saxon dött i sängen så Meatloaf tar dem helt enkelt bara med sig och gör en päls av dem. Men lyckligtvis för oss så är detta inte allt som händer men det får ni själva ta reda på. Ni kommer inte att bli bevikna.

Till skillnad från sitt första bidrag till serien med Jenifer så är denna riktigt brutal och bra. Meatloaf är bra här och Saxon är som han alltid är, en klippa! Nu får vi inte de sedvanliga kameraåkningar som man kan vänta sig av Argento men vi får ett jäkligt bra jobb från honom. I vanliga fall så är det alltid något i hans filmer som drar ner vare det är taskiga skådespelare eller sur dialog men här är det som sagt, bra hela vägen. Med sig har han Claudio Simonetti från Goblin som gjort musiken och den är bra fast de verkliga hjältarna är männen bakom effekterna. För de är verkligen extrema och extremt bra gjorda. Nicotero och Berger är de skyldiga här, dem och deras team.

En bra start på den andra säsongen och nu återstår det att se om resten av den håller lika hög nivå eller åtminstone håller samma nivå som den första gjorde.

No Man´s Land - 1987

En enkel film om biltjuvar eller rättare sagt Porsche-tjuvar. Hette Biltjuvarna - Snodd på 58 minuter eller något sådant på svensk vhs. Jäkla skillnad från originaltiteln det!
D.B. Sweeney, underligt namn minst sagt, låter som en seriefigur i en en gammal Fantomen, ska infiltrera Charlie Sheens gäng där de snor just Porschar. Givetvis trillar han dit med hans syster och snart är de blodspolare och buksvågrar. Och resten vet ni själva hur det går.

Charlie Sheen är en skön skådis och här är han riktigt kokain-kaxig och tuff och mager! Rollen passar honom bättre än den han hade i The Wraith, där kändes han bara malplacerad tyckte jag. Sweeney känns lite svajjig i sin roll och är inte riktigt 100 där tycker jag. Randy Quaid är hans chef och han tar i lite för mycket så det luktar överspel från honom. M Emmett Walsh dyker upp som hastigast och Bill Dukes dör på dass.

Annars är det mycket 80-tal över det hela och tidsenlig musik dock ska de ha en klapp på axlen för de spelade Ton Of Bricks med Metal Church i en scen. Väldigt bra låt för den delen. Annars är det ett litet halvputtrande tempo men det blir aldrig tråkigt konstigt nog fast lite utdraget i slutet får jag säga. Tyvärr inte lika mycket bilraffel som jag hoppats på men gamle Charlie är med så jag nöjer mig med det. Fast nu blev jag allt sugen på att se om Navy Seals och Red Dawn med honom från hans 80-tals period. Fina filmer det!

Slutdomen om denna blir:
Okej för stunden men inget att springa benen av sig för. Finns bättre filmer på samma tema i överflöd och endast för folk med 80-tals fetisch och beundrare av herr Sheen. Ni andra kan leta upp Navy Seals eller Red Dawn i stället.

Gladiator Cop - 1995

Hur favorithunken Lamas hittade till denna skitfilmen är mig ett mysterium för detta var verkligen bajs. Allt från storyn till upplägget är sövande tråkigt och till och med Lamas himself verkar totalt uttråkad här.

Någon har snott ett svärd som tillhört Alexander den Store och nu visar det sig att den som använder det i strid får mystiska krafter. Lamas är någonting samt synsk. Tydligen ska han visst vara Alexander återfödd och nu ska han möta en lika gammal fiende i en fight om svärdet.

Jepp, det är lika dumt som det låter och det verkligt dumma är att jag såg hela filmen med. Lamas är som sagt så uttråkad här så jag tycker synd om honom. Tempot, handlingen, agerandet hos samtliga och till och med ljussättningen är bedövande sövande här. Jag fick för fan huvudvärk på köpet av eländet! Och jag betalade till och med för det!

Fightingscenerna är tråkiga och totalt oinspirerade och även om vi bjuds på en kul halshuggning så räddar det inte detta fiasko. Så lär av mitt misstag och undvik denna soppa, även om Lamas är Lamas i alla lägen så kan inte ens hans magi rädda detta misstag. Men givetvis kommer den stå i samlingen men den kommer nog aldrig mer sättas på, den saken är säker.

Black Christmas - 2006

Än en skön remake som spöar ett tråkigt original med råge. Bob Clarke hade en skön idé när han gjorde sin version 1974 men den är dödligt tråkig och det enda som är bra i den filmen är rösten i telefonen. Resten suger getost minst. Denna däremot händer det saker i.

Storyn är simpel, precis som de flesta filmer det skrivs om här visst...
Galen kille har rymt från gökboet och nu slaktar han dem som uppehåller sig i hans gamla hus. Och nu råkar hans hus vara omgjort till kvinnlig studentförening så han får desto mer anledning att röja vilt. Och det är i juletider så jag kan förstå att hans impuls att döda dryga brudar som tror dem är något är värre än vanligt.

En del fina brudar och en del skator som mest stör en typ den apan från Final Destination 3 och Die Hard 4, hon är för hemsk så jag vill slakta henne själv. Tyvärr dör hon utanför bild. Inte alla dör i bild utan det är faktiskt ett par som dör utanför men det gör inget här för vi får gott om kills och grafiska sådana med. Lite hederliga slafsmord får vi till skillnad från originalet.

Lite kul kuriosa med det svenska släppet på denna är att omslaget utlovar en tid på 96 minuter, filmen visar 86 minuter och själva filmen är klar vid 76 minuter och sen kommer eftertexterna. Helt enkelt lysande på det viset att filmen hinner leverera allt den ska, avsluta fint och ändå inte kännas för kort. Tydligen är där olika versioner på region 1 och region 2-släppet och med olika slut men region 2-släppet ska visst trots allt vara mer våldsamt än region 1-släppet som ska vara uncut. Men jag har region 2 och är fullt nöjd med det så någon annan för stiga fram och bekräfta om nu det förehåller sig så och om det stämmer att region 2 är starkare i goret.

Skön slasher som funkar året om och ännu roligare är att den är en remake som spöar ett original i dessa tider när remake-förföljeserna pågår för fullt. Var inte rädda för att stå bakom era remake-favoriter. Dem är värda det!

Rage - 1995

Gary Daniels spelar en lågstadielärare som plötsligt finner sig indragen i ett hemligt experiment som går ut på att skapa perfekta soldater utan samvete. Han rymmer och snart nog så har han inte bara snuten utan även FBI i hasorna.

Ytterligare en PM-film givetvis med Gary Daniels och detta är nog den svagaste av dem jag sett. Inte för att den är dålig på något vis alls för det är den inte! Utan svagheten här ligger i att de öser på med actionscener och sedan så kastar dem in lite vanliga scener som ska föra storyn vidare och det är där det brister. De får inte riktigt ordning på det utan det blir hafsigt och lite rörigt. Inte actionscenerna nu utan de som ska föra det vidare. De blir platta och helt ointressanta. Det här har PM gjort mycket bättre både före och efter denna. Skäms på er!

Actionscenerna är högsta kvalité och vi får en skitskön lastbilsjakt som slutar med ett chicken race mellan en tankbil och en skolbuss med Daniels ståendes på taket! Helt jäkla otrolig scen! Sen får vi scenen där Daniels får på nöten av en s/m-klädd dvärg och hans likadant klädda jätte till kvinna. Hur komiskt som helst. Skyskrapescenen med helikotern är inte heller att leka med för den delen så behöver ni egentligen fler anledningar till att se denna?

Stäng av all logik ni tror ni kan vänta er och se fram emot rejält sköna actionscener i stället så blir ni inte besvikna för det är trots allt PM och Gary Daniels och dem skämtar man inte om!

Madman - 1982

Madman är en av dessa otaliga skräckisar som man såg som ung krabat på vhs precis som all annan skräck man sprang över. Men skillnaden med denna är att den håller fortfarande trots alla dessa år och att den spöar skiten ur de flesta andra skräckisar ur samma era. The Burning är en överskattad skitfilm som jag inte gillar alls, Fredagen den 13:e och alla dess serietidningsuppföljare, förutom 4:an då givetvis, finner sig också slagna och det är bara The Prowler, Rituals och Just Before Dawn som finner sig jämlikar med denna. Final Terror måste ses om men kan nog hålla sig i topp men resten av alla dessa kopior på samma tema stupar rakt ner.

Storyn är lika simpel som genialisk. Läger med ungdomar har lägereld och berättar spökhistorier. Ena ledaren berättar om en lokal förmåga och en av ungtupparna bestämmer isg för att utmana historien och det går som det går. Förmågan lever och frodas och nu ska det bli livat i skogen igen och gissa tre gånger om det blir det med.

Lite blodfattig och sparsam med effekterna men var inte oroliga om ni inte sett den än, det förekommer blod och lite huvudkapningar och yxhugg. Men det som är bäst förutom den elektroniska musiken är stämningen och ljussättningen i filmen. Filmen är så gott som mörkblå precis som en stjärnfull himmel och det prasslar fint i löven. Den egentliga stjärnan i filmen är just mördaren som det koncentreras mest på och han har en hel del sköna scener och grymtningar för sig. Mordscenerna är sköna och fint tajmade så det blir aldrig tråkigt här till skillnad från andra inträden i denna genre.

Inga direkt skådisar som sticker ut här förutom Gaylen Ross från Romeros Dawn Of The Dead fast här går hon under namnet Alexis Dubin, varför vet jag inte. Ingen vidare skådis direkt och hon har ett utseende som påminner om en fisk. Hon gjorde denna efter Dawn.. och sedan blev det inte mer för henne. Men vill ni se en bra slasher och missat denna så är det bara att leta upp den. Ni lär inte bli besvikna.

Rekommenderas varmt!

The Art Of Dying - 1991

Välkommen till Hollywood. Platsen där drömmar föds och dör lika snabbt men nu är det bara personer som vill bli stjärnor som dör mer realistiskt än de trodde de kunde. De blir mördade på film efter hur stora regissörer visat i sina filmer. De Palma, Scorsese, Hitchcock, alla deras mest kända dödsfall på film kopieras till priset av unga människor. Nu är det upp till en snut att stoppa slakten.

Wings Hauser inte bara spelar huvudrollen här, han regisserat tillsammans Pieter Moleveld i en film skriven av Joseph Merhi och jepp, detta är en PM-film. En brutal sådan med. Vissa av morden är rätt råa och just effekterna efter duschmordet är rätt fina. Stämningen är rätt grym faktiskt och scenen i början där Hauser skickar ut ett fruntimmer genom fönstret från fjärde våningen eller vad nu det var är totalt oväntad och med den är standarden satt.

Det är mycket perversiteter i omlopp här och det känns som de bara slängt upp en kamera och låtit den följa alla dårar och sedan utgått från dem. Just en av dem kommer i bild i slutscenen men han får ni upptäcka själva. Förutom Hauser ser vi Michael J. Pollard. En väldigt udda karaktär som jag aldrig fattat meningen med för han kan inte agera om så livet hängde på det och han beter sig alltid precis samma i alla sina filmer. Den kvinnliga fägringen står Kathleen Kinmont för. Yes, hunken Lamas ex. Här får vi se henne i närkamp med Hausers vita rumpa endast iklädd ett vitt linne när de har matsex i hans kök. Inget man är direkt beredd på att se, tro mig. Nu är det han i linnet och inte hon så ni vet det.

En lite klurig film med lite underliga scener men en grym stämning i sig och Hauser är alltid bra. Just iscensättningen av alla morden är rätt rå samt en porrklubb som förekommer en del är väldigt suspekt. Ett bra tips om man vill se något annorlunda och som inte följer den vanliga standardmallen.

Rekommenderas.

Spiders II: Breading Ground - 2001

De forna hjältarna på Nu Image har skapat en uppföljare till sin första spindelfilm Spiders och denna gången har de fått Sam Firstenberg till att regissera. Firstenberg som gjort storverk som Breakin´2: Electric Boogaloo, Revenge Of The Ninja och en hel del David Bradley-filmer har nu hamnat i djurskräcksträsket. Iofs hjälpte han Hooper med dennes Crocodile men nu står han på egna ben.

Ett par låter sin båt sjunka i en liten storm och snart nog finner de sig på ett mystiskt fartyg där mannen snabbt nog blir till ett kraftigt intresse för alla männen ombord. Anledningen är att de håller på med ett experiment med spindlar och människor och han är en perfekt kandidat. Kaptenen spinner på frugan och spindlarna spinner på resten av skeppet.

Agerandet är inget att skriva hem om och det är mest såpaskådisar i rollerna även om ett par av dem haft någon enstaka roll i ett av alla de olika CSI-programmen där finns nu. Richard Moll från House med William Katt spelar över det grövsta som den galne läkaren och kanske är filmens enda behållning. Resten är bara ointressanta karaktärer. Effekterna pendlar mellan modeller och cgi, väldigt dålig cgi för den delen. Firstenbergs regi är det enda som håller denna flytande men det är precis. Det är tråkigt och drygt och det märks det är en väldigt begränsad budget. Men vill man komplettera sin samling så bör man ha den men har man inte sett den första som är bättre på alla vis så behöver man inte anstränga sig för att hitta den heller. Ni kommer inte att missa något.

Endast för komplettister och anala djurskräckssamlare. Ni andra kan hålla er undan.

Disorderlies - 1987

The Fat Boys är mer än en simpel rapp-grupp med tre feta killar. De var ett fenomen! Inte nog med de var bland de första att använda beat box de gjorde även roliga filmer som denna och Krush Groove. Fast denna är den enda som de hade huvudrollerna i. Tyvärr är den roligaste av dem död nu, dog 1995 av hjärtinfarkt och en matchvikt på 207 kg. Samt anklagelse om sexuellt utnyttjande av minderåring på sig. Tragiskt hur som. Men nu till filmen!

En rik snubbe i Florida har en förlorare till brorson som är skyldig varuhuspsykot i Cobra massor av pengar. Givetvis kan han inte vänta tills farbrodern har dött så han tar in de tre värsta vårdare han kna hitta och gissa vilka det är? Inte nog med att de vänder upp och ner på huset, de tar med gubben på rullskridskodisco (varför är detta fenomen dött? måste starta upp sådant igen, tänk Roller Boogie!) och ger honom hans första stånd på 50 år, spelar poker med hans piller och käkar en jäkla massa mat och rappar lite. Allt totalt oförargligt och harmlöst precis som en skön 80-tals komedi ska vara.

Massor av fysisk humor och utdelande av lusingar samt taskigt mode. Framför allt en lurvig hatt väckte mitt intresse och hittar jag bara en sån så kommer det en bild. Det är roligt och avslappnat och tiden går fort. De tre glada lirarna kanske inte är världens bästa skådisar men de har roligt och det märks på dem. Ralph Bellamy som de flesta känner igen från Ombytta Roller med Eddie Murphy har kul med grabbarna och han funkar fint som motvikt till dem och deras inte alltid övertygande spel.

En lättsam och kul liten film att ha mysigt åt och det är bara att erkänna, dessa är de bästa rappare jag har hört och deras version av Jailhouse Rap är skön. Kolla upp!

Mean Machine - 2001

Benknäckargänget med Burtan har kommit i två versioner utöver hans original. Adam Sandlers med samma namn och en mer komisk ådra och denna engelska fotbollsvariant som också är komisk. Jag gillar alla tre fast originalet är givetvis bäst och en underbar film. Denna här funkar jättefint med och tiden flyger i väg och det var länge sedan 95 minuter försvann så fort.

Vi får många sköna engelska skådespelare och karaktärer som Vinnie Jones, Danny fucking Dyer, Jason Statham, Jason Flemyng, David Hemmings och fler som man känner igen som Geoff Bell från Botched där han spelade Boris, en väldigt komisk karaktär. Här är han en sadistisk vakt. Jason Statham är kanon i rollen som munken och trots bristen på repliker så har han flera sköna scener. Bland annat hans fantasier i målet är värda pengarna bara dem.

Annars är det fångliv och fotboll som gäller. Inga direkta duschscener eller våldtäktsförsök vilket är synd för det sådana scener man är van vid att se vid det här laget i filmer om just fängelser. Men istället får vi världens värsta par ögonbryn i Hemmings panna som kan sänka allt man kastar åt dem. Dem är enorma!

Så är ni sugna på lite boll och pallar inte spela själva och har 90 minuter att slå ihjäl så släng på denna. Ni kommer inte att ångra det beslutet.

American Born - 1990

Sally är en ung kille som har fastnat helt i gamla gangsterfilmer och att hans familj är direkt inblandade i just sådan verksamhet gör det kanske inte lättare heller. Men en dag så mördas farsan och torteras och Sally, han hamnar i chock. När han väl kommer till sans igen så har han fastnat i tron att han är en gammaldags gangster och beter sig där efter när han startar upp hämnden och jakten på farsans mördare.

Säg vad man vill om PM men originella historier kan de verkligen hitta på. Riktigt låg budget och så gott som okända ansikten förutom Joey Travolta och Robert Gallo, vilka båda vi har sett förr i PM´s filmer, så är det inget där som får en att höja på ögonbrynen i det första laget. Den första halvtimmen gjorde mig väldigt skeptisk till denna och efter ha lagt undan den en stund och sedan tog tag i den igen så tog den sig. Sen rullade det på fint med gott om pang-pang, explosioner och lite naket. Att den var full av intressanta kameravinklar är att överdriva då de endast bara använder en men filmen har sin charm och just den originella storyn driver på.

Absolut inget för alla men gillar man gangsterfilmer så kan den funka och tycker man idén låter skön så kolla upp den. Men annars är detta nog mest för PM-fans med abstinens. Jag gillade den konstigt nog.

Apparitions - 2008

Jag gillar filmer om besatthet, inget snack om saken. Det är något skrämmande intressant och skrämmande med besatthet som jag gillar. Kanske var det allt snack om Exorcisten man hörde innan man såg den, och när den väl var sedd och besvikelsen infunnit sig, som har väckt intresset i en. Nu funkar Exorcisten fint men minnet av den första känslan av besvikelse lever ändå kvar i en. Den var inte lika äcklig som man ville den skulle vara när man var 13-14 år och hört allt möjligt om den. Men vid vuxen ålder och själv förälder så plötsligt så var den mycket mer skrämmande fast på ett helt annat vis. Men nu till Apparitions!

Apparitions är en engelsk tv-serie i sex delar om en präst som utför exorcismer trots han inte egentligen vill. Motarbetad av sina egna överordnade i kyrkan och i en ständig batalj med hornpär så får han en värdig motståndare här och vi bjuds verkligen på många turer. Det som jag tycker är styrkan här är att den känns så alldaglig i sin framställning att det är fullt trovärdigt. Här är det ingen som spyr ärtsoppa eller har dålig hy på något vis utan i stället får vi röstförändringar, levitationer och allt annat som följer med en besatthet antar jag. Har aldrig själv varit det förutom ett ex jag har på hjärnan om det nu räknas. Men det viktigaste är det att man blir rädd här. Jag hade rysningar långt ner för ryggen redan 30 minuter in i första avsnittet och det fortsatte i det andra med. Fallen är olika här men de följer alla samma mönster och hänger ihop fint.

Dialogen är lysande och så är även manuset. Martin Shaw som spelar Fader Jacob, vilken är honom det handlar om, är så trovärdig i rollen så det är makalöst. Samma med alla andra i sina roller. Det är perfekt tillsatt på alla vis. Och psykologen i de sista avsnitten retade mig verkligen i sin egen övertyghet att man var förbannad i soffan. Bra tv med andra ord. Effekterna när de väl kommer är fantastiska och vi får en flådd kropp samt en bränd och de är verkligen fint gjorda. Scenen när personen flås med i bild är verkligen jobbig. Samma med personen som brinner. Det är bäst att se dem själv med egna ögon.

Stort tack till Gummimonster-Jocke för tipset och en fin recension av denna som väckte mitt intresse. Denna kommer att ses många gånger. Tack!

Ni andra som gillat vad ni läst. Köp! Finns på Play för 130:- eller på discshop för 399:-, valet är ert vilket ni väljer. Men detta är ett måste om man gillar den här sortens film! Det finns inte mer än de sex avsnitt som är med i det här fina släppet och det är osäkert om det kommer fler så det är bara att köpa med gott samvete.

Högsta och varmaste rekommendationer!

Born To Fight - 2004

Om man som jag sett Hardboiled en gång för mycket och tycker om själva filmen men vill se något likvärdigt men ändå inte just den en gång till ska leta upp denna för den sparkar röv så in i helvete! Och tycker man att Ong Bak är okej men vill se mera vapen så är denna perfekt där med.


Liten by finner sig plötsligt hållen gisslan i en knarkaffär och besökande idrottsmän och en polis bestämmer sig för att slåss tillbaka när de hör nationalsången på radion. Mer är det inte till det. Men det som är intressant är vad som händer i byn och runt den.



Här bjuds vi på så vansinniga stunts så man sitter och stönar och ojjar sig i soffan för det är uppenbart hur smärtsamma de verkligen är. Allt från lastbilsscenerna i början till motorcykelscenerna i slutet. De är verkligen smärtsamma. Massor av pang-pang och squibs är här i överflöd och vi får bland annat en 30 minuters skottlossning i slutet som det bara manglas i till tonerna av någon thailändsk E-Type kopia som är verkligen bättre än originalet.


Där är inte så mycket att skriva mer än att det är ett jävla ös vi bjuds på här och är man nyfiken på Thailändsk action så är detta en fin film att börja med. Och undrar ni över alla bilderna så är det bara för jag vet inte mer jag kan skriva om så här får ni en till som säkert kommer övertala er att se denna i stället för den sura Direct Contact!


Bra stabil action av fint märke som rekommenderas fullt ut.

Direct Contact - 2009

Hjältarna på Nu Image har havererat i mina ögon nu med denna floppen för det var länge sedan jag såg något så här dåligt. Tror sista gången var Transporter 3 och nåt skit till men detta var verkligen uselt! Dolph ser mer ut som han vill ligga hemma och glo på såpor och det jäkla våpet han tvingas att dra på är fruktansvärt enerverande att uthärda. Slutet håller på nu medan jag skriver detta och ärligt talat så har jag gjort allt annat under den sista halvtimmen, jag till och med var ute med hunden. Och gissa vad. Jag har inte missat något!

Budgeten är den samma, statisterna sämre än vanligt och squibsen större men det befogar ingen titt på denna för det. Men som en vis man skrev: Trots allt stuntande och pangande grips man aldrig riktigt tag av det. Det blir liksom aldrig den där PM Entertainment-nivån på galenskaperna, där man ofta sitter och gapar av stum häpnad i soffan.

Någon mer actionfilm från Nu Image kommer nog inte att inhandlas för detta var droppen som fick bägaren att svälla över och Dolph borde skämmas för att ha ställt upp här men han behövde väl pengar till hyran eller sprit, jag vet inte. Något behövde han säkert dem till för annars hade han nog inte gjort denna. Jag vill i alla fall tro det. Fast hans glansdagar är över sedan länge och denna bara bekräftade det, åtminstone för mig.

Thriller - en grym film - 1974

Välkomna till avdelningen utskällda Svenska filmer.
Här har vi en film som sågades av en enig kritikerkår i Sverige när den kom. Filmen klipptes och klipptes och klipptes ner och till sist totalförbjöd dem den för den stackaren som fick klippa filmen blev arbetsskadad av saxandet och fick förtidspension. Och nu finns den intakt på DVD tack vare Synapse, rättare sagt den har funnits tillgänglig länge, och vi kan nu välja vilken version vi själva vill se. Med porrinsertsen och intakt ögonborttagningsscen eller en porrfri version samt borttagen ögonscen. Hmm, som att välja mellan Barry Manilow eller senaste Manowar, det spelar ingen roll hur man väljer för man kommer ändå att ångra sig.

Filmen då? Hur är den och framför allt hur håller den i dag?
Jo, den funkar i vissa läge och i andra inte. Den är alldeles för lång och har för många utdragna scener men samtidigt så har den många sköna scener med. Fast porrinsertsen är inte fräscha på något vis. Vibenius hyrde in några pilska danskar så dem gökade visst loss och de scenerna lades sen in för att vi skulle tro det var lilla Christina som blev påsatt, vilket det inte var. Porr är skoj, inget snack om saken men inte denna porren. denna är bara ful.

Det är alldeles för långa scener och den hade verkligen inte dött av ett snabbare tempo och agerandet när de tvunget ska prata in i kameran var säkert kul på 70-talet men nu funkar det inget vidare tycker jag. Sen att dialogen rätt rutten faktiskt och det känns som att den var mest uppskruvad för att skrämma skiten ur svensson. Men den har fina scener med. Biljakten i slutet är skön, speciellt när Lindberg prejar ut den röda hundkojan i gropen så den tar eld, hennes hämd på torsken som ser ut som Janne Schaffers småkåta tvillingbror, de andra torskarna på restaurangen och Heinz Hopf som slemmige Tony. Hela hämnden är skön men det dras ner av det sega tempot och den för långa fighten med snutarna i lagret i slow motion. Det märks att Vibenius sett Peckinpah ofta, den saken är säker. Men filmens stora behållning är givetvis den söta Christina, inget prat som saken. Hon är verkligen fin.

Detta är en film som man kanske ser vart tredje år så man hinner glömma den mellan varven för se denna ofta hade jag aldrig klarat av. Det är den alldeles för dryg för. Men vill man behålla känslan av att vara en smutsig rackare så är detta en perfekt film för det ändamålet.

Solarbabies - 1986

Solarbabies eller Solar Warriors som den också går under är en post-apocalypse rulle med budget och kända ansikten i rollerna. Vi ser Charles Durning, Jason Patric, Jamie Gertz, James LeGros, Adrian Pasdar och Peter DeLouise om nu någon minns dem.

Handlingen går ut på att alla unga är omhändertagna av systemet och alla vuxna styr i vanlig fascistisk ordning som det är i dessa filmer. Allt vatten är slut och det lilla som finns rationeras ut. Det enda nöjet småttingarna har är att åka rollerblades, dem gamla nu med fyra hjul precis som i Roller Boogie. Allt som fattas är Linda Blair och Jumpin´ Jack Flash från den filmen! Givetvis är det otillåtet så de straffas och plötsligt finner en av dem ett klot som pratar. Sen rymmer dem med klotet för det leder dem och snart är de jagade och givetvis ska de göra uppror med. Ni vet hur det går för det har visats i miljoner filmer tidigare och fan så mycket roligare.

Det är fina miljöer med sand, sten och skit och det är fräcka fordon och dräkter men det är så förbaskat barinriktat så jag vill skrika. Till och med fängelsechefen är snäll! Han ska ju vara minst pedofil eller klädd i skinnkläder men icke här. Han odlar blommor och delar med sig av sin vattenration till planterna samt han är lättklädd i något sandfärgat trams. Nej, ut med honom och in med Brigitte Nielsen i dominatrix-outfit i stället så ska jag se om denna med glädje för nu vill jag bara rulla mig i gödsel för att få tillbaka känslan av orenhet igen.

Hade jag sett denna när den kom och varit i yngre tonåren då så hade den säkert funkat nu med men nu var jag inte det utan jag kollade på Vengeance Of The Zombies då i stället. Kanske det som är problemet här. Jag vet inte och jag skiter i vilket. Nu vill jag bli smutsig igen så nu blir det Thriller - En Grym Film för att man ska kunna känna sig som sig själv.

Captain Kronos - Vampire Hunter - 1974

Kronos är en professionell vampyrjägare och tillsammans med sin kollega professor Grost kommer de till en liten by där plötsligt alla unga flickor hittas döda och tömda på sin livskraft. De har åldrats på studs och det är endast skrumpna skal kvar av deras ungdom.

Mer är där inte till handlingen och vad mer behövs? Detta är Hammer i sin mest underskattade film och det är en av deras bästa med. Missförstådd av publiken när den kom, till och med av bolaget självt så har den nu fått sin sanna publik och uppskattning som den förtjänar tack vare video och DVD. Vi får vampyrer med en annan vinkling än just bloddrickande och vi får en fartfylld historia full med nya teorier och kunskaper på hur man kan döda vampyrer samt hur man kan spåra dem. Efter alla dessa otaliga filmer som bara visar samma saker är det otroligt skönt med nya infall i vampyrmyten. Som det här med grodorna till exempel. Kanske inget som alla tycker är något att hänga upp sig på men jag gillar det.

I rollen som Kronos ser vi Horst Janson, en arisk vampyrjägare om man kan säga så. Blond, blåögd och med tysk brytning. Jansen kanske inte är den bästa skådisen men han har en skön utstrålning och funkar fint som Kronos. John Cater spelar puckelryggen tillika professorn Grost och han är verkligen härlig i sin roll. Caroline Munro spelar zigenarflickan Carla som slår följe med dem professionella vampyrjägarna och hon är verkligen fin här. John Carson från Doomsday spelar Dr. Marcus och Shane Briant från Frankenstein and The Monster From Hell följde upp den filmen med denna. Prata om att gå från klarhet till klarhet! Brian Clemens som regisserade gjorde aldrig fler filmer än denna vilket otroligt synd men han har skrivit desto fler.

Och för oss som gillar Twins Of Evil och The Vampire Lovers så förekommer ätten Karnstein även här. Bara ett tips.

Jag gillar denna filmen skarpt inte bara för den tillför något nytt till hela vampyrkonceptet utan för det är en riktigt bra film. Stämningen i filmen är fantastisk och det är jättefina höstmiljöer för oss som ser glädjen i det. Tempot är rätt högt och vi får även antydningar om att Kronos har en sadistisk sida i sig mot kvinnor med och inte bara agg mot vampyrer. Detta är en av de absolut bästa Hammer-filmerna så tveka inte utan gillar ni Hammer och deras värld och framför allt deras vampyrfilmer så måste ni bara se denna!

Högsta rekommendationer med endast kallt stål i sig!

Of Unknown Origin - 1983

Peter Weller har allt. Fint hus, fin unge, finare fru och en jävla jätteråtta i huset som han snart lär bli klok på existerar. När han får en ny uppgift på jobb och familjen åker på semester så tror han att han ska tillbringa dagarna med att pimpla J&B och ro hem sitt nya uppdrag men han bedrar sig rejält. En oinbjudna gästen gör sitt för att sätta sina klor i hjulen för honom och lyckas fint med det. Snart nog är allt slagit i spillror och den stundande uppgörelsen närmar sig. Vem ska vinna? Kontorsråtta eller gnagare?

George P. Cosmatos som gett oss världens bästa varuhuspsyko i Cobra, Kurt Russel som cowboy i Tombstone, Stallone i fillipinerna i Rambo: First Blood 2 och Leviathan för att nämna några få har här gjort en fin råttskräckis med Peter Weller och Sharon Tweed i en av sina första påklädda roller. Men detta är Wellers film. Han är i fin form och övertygar bra som baseballsträ-svingande hemmaman. Råttan är fin den med och vi får den en hel del i bild och ofta. I vissa jäkligt effektiva scener ser vi bara svansen men vilken svans!

Inte så många andra inblandade här utan de figurerar mest i bakgrunden och det är Weller som är så gott som hela tiden i bild, han och råttan. Cosmatos har regisserat stabilt och verkligen fått till en fin stämning i denna. Det är såpass att man undrar till sist om mna har en själv i huset. Scenen när den jäklen kryper upp i sängen är rätt vidrig speciellt när man får se hur stor den egentligen är och den är större än min jycke för helvete. Klart man blir rädd då och det är ett fint betyg.

En höjdare för oss som gillar djurskräck och för er som inte gillar det får här en finfin thriller som iofs innehåller en råtta. Så ta tillfället i akt och leta upp denna. Ni lär inte ångra er!

Wrong Turn 2: Dead End - 2007

Wrong Turn var en blixt från klar himmel i all sin eleganta våldsam och enkelhet. Jag blev golvad över hur bra den egentligen var/är. Så när det skulle komma en uppföljare så givetvis fälldes taggarna ut. Mest av att man inte ville att de skulle göra en sämre uppföljare som skulle ta glädjen ur den första filmen vilket de inte gjorde heller utan vi får här är en skön film för alla.

Ett litet produktionsbolag har kommit på den eminenta idén att göra en dokusåpa i samma skog som våran favoritfamilj. Såpan som baseras på ett överlevnadskoncept i en post-apocalyptiskt miljö leds av en pensionerad militär och den hinner inte ens starta innan den första av dem ligger på grillen. Jepp, det är inavlad kannibalism som gäller och det blir grafiskt med så håll i hatten!

Skådespelarna är väl inte det bästa och det är väl synd att säga att de försöker men ett par av dem gör det i alla fall. Henry Rollins är klockren i rollen som Dale Murphy, militären som leder såpan och Ken Kirzinger som en av de inavlade lirarna. Resten gör väl sitt, de är mer som slaktprodukter här för slaktas gör det.

Det är slafs, klegg, blod och inälvslekar som gäller och vi till och med får en födsel att bita i och för att bryta av i kladdandet så blir det lite naket med. Det är skillnad på goren här mot den i Planet Terror tycker jag för här är den avsevärt roligare och betydligt grafiskare. Det är som de valt att gå ut så hårt de kan redan från början och inte tänkt att sluta sist. Men det är samtidigt lite komiskt mitt i allt slafsande och det tycker jag gör att denna funkar bra. Det blir inte en sedvanlig upprepning av den första filmen rätt av bara utan de gör något nytt av det konceptet och vi får se mer av den härliga familjen.

Så gillade ni den första filmen och inte sett denna så gör det för det är en skönt underhållande film och snart är trean här med så det gäller att vara förberedd!

Mulberry Street - 2006

Clutch är en gammal boxare som bor på just Mulberry Street på Manhattan i en gammal lägenhet som ska rivas för att göra plats för nya byggnader. Hans dotter är på väg hem från kriget och hans vän Coco är kär i honom. Själv är Clutch förälskad i den ensamstående mamman Kaye som verkligen sett sina bättre dagar. Hon jobbar på baren runt hörnet. Clutch och Coco förbereder en fest för dottern som ska komma samma dag och vad de inte vet eller räknat med är att det brutit ut en epedemi av råttbett som smittar och gör att den som blivit biten inte bara smittar vidare själv utan personen själv förvandlas till en råttmänniska. Snart nog är paniken överallt och Manhattan är snart en sluten ö utan hopp. Men Clutch är inte den som är den utan han binder de gamla nävarna och ger sig ut på gatorna för att finna Kaye. Beväpnad med endast sina nävar slår han sig fram bland råttmänniskor och allmän kaos för att hinna fram innan det är försent.

Omslaget anger denna för en zombiefilm men det kan jag inte hålla med alls. Epedemi/monsterfilm tycker jag passar bättre om man nu vill kategorisera denna, själv ser jag den som ren skräck. Filmen har ingen hög budget och är full av okända skådespelare åtminstone för mig och de är suveräna varenda en av dem. Effekterna är effektiva och vi får se vissa så gott som fullt utvecklade och andra i tidigt stadie men det som är det viktiga här är att det funkar fint. Stämningen är fantastisk och musiken med och tillsammans gör de detta till en underbar upplevelse. Attackerna som vi bjuds på här är hårda och råa och scenerna när de står utanför dörrarna och trycker och vill in är verkligen effektiva för oss som tittar. Slutet är riktigt sorgligt och det förhöjer stämningen i filmen ännu mer.

Regissören Jim Mickle har endast gjort en kortfilm tidigare innan denna och den var i samma stil bara det att det var hundar i stället för råttor och en stor del av skådespelarna från Mulberry Street var med i den. Vilket är kul. Nu återstår det bara att se om man kan hitta den med för här har han gjort ett riktigt bra jobb. Men Jim Mickle är en regissör jag ska hålla ögonen öppna efter för detta är verkligen en bra film på alla vis.

Rekommenderas hårt!

Epicenter - 2000

PM har inga hämningar och denna gången bjuds vi på lite jordbävningsraffel i skuggan industrispionage och rysk maffia.

Gary Daniels spelar en kille som ska sälja ett hemligt mikro-chip med tillhörande program till ryssarna och blir haffad på kuppen av FBI. Traci Elizabeth Lords, jepp det stämmer, hon har utökat sitt namn i denna filmen, är inte bara en hårt arbetande FBI-agent undercover med hemsk peruk hon är även en ensamstående mamma. Jeff Fahey är även han FBI och kanske inte har rent mjöl i påsen. Lorden som ska eskortera Daniels till Los Angeles upptäcker att dottern på egen hand tagit sig till sin far i just L.A. och med Daniels i släptåget drar dem dit för att hitta henne. Men ryssarna är inte så glada att bli blåsta på konfekten och de drar även de dit men allt kommer i skymundan när den största jordbävningen på film drabbar L.A. och alla roller plötsligt blir omkullkastade.

Väntar man sig sedvanligt PM-mangel så blir man besviken utan detta är mer en vanlig action/katastrof-film från dem. Givetvis får vi skottlossningar och bilkrascher och speciellt en biljakt i början av filmen utmynnar i en jäkligt fräck scen med en spårvagn. Som sig bör så är den inspirerad av den i The Rock och jag kan nästan svära på att de snott en scen ur Speed med. Ni fattar nog vilken när ni ser hiss-scenen. Skådisarna är okej som vanligt och Lorden gör sitt sedvanliga. Hon ger mer än rollen kräver och vad hon själv klarar av så det blir trovärdigt. Men hon är fin att titta på och jag finner henne väldigt underhållande i sig själv. Men nu är inte hon den som är finast i filmen för det är faktiskt Daniela Nani, hon är verkligen fin här och jepp, hon visar upp sig in da flesh! Daniels är sitt vanliga jag men denna gången får vi inget direkt actionspäckat i från honom utan han är mer nedtonad här och har lite Svensson över sig. Fahey är opålitlig som vanligt och sköter sig fint.

Med andra ord så får vi sedvanlig kvalité från PM och det kanske inte är för alla men vi som gillar dem blir inte besvikna. Jordbävningen är bra gjort med tanke på deras budget och resurser och det är gott om bra katastrofscener. Kolla bara in lastbilen som dimper ner i tunnelbanan. Ingen cgi där inte.

Raka rör och bara att rekommendera!

Sixteen Candles - 1984

Egentligen är det sjukt hur slätt American Pie-filmerna står sig mot en stabil John Hughes-film som denna. Klok som man är så missade man den när det begav sig för då gällde det 80-tals porr och dåliga skräckfilmer, iofs inget är annorlunda på den punkten nu faktiskt. Men det har man tagit igen nu hoppas jag..

Molly Ringwald gör en av sina många roller som olyckligt kär tonåring och Anthony Michael Hall gör sin tönt som han gjorde så otroligt väl. I andra roller ser vi syskonen John och Joan Cusack och just Joan är jäkligt kul här med sin nackkrage. Och det är väl inget direkt manus här mer än att det är fest, olika grupper, förälskelse på avstånd, bröllop, korkade syskon och påträngande beundrare. Men vad som verkligen sticker ut är att farmor och farfar har en kinesisk utbytesstudent hemma vid namn Dong! Och hur han acklimatiserar sig är en klassiker bara det.

Och det behöver inte vara så avancerat för en komedi egentligen för här är det simpelt och det funkar skitfint. Det börjar lite försiktigt med att det känns fram och sedan bara ökar det hela tiden och blir bara roligare och roligare ju mer tid som går. Och är man född runt -70 så känner man igen sig så väl med mode som musik och hur det var på den tiden med en själv.

En mycket rolig och fin film som jag ångrar att jag inte såg när det begav sig men sen så hade jag nog inte uppskattat den lika högt då som jag gör i dag. Nu ska det bli skoj att se den andra filmerna som Hughes också gjorde typ Breakfast Club och Weird Science igen. Kanske till och med Pretty In Pink och skulle de inte vara lika bra så blir det The Fat Boys istället för de levererar alltid!

Planet Terror - 2007

Jag är ingen större av Rodriguez eller hans sidekick Tarantino och deras Grindhouse-spektakel imponerade verkligen inte på mig. Tarantinos Death Proof var den filmen som fick mig inse att Kurt Russel bör hålla sig till Disney-filmer i fortsättningen och Tarantino verkligen är så usel som jag alltid tyckt han är som regissör. Och att Rodriguez bör hålla sig till sina Spy Kids för det är helt okej filmer till skillnad från Once Upon A Time in Mexico som verkligen var usel. The Faculty därmot är en klassiker och pre-Tarantino. Men nu till denna.

Här har han samlat en hel del skådisar från både egna filmer som Tarantinos och vi får här för nämna några, Bruce Willis, Jeff Fahey, Michael Bienh, Michael Parks, Josh Brolin, Freddy Rodriguez och Rose McGowan. Hon är fin som fasiken här men agerandet är det verkligen ingen stil på emellanåt. Kanske underlättade att hon fick till det med Rodriguez själv under inspelningen. Vem vet? Men det hjälpte säkert till.

Effekterna här är välgjorda som sig bör av Nicotero och Berger och det är en jäkla massa klegg, slafs och blod. Cgi blandas friskt med latex och är man på rätt humör eller bara inte van vid gore så är detta en fin upplevelse men är man van vid det så tröttnar man till sist för det är så överdrivet. Visst, det är meningen men det hjälper ändå inte om man blir uttråkad till och med av det. Kanske är jag som börjar bli för gammal för det eller också är det för att man sett för mycket av det så det har spelat ut sin roll.

Inget större fel på denna filmen om man tar det för vad det är. En popcorns-film. En sådan som det bara är att slänga på när man inte vill tänka eller bara vill fördriva tiden. Då funkar den fint men inget man ska fundera för mycket över eller söka logik i för det är inte lönt. Det är underhållning eller snabbmat för hjärnan om man vill se det så. Tyvärr så har de haft den dåliga smaken att ha med Tarantino i en roll och den rollen är med alldeles för lång för han är verkligen ingen skådespelare. Det enda roliga med hans insats är hans läspande, det är nästan lite sött, men bara nästan.

Vice Squad - 1982

- Hey honey, are you just out cruising?
- Sort of, what do 150 dollars get me?
- Well, a whole lot of pleasure. Half and half, straight, head.
- Have you ever... golden shower? I mean it dosen´t hurt or anything.
- Sorry lover, i just went to the restroom.
- I have a sixpack and a hundred dollars.
- You also got a date with princess running water.

Gary Sherman, mannen bakom Dead & Buried, Raw Meat och Wanted: Dead Or Alive är även skyldig till denna bortglömda och otroligt hårda exploitationare om det ännu hårdare livet bland horor och hallickar. Wings Hauser spelar den psykopatiska hallicken Ramrod som gärna mutilerar sina horor med sin pimpstick, en stålgalge. När han mördar horan Ginger så bestämmer sig dennes polare Princess att sätta dit honom vilket hon gör med. Bara det att han rymmer och startar en skoningslös jakt på henne där inget är heligt. Han hotar, mördar och kastrerar sig fram till henne och det enda som står emellan är en polis som gett sig fan på att stoppa honom till varje pris.

Hårda scener blandas med hård dialog och alla set utom två är autentiska i filmen. Samma med storyn som är fiktiv men baserad på autentiska händelser. Wings Hauser är även den som sjunger den hårda låten i början på filmen och i slutet på den samt att Clintans klassiska replik, "Go ahead... make my day" används för första gången här på film.

Om man som jag gillar sådana här filmer så kommer man att gilla denna. Till skillnad från Angel och alla dess uppföljare så är denna otroligt mycket hårdare och brutalare. Här bjuds vi på alla jäkla möjliga personligheter och scenen i början med en ung pojke som byter "ägare" är rätt jävlig att se även om den är gjord just för filmen. Förutom Hauser så ser vi Season Hubley i rollen som Princess och hon påminner om Dee Wallace fast hon är en bättre skådespelare. Gary Swanson spelar snuten Tom Walsh och han i sin tur påminner om Michael Moriarity fast samma som ovan i fallet Wallace, han är med bättre.

Så låter detta något för er så finns den på fint region 1-släpp från Anchor Bay fast ljudspåret är rätt sketet. Men låt inte det hindra er utan chansa på den för ni lär nog inte bli besvikna. Tänk på bara att Walter Hill sa själv att hade det inte varit för denna filmen så hade aldrig 48 Timmar blivit gjord!

Salem´s Lot - 2004

Denna gången går vi rakt på sak och skippar handlingen för det vet ni vad denna handlar om. Dansken Mikael Salomon har verkligen gjort ett fint jobb här och lyckats med att följa boken troget och ändå inte gjort en remake av den första filmen. I stället får vi en modernare film både på gott som ont men som tur är så kan man alltid strunta i denna och bara se den första om man nu inte gillar tidsomställningen i denna versionen. Denna versionen utspelar sig i nutid där den förra utspelar sig i slutet på 70-talet. Här så ringer den minsta Glick-pojken till mamma i stället för att krafsa på fönstret som vi är vana vid att se och de som är rädda för att missa fönsterskrapningsscenerna så är de kvar.

Vissa karaktärer är ändrade helt som till exempel Jason som heter Matt här och är svart och gay. Det bäddar för ett helt annat upplägg i den sköna scenen och den nya scenen är lika ryslig på sitt eget vis. Till skillnad från den första filmen så är här fler karaktärer vi får göra bekantskap med och tempot här är mycket högre och tiden flyger i väg. Rob Lowe som gör David Souls roll som Ben Mears är bra som vanligt och han kopierar inte Soul här utan kör sitt eget spel. I James Masons roll ser vi Donald Sutherland och som Barlow Rutger Hauer och det är betydligt fler kända ansikten här med. Ni känner igen dem när ni ser filmen, blir enklare så så slipper jag skriva så mycket.

Inte så mycket att säga här egentligen. Gillar man boken och tycker att den första filmen inte följer noga tillräckligt så kommer denna funka bättre eller kanske så gillar man den inte alls eller så är man som mig och älskar båda versionerna. Båda filmerna är så otroligt bra och det är två helt olika filmer trots de är baserade på samma bok. Men har ni sett den och inte gillat den så ge den en ny chans för detta är verkligen en bra film, helt i samma klass som den första och ett måste i samlingen.

Rekommenderas det varmaste!

Poolhall Junkies - 2002

Ibland är det skönt att slänga på en film som inte bara består av våld, mutilationer och mera våld utan bara innehåller sköna filurer och gärna spelande av något slag. Typ Rounders. Nu handlar denna lilla filmen om biljard och det finns det inte för många filmer om där ute även om Paul Newman gjorde The Hustler och The Color Of Money. Så det vore på tiden det kom fler sådana för denna är riktigt skön.

Mars Callahan som inte bara spelar Johnny har även regisserat filmen och vi ser Christopher Walken och han gör sin stöt i filmen som vi ser på riktigt. Meningen var att han skulle göra en provstöt innan han skulle göra den svåra som vi ser i filmen men han bad dem att låta kameran gå så satte han den på första försöket. Chaz Palminteri är även han med och gör sin sedvanliga hårding/svin och vi får Rod Steiger i sin sista roll med innan han gick bort. Clintans dotter Alison Eastwood spelar Johnnys flickvän och hon är verkligen fin att vila ögonen på även om hon inte är fullt övertygande som skådis i vissa lägen.

Kanske inte det mest originellaste manuset i världen då man sett det innan i både Rounders som Swingers men jag gillar den skarpt. Jag hade inga förväntningar första gången jag såg den och den håller fortfarande fint tycker jag. 95 underhållande minuter får man varje gång och jag är fullt nöjd med det. En bra film helt enkelt!

Mindhunters - 2004

Nu här har vi en riktigt skön film! Snyggt regisserad av Renny Harlin som har många fina filmer bakom sig bland annat The Long Kiss Goodnight, förmodligen en av de mest underskattade actionfilmerna någonsin, själv anser jag den vara bland de allra bästa. Die Hard 2 - den bästa i serien, Cutthroat Island - skitskön piratfilm med Frank "Dracula" Langella, Deep Blue Sea - helt lysande hajfilm, Cliffhanger - kommer den någonsin uncut? Ford Fairlane - klassiker med Andrew Dice Clay för att nämna några få. Och så denna då givetvis.

7 stycken aspiranter till FBI´s profilerutbildning åker ut till en ö för att göra sitt gesällprov där och vad de inte vet om är att en av de m faktiskt är en mördare och han/hon har laddat upp med några riktigt smarriga fällor för dem. Så vem kommer att överleva och vem får chansen att bli en profiler?

Val Kilmer, Christian Slater, LL Cool J (fånigt namn om ni frågar mig faktiskt), Jonny Lee Miller som jag har rejält svårt för i alla roller och Patricia Velasquez som hade en liten roll i Beuwolf med Christopher Lambert om nu någon såg den och Ellen DeGeneres-look-aliken Kathryn Morris är med och härjar och Val Kilmer är som alltid sevärd men tyvärr är han inte med här så mycket som jag hade önskat. Slater är en sådan skådis som jag är väldigt kluven till med. Det känns som om att man inte får grepp om honom.

Harlin har regisserat stabilt och säkert som vanligt och förut herr Miller så är här inget att klaga på. Tempot är fint och tiden flyger i väg och trots jag sett filmen förut flera gånger så är fällorna fortfarande lika överraskande och oväntande. Så är ni sugna på en stabil action/thriller av utsökt märke så leta upp denna. Tror att ni kommer att gilla den faktiskt.

Salem´s Lot - 1979

Detta är inget att hymla med, detta är min favoritbok någonsin. Jag bara fullkomligt älskar den och har alltid gjort. Ända sedan jag läste boken för första gången och såg filmen på svensk vhs för mååånga år sedan, en version som var rejält stympad. Den versionens längd var knappt i närheten av filmens ursprungliga 180 minuter. Men det hindrade inte mig, jag varvade med att se denna tillsammans med den svenska klippta Evil Dead 2-vhsén. De rullade jämt! Men så kom tv 4 i sändning och plötsligt så visade de den i sin fulla och rätta längd och uppdelad på 4 stycken 45 minuters avsnitt och lyckan var total än en gång. Och givetvis blev lyckan total när man långt senare fann den på DVD i sin fulla prakt med utan en massa reklam och sådant trams. Och nu har man sett om den ännu en gång och den är fortfarande lika fantastisk!

Författaren Ben Mears återkommer till sin barndomsstad pga av ett visst hus som har hemsökt honom sedan barndomen. Han har planerat att skriva en ny bok om huset och har själv planerat att hyra huset för att verkligen kunna skriva samt driva ut sina privata demoner som huset orsakat i honom. Men huset är redan uthyrt av en annan främling i staden och dennes partner som ingen träffat ännu. Så Mears hyr in sig in i ett rum med utsikt över huset och börjar skriva. Och samtidigt så börjar barnen plötsligt försvinna i och runt den lilla staden.

Att Tobe Hooper fick regijobbet berodde på att en av producenterna sett en screening av TCM och tyckte han kunde piffa till denna. Tur för oss så gjorde han ett bra jobb då han annars väldigt ojämn regissör. Men här har han fått till en fantastisk stämning och miljöerna är jättefina och riktigt 70-talsaktiga. Allt känns så autentiskt här.

Men det viktigaste tycker jag är David Soul i rollen som Ben Mears. Han är underbar och gör så mycket med sin närvaro så filmens hela behållning hänger på honom. Han ger ett så jordnära och varmt intryck så man vill bara bli polare med honom och dricka öl och snacka skit. Kolla bara in hur han bemöter folket i staden, speciellt Jason Berk och främst hans spel med Mark Petrie. Man ser direkt att det är något speciellt band mellan dem redan vid första träffen och det är precis som det ska vara. Soul har verkligen gått in i rollen här och det är det som jag är så glad för för det känns som han brinner för karaktären samt att han läst boken och förstått personen han spelar till fullo. Och sådant är inte ofta man ser i dag.

I de andra rollerna ser vi James Mason som Straker och hans egen fru Clarissa Kaye-Mason i rollen som Marjorie Glick. Vi ser Reggie Nader i rollen som Barlow, Fred Willard som Larry Crockett och Geoffrey som Mike Ryerson.

Denna filmen har ett par riktigt otäcka scener tycker jag som verkligen sticker ut och som jag aldrig kommer att glömma och det är scenen i Jasons hus när han får besök och som involverar en gungstol och en oförglömlig replik. En annan scen involverar ett besök på ett bårhus där ett kors gör provosoriskt av tungspatlar samtidigt som det börjar rycka under ett lakan och när det blir dags för nattliga besök via fönsterna och det ljud som uppstår. Min mor tycker fortfarande inte om de scenerna precis som hon aldrig glömmer scenen i gungstolen. Den ger mig rysningar redan nu.

Men det spelar ingen roll vad jag skriver för jag kan inte göra filmen rättvisa för det, man måste se den. Det finns även en version från 2004 med Rob Lowe i David Souls roll och det är en lika fantastisk version det för den är ingen remake på denna filmen utan en ny version som följer boken mer troget. Givetvis kommer den upp här med för den ska ses med för nu är jag verkligen sugen på att avnjuta den igen. Så tills dess så antingen se denna eller om ni hinner, läs boken.

Högsta rekommendationer på alla vis för denna fantastiska film!

It - 1990

Ytterligare en filmatisering av en tegelkloss till bok från Stephen King. Och som i de flesta fallen så är detta en tv-version som fått release och de flesta av hans böcker som filmas blir oftast också just tv-filmer. Inget ont i det egentligen då de oftast brukar bli rätt långa, runt 3 timmar. Förutom Pestens Tid som var 6 timmar lång och den ser jag inte om igen i en tagning. Tro mig. Men detta är en film som inte hade dött av att vara så lång som Pestens Tid för det är så mycket fint från boken som inte är med i filmen vilket är synd. Men nu är en nyinspelning på gång som ska bli R-rated och inte PG-13 som denna är. Hoppas bara att dem verkligen följer mer ur boken i den versionen.

För så var fallet med Mikael Salomons Salem´s Lot 2004, den följde Kings bok så otroligt bra till skillnad från Tobe Hoppers version från 1979 som också följde fint men inte lika troget som Salomons version. Just nu kan man bara hoppas på det bästa men det ska bli skoj att se och jämföra.

Handlingen här för er som inte sett filmen eller läst boken kommer här. Den lilla staden Derry får plötsligt ett enormt antal barn dödade och försvunna en sommar och när en ung kille förlorar sin lillebror så letar han och hans kompisar upp förövaren och stoppar honom. Men 30 år senare återkommer han igen och de blir kallade än en gång för att möta sina mardrömmar än en gång.

Med tanke på detta är en tv-film så är det inga svordomar och väldigt sparsamt med blod men istället får vi en väldigt skön stämning och fina skådisar varav John Ritter är den mest kände av dem. Tommy Lee Wallace har regisserat fint och stabilt och det man har att klaga på är att det är för kort speltid och att man vill se mer av storyn från boken då där är så mycket dem lämnat utanför. Scenerna när vi får se barndomen för de inblandade är bäst och mest spännande och det märks de som gjort tycker det med för vi får mycket av det. Det enda annars som är lite dåligt är slutet som är väldigt snabbt påkommet och över för lätt samt att vissa effekter är inte riktigt 100%. Men man kan inte få allt här i livet.

En stabil filmatisering av en mycket bra bok som bör ses om man inte redan gjort och har man det så se om den! Om inget annat för att kunna gnälla desto mer när remaken kommer. Det är ju så populärt att göra nu för tiden.

The Skull - 1965

Peter Cushing spelar här en samlare av ockulta föremål och hans rival spelas av Christopher Lee. Rival och rival, de samlar båda på samma objekt. Men en dag kommer Cushing över den autentiska skallen av Markis De Sade och trots upprepade varningar från sin kollega att göra sig av med den så vägrar han och snart börjar det verkligen gå utför.

Amicus står bakom denna och det är ett fint jobb de gjort men det hela hålls uppe av Cushing givetvis. Han är med i så gott som de flesta scener och de sista 20 minuterna är det bara honom i bild. Lee är med ett par scener men inte så mycket som jag hade velat och som alla vet så tillsammans är Lee och Cushing magiska. De andra i filmen sköter sig fint men man får aldrig den speciella känslan som man får i en Hammer-film även om stämningen här är fin. Eller också är det bara jag som är en Hammer kinda guy.

Tyvärr så är det rätt dåligt gjort i slutet med ett par snöre som syns allt för tydligt och drar ner stämningen i just den scen där de förekommer och min idé av rysare är inte heller att se Cushing i maktkamp med en skalle i 20 minuter. Jag vill se karlajäklen kasta sig från bord som tak precis som man är van vid och inte springa och gömma sig som här. Visst, detta är en annan sorts film och kräver annat agerande. Man kan inte kräva att han ska kasta sig från matrumsbordet för att undvika skallen men det hade varit jäkligt oväntat men framför allt jäkligt kul!

Inte den bästa jag sett från Amicus men inte den sämsta heller. Cushing är som sagt bra och det borde räcka men jag finner detta upplägget inte i min stil och lite väl långsökt så tyvärr inget som kommer att ses om på bra länge. Om någonsin.

Dracula - 1979

Dracula-myten har tolkats otaliga gånger i lika många filmer och alla dess varierande regissörer. Detta är John Badhams tolkning med Frank Langella som Dracula. Badham är en rejäl regissör med mängder av film bakom sig, bland annat Saturday Night Fever, Blue Thunder, American Flyers, War Games, Short Circuit, Stakeout 1&2, Bird On a Wire, The Hard Way mfl. Men detta är nog hans enda skräckfilm eller rättare sagt rysare. Frank Langella är en skådespelare som jag uppskattar väldigt mycket och han är verkligen en karismatisk sådan. Det märks när han är med i en sen för han tar över den direkt. Och som Dracula är han perfekt. Han har setts till i blandade filmer som Dave, Cutthroat Island, Junior, Masters of The Universe, Superman Returns och nu är han aktuell som Nixon i den intressanta Frost/Nixon.

Vad denna handlar vet ni redan, ingen skillnad förutom att vi slipper Harkers hembesök hos den gode greven och den uteslutande utspelar sig i England. Men det är upplägget här som är intressant. Filmen är inte bara baserad på Stokers bok, den är även baserad på en pjäs och Badham gör filmen verkligen gotisk och kulisserna till miljöerna är mysiga här. Draculas hus på Carfax Abbey är fantastisk att få se och man kollar var gång efter nya saker att upptäcka. Vampyrerna i filmen är mer zombier än just vampyrer och Badham utnyttjar vampyrmyten fullt ut då vi får allt från vargar till dimma till fladdermöss till vargmänniska i en kort sekvens. Vi får även se hur hästar kan spåra vampyrer och gillar man vampyrfilmer så är detta himmelriket. Speciellt när det bjuds på så mycket nytt som man inte sett tidigare.

Langella gör en fantastisk Dracula, kolla bara in scenen när han kommer in på middag och blir erbjuden vin, han tar helt enkelt över den. Han är min favorit när det kommer till att tolka rollen för ingen gör Dracula så bra som honom. Han har en sådan otrolig utstrålning och karisma så det är nästan så man vill bli biten av honom själv. Anda rollerna ser vi Donald Pleasence som Dr. Jack Seward och Laurence Olivier som Van Helsing. Olivier är väl den som är lite svajig i sin roll och den som är svårast att bestämma om han spelar bra eller eller ej för det varierar rätt bra här. Ena sekunden är det precis som han har koll för att i nästa vara osäker på hur han ska göra rollen. Lite synd på en annars fin roll.

En mycket fin film med otrolig miljö och stämning med fina skådespelare och oväntade tolkningar på ämnet. Gillar man historien om Dracula och inte sett denna så bör man göra det. Själv håller jag den högt.

Varmaste rekommendationer!

Frankenstein And The Monster From Hell - 1974

Den sista Frankensteinfilmen som Cushing gjorde och den råaste av dem alla. Och inte nog med det, det är en fin film med.
Frankenstein har hamnat på dårhus men det hindrar inte honom för att fortsätta med sina experiment. Ännu bättre går det för honom när en ung adept till hans arbete hamnar på samma ställe pga samma anledning som honom själv. Lyckan är total. Med ett dårhus fullt med lämpliga kandidater så går de snabbt till väga och resultatet dröjer inte på sig. Snart har de lyckats men allt går ändå inte som de planerat.

Terence Fisher regisserat denna med och tillsammans med en Cushing i fin form är det givetvis en succé. Inte så mycket utomhusscener får vi här utan det är mest lite modellbygge vi får se av kära Karlsbad men dårhuset är gotiskt och fint så där är inget att klaga på. Men det som är värt att klaga på är just Cushings peruk här, den ser för jävlig ut! Goret är fint och det är David Prowse som var Darth Vader in da flesh i Star Wars som är monstret här och han sköter sig fint trots man aldrig får se honom själv för det är en enorm gummidräkt han har på sig. Tydligen så var detta en lågbudgetsfilm från Hammer och detta blev också Terence Fishers sista film. Men vilken film!

Grym stämning, fint agerande och skön dialog från Cushing så blir man inte besviken på något vis och gillar man Hammers rysare så får man inte missa denna. En av de bästa i Frankenstein-serien från Hammer med Cushing i och en väldigt bortglömd serie som man inte hör om så ofta vilket är synd då den innehåller flera fina och bra filmer.

Om man vill ha tag i denna filmen, som är klippt i alla utgåvor som finns, så måste man hitta det tyska Anolis-släppet som tyvärr är OOP nu och har ett högt värde till och med på Ebay. För det är det släpp som mest komplett. Det släppet fattas endast 40 sekunder i en scen i slutet och lär nog förbli det enda och mest kompletta släppet på denna pärla.

Humanoids From The Deep - 1980

Om det är några som är händiga på att göra monsterfilmer så är det jänkarna fanimej. Och givetvis är för det mesta Roger Corman inblandad i smeten, så även här. Regisserad av Barbara Peters som blev sparkad av Corman slutet av filmningen när hon vägrade spela in extra scener med naket där kläder slets av offrena av Humanoiderna under deras attacker och ersatt av Jimmy T. Murakami. Men hon har regisserade allt annat i filmen.

Handlingen är lika tunn som behåringen på Oldsbergs skalle och är inget direkt att gå in på. Men vi gör det ändå. Liten fiskeby hotas plötsligt att utfiskning och enligt byns starke man så är det indianerna som är orsak till det. Sälv vill han ha dit ett fiskeraffinaderi för att på så vis rädda byn. Vad han inte vet är att samma bolag har experimenterat med fisk och nu har dessa rymt och på så vis orsakat tillkomsten av humanoiderna som snart kommer för att para sig med de lokala kjoltygen. Givetvis blir det blodigt och naket.

Som byns starke man ser vi Vic Morrow, som hans nemesis ser vi Doug McClure och vi får även dofsingen Ann Turkel i rollen som forskaren. Morrow sköter sig fint och McClure är bara för söt i sitt rågummiställ som han ser ut som en gigantisk kondom i. Bara den scenen är värd pengarna för filmen. Effekterna är latex, latex i massor och mängder av blod och bröst. Och som humanoiderna ser vi inga stuntmännen för de vägrade ha på sig de löjliga dräkterna enligt dem själva och bolaget var tvungna att hyra in folk för att fylla ut dem rollerna.

Ska ni se denna så läs detta först:

The Japanese DVD under the title "Monster (Humanoids From The Deep)" is the full uncut version including the shot of a man having his head ripped off. It is presented in 1.85:1 widescreen (no anamorphic enhancement though) and looks much better than the slightly cut region 1 DVD.

Gissa vilken utgåva jag har. Skönt monster-raffel av Roger Corman och New World Pictures och bör stå tillsammans med Forbidden World i var respektabel samling.

The Glimmer Man - 1996

Inga krusiduller här inte, det är en Seagal-film och då vet ni automatiskt vad den handlar om. Action rakt upp och ner och inget annat. Denna gången har han sällskap av Keenen Ivory Wayans och de funkar fint tillsammans. Att de har haft den goda smaken att ta med den härlige lille skotten Brian Cox samt de har även med puddingen Nikki Cox i en liten roll visar bara på en rollcastare som vet vad han/hon pysslar med.

Inget direkt under manushimlen utan det är det sedvanliga. Sigge är polis och blir misstänkt för vara seriemördare som dödat sin egen exfru och givetvis luskar han ut det på egen hand med sin nya partner. Blanda in lite CIA, ryssar och lite torkad hjortpenis i det hela så har ni da Glimmer Man. Solid underhållning i 90 minuter och du blir inte uttråkad, tro mig.

Rekommenderas!

Amityville II: The Possession - 1982

Alla har vi säkert sett den första filmen, Huset Som Gud Glömde, med en svettig James Brolin i stiligt skägg som eldar och hugger ved som besatt i en väldigt tråkig film där remaken är överlägsen. Detta är uppföljaren eller rättare sagt en prequel, dvs att den utspelar sig innan den första filmen. Här får vi se de händelser som spökar för George Lutz i den första filmen. Med andra ord så får vi se morden på familjen utförda av sonen.

En familj köper huset och de flyttar in och direkt märks det att familjen är väldigt hårt styrda av en extremt dominant fader, väldigt bra spelad av Burt Young. Han drar sig inte för att hala fram livremmen eller banka på frugan när det inte går enligt hans regler. Den äldsta sonen och dottern har redan här ett lite ohälsosamt förhållande tilll varandra och det märks att det är mer än syskonkärlek. Mamman som är grav katolik vill ha dit en präst för att välsigna huset och redan nu är det försent. Den äldsta sonen har blivit besatt och det redan på första natten i huset. Och nu går det bara utför.

De lärde må tvista om detta är en spökhusfilm eller en besatthetsfilm, själv anser jag denna faller i den sista kategorien då det är uppenbart vad det är som lever djäve(u)l i huset och redan titeln säger det med. Men det är en personlig smaksak vad man tycker egentligen. Till skillnad från The Legend Of Hell House så är detta ren och skär ondska och demonbesatthet medan den andra är en ren skär spökfilm så man förlorar inget på att se båda. Men nog om det nu.

Stämningen i filmen är stundtals grym och den första timmen är jäkligt bra där karaktärerna pesenteras och man får se sonens gradvisa förvandling men sen blir det lite mindre bra tills det blir utdrivning i de sista 10 minuterna. Då blir det demonröster och hela den grejen vilket jag själv finner väldigt skoj och vi får lite härliga effekter med latex. Men en scen som jag fann väldigt intressant är hur kameran sveper över väggen och man får se hur den zoomar in ett kors på väggen och man hör hur det morrar och låter och vi får följa med kameran in i nästa rum och i en enda tagning ser vi hur duken från matbordet dras bort och sedan åker ut i hallen och sedan hamnar över korset, allt i en enda tagning. Mycket skön scen med fin stämning.

Jag har tidigare haft mitt livs mest skrämmande filmupplevelse med denna filmen och jag satt med gåshud i 100 minuter då. Vad som hände tänker jag inte gå in på men sedan dess har jag sett om filmen och för var gång så tycker jag att den minskar för mig i tycke. Den är inte dålig eller så utan att den blir mindre effektfull och har inte samma grepp om mig längre. Denna gången fick jag lite rysningar och de var långt i från de från The Legend Of Hell House eller The Exorcist III. Så detta var en liten besvikelse nu att känslan i filmen börjat falna bort men det är fortfarande en bra film och helt klart den bästa i serien.