Keoma - 1976

Keoma är en fantastisk film, inget snack om saken. Keoma halvblodet, återvänder hem efter kriget och finner sig snart nog vara inblandad i en konflikt mellan sina tre halvbröder som hatar honom och en major som plötsligt styr staden och låter ingen lämna den trots en pågående pestepedemi. Men Keoma är den som inte vänder andra kinden till.

Enzo G. Castellaris finaste och bästa film. Inget snack om saken och det är samma för Franco Nero i rollen som Keoma. Han är fantastisk här. I andra rollerna ser vi William Berger, Woody Strode, Olga, min vackra Olga, Karlatos, Donald O´Brien, Joshua Sinclair och fler bekanta ansikten vi känner igen från Castellaris andra filmer.

Handlingen är simpel men ack så effektiv och Castellari pumpar scenerna så fulla av liv så det finns inte. Ta bara den första flashbacken 6 minuter in filmen där Castellari nyttjar magi för att gå från nutid till dåtid i en enda tagning och regn och höst till sol och sommar och tillbaka igen. Fantastisk scen! Hela filmen är full med fina scener men det bästa är de med Nero och Berger som hans far. Neros ögon lyser av kärlek när han tittar på sin far och det är inte utan att man sitter med en klump i halsen när man ser det. Samma med Berger när han besvarar ömhetsbeviset. Jag tycker att en viktigt del i framgången på denna filmen är Neros spel som är fantastiskt här. Den sista halvtimmen på filmen är så otroligt sorglig och ni som sett den förstår nog vad jag menar.

Nu är det inte bara Neros spel och Castellaris regi som bäddar upp för denna fantastiska film utan även bröderna Guido och Maurizio De Angelis soundtrack är lysande! Och för de som lyssnar noga så hör de att musiken för handlingen framåt med. Castellari har alltid varit inspirerad av Peckinpah och här tar det till sin gräns. Kolla bara in actionscenerna så förstår ni vad jag menar, de är inget annan än en hyllning till The Wild Bunch och dess actionscener.

Det som är intressant här är att filmen är baserad på en idé och ett manus av George Eastman och att dialogen inte var skriven när de började filma utan de hittade på under tiden de spelade in. Hur jäkla hårt är inte det? Ryktena säger att det är Franco Nero som som sjunger på soundtracket men det låter jag vara osagt men tufft är det i alla fall. Jag vet att många inte gillar det alls men jag älskar dem låtarna fullt ut.

Slutet är givetvis magnifikt där skotten faller samtidigt som värkarna på en gravid kvinna kommer och hon är i sällskap av den gamla häxan som är döden. Sug på den. Döden som förlöser livet. Den bästa spaghettiwestern av dem alla och bland det bästa någonsin som kommit från Italien.

Mästerverk. Inget annat än ett mästerverk.