We Were Soldiers är en förmodligen den fetaste Vietnam-filmen efter The Siege of Firebase Gloria och sparkar röv utan dess like. Visst är där lite utfyllnadsscener som i början och mellan varven när det visas hemförhållande för fruarna men annars är det ett grymt drag och en enorm bodycount, den stannar här på imponerande 305.
Gibson är gjuten för rollen här som överste Moore och som hans underbefäl och närmaste man ser vi ingen mindre än hårdningen Sam Elliot, dock utan mustasch. Elliot är även den som har den bästa och förmodligen den mest oväntande repliken i filmen. Så pass oväntad att till och med Gibson har svårt att hålla minen i filmen när han utsätts för den. Kolla bara in hans min och framför allt hans ögon när den kommer 105 minuter in i filmen, han kan inte hålla sig från skratt och jag undrar bara hur många gånger de har fått göra om det. Elliot däremot rör inte en min och står bara och stirrar hårt tillbaka på Gibson som bara flackar runt med blicken och vågar inte ens titta på honom utan att skratta. En mycket oväntad scen mest för man ser hur svårt Gibson har att hålla sig och samtidigt så jäkla kul att jag blir på lika gott humör när jag ser filmen.
Filmen i sig är kanon och jag älskar den för den är så overkill i sitt dödande och lemlästande samt alla dessa fina scener med tomhylsor som pumpas ut i slowmotion, fan, till och med i menyn bjuds vi på fallande tomhylsor i slowmotion så det kan inte bara vara jag som går i gång på det. Effekterna är grymma och kolla bara in alla squibs som vi fullkomligt dränks i, slutstriden får vi sådana serverade från miniguns och de gör verkligen skada de. Det gör fanimej ont bara att se dem! Och detta är såklart baserat på en sann historia och hur en amerikansk trupp på 400 man finner sig omringad av 4000 vietnamesiska soldater. Och mer behövs inte säga om storyn tycker jag för både poster som titel visar klart vad detta är för en sorts film.
Om man ska finna något att klaga på så är det det med all denna tro och bedjande i tid och otid som känns daterad i dag och nästan för mycket. Lite som att vi har Gud på vår sida och vi kommer att vinna. Det sticker i ögonen på samma sätt som det faktum att Madeleine Stowe som en gång såg riktigt bra ut, här ser ut som hon är den enda överlevande efter en svår Botox och plastikkirurgisoperationsattack utförd av ilskan bönder på svensexa och fulla på etanol. Hon borde få pengarna tillbaka åtminstone för det ser bara hemskt ut, stackars människa.
Men det är bara att bita ihop för när det väl smäller här, vilket det gör ofta, och planen samt helikoptrar dundrar in, DTS-spåret pumpar jävligt högt, skotten viner, männen skriker, explosionerna skakar soffan och gåshuden är hög på ens armar så skiter man i det för detta är så jävla bra! Jag älskar denna filmen!
Gibson är gjuten för rollen här som överste Moore och som hans underbefäl och närmaste man ser vi ingen mindre än hårdningen Sam Elliot, dock utan mustasch. Elliot är även den som har den bästa och förmodligen den mest oväntande repliken i filmen. Så pass oväntad att till och med Gibson har svårt att hålla minen i filmen när han utsätts för den. Kolla bara in hans min och framför allt hans ögon när den kommer 105 minuter in i filmen, han kan inte hålla sig från skratt och jag undrar bara hur många gånger de har fått göra om det. Elliot däremot rör inte en min och står bara och stirrar hårt tillbaka på Gibson som bara flackar runt med blicken och vågar inte ens titta på honom utan att skratta. En mycket oväntad scen mest för man ser hur svårt Gibson har att hålla sig och samtidigt så jäkla kul att jag blir på lika gott humör när jag ser filmen.
Filmen i sig är kanon och jag älskar den för den är så overkill i sitt dödande och lemlästande samt alla dessa fina scener med tomhylsor som pumpas ut i slowmotion, fan, till och med i menyn bjuds vi på fallande tomhylsor i slowmotion så det kan inte bara vara jag som går i gång på det. Effekterna är grymma och kolla bara in alla squibs som vi fullkomligt dränks i, slutstriden får vi sådana serverade från miniguns och de gör verkligen skada de. Det gör fanimej ont bara att se dem! Och detta är såklart baserat på en sann historia och hur en amerikansk trupp på 400 man finner sig omringad av 4000 vietnamesiska soldater. Och mer behövs inte säga om storyn tycker jag för både poster som titel visar klart vad detta är för en sorts film.
Om man ska finna något att klaga på så är det det med all denna tro och bedjande i tid och otid som känns daterad i dag och nästan för mycket. Lite som att vi har Gud på vår sida och vi kommer att vinna. Det sticker i ögonen på samma sätt som det faktum att Madeleine Stowe som en gång såg riktigt bra ut, här ser ut som hon är den enda överlevande efter en svår Botox och plastikkirurgisoperationsattack utförd av ilskan bönder på svensexa och fulla på etanol. Hon borde få pengarna tillbaka åtminstone för det ser bara hemskt ut, stackars människa.
Men det är bara att bita ihop för när det väl smäller här, vilket det gör ofta, och planen samt helikoptrar dundrar in, DTS-spåret pumpar jävligt högt, skotten viner, männen skriker, explosionerna skakar soffan och gåshuden är hög på ens armar så skiter man i det för detta är så jävla bra! Jag älskar denna filmen!
3 kommentarer:
Har inte sett den eftersom jag inte är något Gibson-fan (utom Road Warrior då förstås). Men så som du beskriver denna hade jag nog själv beskrivit Rambo (senaste).
Jag kände mig som en 10-åring som satt och jublade framför tvn när blodet flödade. Moget!
(Jag menar att jag själv kände mig lite omogen när jag tittade på Rambo, inte att du är omogen såklart) ;)
Att bete sig så framför Rambo är inget omoget, det är bara bevis på att filmen är bra ;D
Så gör jag själv med var gång jag ser den! Så vi får vara omogna då, vi två :D
Skicka en kommentar