37°2 le matin - 1986

Betty Blue är denna mer känd under än sin franska titel medan den svenska titeln var ännu jävligare, Betty Blue - 37,2 på morgonen. Fast den svenska titeln för Comment faire l'amour avec un nègre sans se fatiguer är snäppet vassare, Konsten att älska med en neger utan att bli utmattad. Slå det om ni kan! Jag hade en arbetskamrat som hyrde den under förhoppningen om att det var en porris och blev gruvligt besviken, själv har jag sett den två gånger under samma förhoppningar så man ska inte klanka ner på andra för det. Men nu till topicen.

Betty Blue är en lång film, otroligt lååååång film. tre timmar lång rättare sagt i sin director´s cut version och det var den jag såg såklart. Såg denna för många år sedan och allt jag mindes var den nakna fransyskan som var galen och att den var seg. Men efter Inside så vaknade minnet av denna för det var ju Béatrice Dalle som var naken i den och hon är ju världens bästa femme fatale i Inside och annars med samt en vacker kvinna så den måste ju bara ses om i rappet. Så den inhandlades och sågs, och sågs, och sågs och sågs... den ville inte ta slut! Det spelade ingen roll hur många gånger jag kollade på klockan eller gjorde något annat för den snabbade inte på sig. Jag tror det tog 5 timmar att se den, en film på tre. Inte illa.

Filmen är lång och den är seg, inget snack om saken men det får man ta för den visar ju ett förhållande som gradvis spårar ur mer och mer pga just Betty Blues galenskap och Zorgs kärlek till henne. Zorg, skönt namn för övrigt. Undrar hur det hade funkat här och på dagis! Fast någon mobbare hade säkert kommit på något öknamn jäkligt snabbt trots det. I denna långa version så visas det mer av Zorg och hans förhavande och även om det är segt och inte händer så mycket mer än att de knullar, hon flippar ut och de super och så kommer det lite då och då lite skön fransk galenskap in i det hela. Typ som hans polares kåta fru som vill han ska ta henne på rattarna eller slicka musen på henne, de galna poliserna och lite annat som avlastar i allt det tunga.

Men som upplevelse så är detta inget direkt att slökolla på för det går inte. Man måste vara på humör för att ta den till sig och ändå så är den sövande seg. Men gillar man Dalle så är den ett måste för här är hon kroniskt naken och vill man till och med se henne bita i drasen på Jean-Hughes Anglade och kalla den för en ål så är detta den rätta filmen. Vi andra ser om Truands eller Inside i stället.