Jaws 3-D - 1983

Jaws 3 är den av alla fyra delarna i serien som jag tycker minst om. Jag har sett den flera om inte många gånger och den vill inte bara finna sig till ro hos mig. Men jag har bestämt mig det är dem rätt usla 3-D effekternas fel för de är verkligen horribla. Ta bara scenen 78 minuter in i filmen när hajen attackerar kontrollcentert, hajen flyger fram för helvete! Den rör sig inte, den glider inte, den flyger! Det är ett plan! Det är stålmannens tama guppie som flyger! nej, det är hajen i Jaws 3-D som kommer flygande!

Men det gör sitt för visa filmens underhållningsvärde. Men den bästa stunden är när hajen kort efter dess flygfärd käkar upp brorsonen i den fina blå overallen och vita tubsockar. Men varför behöver man overall på sig för att sköta ett kontrollcenter egentligen? Ser inte meningen med det alls förutom att han är rätt söt i den. Annars är det det gamla vanliga stuket, hajen kommer in, hajen terroriserar lite och käkar upp lite löst folk, folket upptäcker hajen och panik utbryter, hajen lokaliseras, hajen ska förstöras/stoppas, allt skiter sig utom att det blir så farligt egentligen och tills sist är det gjort, eller? Svaret kommer alltid i uppföljaren.

Denna gången är det Brodys söner som blir jagade och de gestaltas av Dennis Quaid, jepp, honom igen, och den andra av dem av någon okänd för mig. Louis Gossett Jr. spelar ägaren till hela alltet och är givetvis ansvarig samt rätt korkad här. Fans av Red Dawn blir glada när de upptäcker att Lea Thompson är med också på ett hörn. För fans av Det Grymma Svärdet så får vi Simon MacCorkindale som hajjägaren för sen sådan måste också vara med.

Annars en rätt kul film som hade varit och funkat bättre uatn de dåliga 3-D effekterna för hajen i sig är grymt stor, plastig och framför allt, den morrar under vattnet. det är viktigt att den gör det tycker jag. Annars är det ingen hajfilm! Men det slår mig även att de ansvariga bakom denna har nog trots allt spanat in Enzo Castellaris Jättehajen - Vindsurfarnas Skräck för kolla bara in slutet och försök att inte tänka på Vic Morrows demis där, det är rätt friskt plankat av det. En kul film men sämst i serien och ta den inte på för mycket allvar bara för då kommer ni garanterat bli besvikna.

The Searchers - 1956

Mycket är sagt om John Fords mästerverk The Searchers eller Förföljaren som den hette här, och själv anser jag att det spelar ingen roll vad jag skriver för jag kan inte göra den rättvisa hur som helst. Jag har skrivit förr att jag har suttit med klumpar i bröstet och fuktiga ögon och det är inte annorlunda den gången hellre. Redan den inledande scenen med en inkommande Ethan så är det i gång igen, samma i scenen när han upptäcker att hans brors gård har blivit attackerad och han kastar fodralet till winchestern och rider ner. Det är så kraftfullt att jag inte kan låta bli att ta det till mig. För om det är något som denna filmen är så är det kraftfull och vacker.

John Wayne har aldrig direkt varit någon karaktärsskådis utan han mer har alltid bara "varit". Han är en sådan kraftfull personlighet så man kan inte låta bli att dras till honom och därför har det väl aldrig direkt varit så värst lönt att ge honom andra roller än sådana som är "honom" Men här har Ford verkligen fått fram Wayne och fått honom att göra sin bästa roll. Jepp, till och med rollen i Roostern Cogburn får på nöten här. Men egentligen så spelar det ingen roll vad han gör för roll så är han ändå The Duke i både ur som skur. Och det kommer jag alltid att älska honom för.

När man var liten så lektes det alltid cowboys och indianer och hade man ingen pistol så gjorde man antingen en sig av en gren eller en bit trä och hittade man inget så användes pekfingret samtidigt som man gjorde alla effekterna själv. Nu för tiden behöver knattarna inte leka eller fantisera ihop för nu får de alla vapnen de vill ha i sina dataspel och cowboys och indianer-leken dog nog fan med min generation, tråkigt nog.

Men vad jag ville komma till var att förutom leka det så var jag i alla fall fascinerad av westernfilmer, inga spaghettiwesterns utan de gamla hederliga svartvita filmerna som alltid rullande antingen på danmarks-kanalerna eller ettan eller tvåan och de bestod mest av cowboys och indianer och jag älskade varenda en av dem, morsan med för hon visade dem för mig. Men så kom stunden när denna gick på tv och morsan spelade in den och jag såg den om och om igen och visst var den spännande som fasiken men det som etsade sig fast hos mig är scenen när The Duke äntligen får tag i Scar och skalperar honom och sedan kom ur tältet med skalpen i näven. Den scenen satte sig för alltid hos mig för det visades aldrig annars och att dessutom det var John Wayne som gjorde det, gjorde bara att min fascination och beundran av honom växte.

Och trots jag sett filmen många gånger nu så är det fortfarande lika spännande varje gången den scenen kommer och trots jag sett miljontals med grövre och värre saker än det nu så är det fortfarande en rätt grov scen tycker jag. Att sedan John Ford valde ta med den visar bara hans storhet som regissör. Ford inte bara fick till fin regi utan han satte verkligen en standard på western-filmerna och han om någon satte Monument Valley på kartan som ett fantastisk ställe med underbara miljöer. Och han inte bara skapade en filmklassiker med denna filmen. Han skapade ett monument!

Orca - 1977

Dino De Lauentis är mannen bakom många olika filmer, även denna. Men en av de mest uddaste idéer från denna mannen under 80talet måste har varit hans planer på att göra en uppföljare till King Kong - 1976 där just Kong skulle gå i närkamp med just en späckhuggare. Jag hade gett allt i världen för att se det scenariot, tro mig!

Men denna gången får vi nöja oss med Richard Harris i närkamp med en späckhuggare. Till sin hjälp har han Charlotte Rampling, Bo Derek, Peter Hooten som är så lik Cole Hauser att det inte är sant, Keenan Wynn, Robert Carradine och Will Sampson. Men väntar sig en ny Hajen här så blir man grymt besviken. Blev själv det första gången jag såg den och flera av de efterföljande gångerna med. Inte för att den är dålig för det är den inte utan för att den är inte som Hajen. Visst käkar den upp folk och har sig men det är ändå så långt i från så det inte är sant.

För nu slog det mig vad detta egentligen är. Detta är en vigilante-film fast det inte är Charles Bronson som är hämnaren här utan en späckhuggare. Visst, jag vet att detta låter löjligt men tänk över det. Nolan dödar späckhuggarens maka och deras unge så han ger sig ut på hämnarstråt och straffar de som skadade hans familj. Med honom nu så menar jag späckhuggaren. Men detta är inte allt för det är även jäkligt sorglig film och man blir inte glad av den. Ennio Morricones titellåt rör verkligen om i tårkanalerna och det gör stämningen i filmen med och när väl slutet kommer så är det inte glädje man känner i soffan, det är mer sorg och tunghet i själen.

Så förväntar man sig en typisk djurskräckis så blir man rejält besviken men vill man se en film med fint foto, makalösa djur, tung stämning och bra skådespeleri så bör man kolla upp denna. Men vänta er ingen Hajen för det får ni inte, se då Krokodylus i stället. Den roar på alla vis men det gör inte denna. Denna får en att känna.

Vantage Point - 2008

Vantage Point är inget nytt när det gäller filmer att visa en situation ur olika vinklar och ur olika personers synvinkel men den är unik på det viset att den visar det ur sex olika människors perspektiv. Här får vi se det ur både agenters som nyhetsfolks som de drabbades som attentatsmäns sådant och det vävs allt ihop i slutet på ett jäkligt bra sätt.

Filmen är kort, 80 minuter klockar den in på och det är en lagom fin tid för man hinner inte tröttna på den. Även om den kan börja lite ointressant och som en vanlig standard actionfilm så tar den sig ju längre in man kommer samt hur mer spännande och olika de olika vinklarna blir när vi kommer in i filmen. Själv tyckte jag bara det blev bättre och bättre ju mer filmen varade och just biljakten i trånga gränder med massor av statister och vad som ser ut att vara väldigt höga hastigheter så ökade min puls markant. Jag hade rätt svårt att sitta still i soffan faktiskt.

Vi får bland annat Dennis Quaid, Forest Whitaker, Sigourney Weaver och träbocken William Hurt här. Dennis Quaid är alltid sevärd och Whitaker likaså så gillar man dem två så bör man se denna. Slutet bjuder inte på några direkta överraskningar men resan dit är jäkligt behaglig och tempot är fint så man hinner aldrig ha tråkigt. Så står ni i videobutiken eller sitter på någon torrentsida så dra er inte för att lägga lite tid på denna för det är den värd. De 80 minuterna ni lägger på denna kan ni gott undvara!

We Were Soldiers - 2002

We Were Soldiers är en förmodligen den fetaste Vietnam-filmen efter The Siege of Firebase Gloria och sparkar röv utan dess like. Visst är där lite utfyllnadsscener som i början och mellan varven när det visas hemförhållande för fruarna men annars är det ett grymt drag och en enorm bodycount, den stannar här på imponerande 305.

Gibson är gjuten för rollen här som överste Moore och som hans underbefäl och närmaste man ser vi ingen mindre än hårdningen Sam Elliot, dock utan mustasch. Elliot är även den som har den bästa och förmodligen den mest oväntande repliken i filmen. Så pass oväntad att till och med Gibson har svårt att hålla minen i filmen när han utsätts för den. Kolla bara in hans min och framför allt hans ögon när den kommer 105 minuter in i filmen, han kan inte hålla sig från skratt och jag undrar bara hur många gånger de har fått göra om det. Elliot däremot rör inte en min och står bara och stirrar hårt tillbaka på Gibson som bara flackar runt med blicken och vågar inte ens titta på honom utan att skratta. En mycket oväntad scen mest för man ser hur svårt Gibson har att hålla sig och samtidigt så jäkla kul att jag blir på lika gott humör när jag ser filmen.

Filmen i sig är kanon och jag älskar den för den är så overkill i sitt dödande och lemlästande samt alla dessa fina scener med tomhylsor som pumpas ut i slowmotion, fan, till och med i menyn bjuds vi på fallande tomhylsor i slowmotion så det kan inte bara vara jag som går i gång på det. Effekterna är grymma och kolla bara in alla squibs som vi fullkomligt dränks i, slutstriden får vi sådana serverade från miniguns och de gör verkligen skada de. Det gör fanimej ont bara att se dem! Och detta är såklart baserat på en sann historia och hur en amerikansk trupp på 400 man finner sig omringad av 4000 vietnamesiska soldater. Och mer behövs inte säga om storyn tycker jag för både poster som titel visar klart vad detta är för en sorts film.

Om man ska finna något att klaga på så är det det med all denna tro och bedjande i tid och otid som känns daterad i dag och nästan för mycket. Lite som att vi har Gud på vår sida och vi kommer att vinna. Det sticker i ögonen på samma sätt som det faktum att Madeleine Stowe som en gång såg riktigt bra ut, här ser ut som hon är den enda överlevande efter en svår Botox och plastikkirurgisoperationsattack utförd av ilskan bönder på svensexa och fulla på etanol. Hon borde få pengarna tillbaka åtminstone för det ser bara hemskt ut, stackars människa.

Men det är bara att bita ihop för när det väl smäller här, vilket det gör ofta, och planen samt helikoptrar dundrar in, DTS-spåret pumpar jävligt högt, skotten viner, männen skriker, explosionerna skakar soffan och gåshuden är hög på ens armar så skiter man i det för detta är så jävla bra! Jag älskar denna filmen!

Sniper - 1993

Tom Berenger är den sortens skådis, om man gillar honom såklart, som kan vända en film totalt med sin blotta närvaro. Vare sig det är huvudroller i fina filmer som denna, Shoot To Kill, Major League, The Substitute eller småroller som i Training Day. Hur som helst, så blir det automatiskt bättre så fort Tom kommer i bild. Sniper är en skön film där han delar utrymme med en annan underskattad skådis, Billy Zane.

Tillsammans funkar de fint ihop och man kan riktigt känna the rumble in the djungle när de ryker ihop mellan palmerna så det stänker om det. Stämningen är tjyvtjock här och samma med miljöerna. Inspelad i både Peru som i Australien så får vi härlig natur och djungel. Men det är inte bara action och plattan i mattan som gäller utan det är en hel del psykologi i det hela och en stark viljornas kamp mellan våra prickskyttar.

Berengers veteran mot Zanes amatörskytt nyligen i militärtjänst direkt från ett SWAT-team och in i en het djungel för att knäppa knarkbaroner är inte det lättaste för en rookie som aldrig skjutit en annan människa förr. Och att sedan de jagade snabbt blir jägarna gör det inte lättare hellre. Så turerna är en del och det är inte alltid det lättaste att förutse vad som komma skall.

Jag gillar denna som fan faktiskt. Inte bara för att Berenger är med utan den har en skön stämning i sig och trots man sett den flera gånger så är det inte utan att man blir förvånad hur det ska gå ibland när man ser den. Kan vara att man glömmer bort den men också att det är så att man tycker om den så pass mycket så man bara vill bli överraskad igen av den. Regissören Luis Llosa som även gjorde Anaconda och The Specialist är ingen gröngöling när det gäller action så där blir man inte besviken. Och detta verkar vara en liten doldis när det gäller att nämnas bland fina actionfilmer och det är synd för här får man verkligen valuta för sina pengar och sin tid. Har ni inte sett den så är det verkligen hög tid att ni gör det för detta är bra!

Braveheart - 1995

Mel Gibsons Braveheart är en mäktig film, inget snack om saken. Oavsett om man gillar den eller ej så är den en brutal upplevelse. Stora grymma slag och massor av skäggiga karlar. Det kan inte bli bättre i mastodontfilmsraffelsdjunglen tycker jag. Givetvis tycker jag filmen är skitbra och njuter för fullt av den och dess brutala slag och våld. Det blir nog inte maffigare så här om man vill ha fältslag hemma i soffan.

Givetvis är den kritiserad för att den inte är historisk korrekt och en del annat med men det spelar egentligen ingen roll för jag är inte skotte eller engelsman så mig spelar det ingen roll om det var en bro med i det aktuella slaget där och där eller ej. Jag är nöjd bara det smäller till ordentligt och skallar som andra lemmar ryker titt som tätt. John Bormans Excalibur är annars en skön film i liknande miljö men den är rätt seg och utdragen medan dennas tre timmar bara flyter i väg. Att Gibson sedan fått med bra aktörer som Brian Cox, Patrick McGoohan, Catherine McCormack, vacker kvinna minst sagt, Brendan Gleeson, David O´Hara mfl. gör sitt det med för att göra ens upplevelse bra.

För filmer i denna kategorien och med en sådan här produktion ser vi inte så ofta och Gibson har fått till en jävligt bra film. Miljöer som stridsscener till fyndig dialog och härliga scener visar att han är en jäkligt kompetent regissör och jag ser gärna fler filmer av den här stilen från honom. Apocalypto är annars en mycket bra film som är snarlik i sitt format, den är lika storslagen kan man säga. En mycket bra film som är en sann klassiker!

Tävlingsdags!

Och då var det dags då. Inlägg nummer 666. Inte illa faktiskt. Strax över 18000 besökare på denna blogg och det är betydligt mer än jag någonsin kunnat tro eller hoppats på. Så för att fira det antalet inlägg och för att skämma bort er läsare och följare av bloggen så ska jag ha en liten tävling för er. Tre vinnare kommer att få varsin film av mig när jag har valt ut dem ur min lilla tävling som jag så klokt hittat på. Alla kan delta och det är inget svårt att svara på här utan det gäller bara att vara ärlig samt att komma ihåg att rövslickeri alltid funkar, även på en skåning ska ni veta. Så vässa tungorna och överraska mig. Nu kör vi!

Tävlingen kommer att pågå i en vecka från och med i dag till och med den 4/8 - 22.00. Vinnarna kommer sedan att presenteras här på bloggen och sedan få sina vinster via posten.

1. Vilket av alla inlägg/recensioner här är din favorit och motivera varför.
2. Hur kommer det sig att du väljer att just följa denna bloggen?
3. Varför är alltid skägg, piprökning samt filmtittande i soffan hemma att föredra framför vaxad bröstkorg, pengar på banken och VIP-plats på Stureplan?
4. Visst är Brian Cox en härlig karl!


Så svårare var det inte så skicka in era svar tillsammans med era adresser till denna mejladress: visuellaggression@gmail.com så ska jag sålla fram tre vinnare.

Lycka till och var inte rädda för att ta ut svängarna nu! Ju roligare ju större chans att vinna en hemlig film!

Firestorm - 1998

Firestorm är en härligt avslappnad actionfilm om eld och brandmän. Stora, starka, beslutsamma, tysta karlar som inte drar sig för att dra på kvinnokläder och hänga runt på barer. Kanske inte det sistnämnda men det andra av svamlet. Denna gången är det Howie Long som i sällskap av Scott Glenn som ska stoppa William Forsythes elaking som rymt från kåken. Med sig har han Barry Pepper (25th Hour och We Were Soldiers) och Vladimir Kulich. Vem fan är det undrar säkerligen alla som läser här och tror det är en ungersk porrskådis på dekis, utom Fred för han vet det är Buliwyf från Den 13e krigaren, så det så!

Här bjuds vi på enorma bränder, fin skog då denna är inspelad i Kanada, skön action som inte direkt är våldsam eller blodig utan mer lite barntillåten kan man säga. Men det betyder inte att det är tamt eller tråkigt för den sakens skull. Slutet är en brinnande sak och även om det är rätt uppenbar cgi så är det rätt bra kvalité på det med tanke på när den är gjord.

Detta är inget direkt som man tänker på när man ska rekommendera till någon att se för den är lättglömd och inget som förändrar världen utan man blir glad när man upptäcker den i hyllan för där förtjänar den en plats, åtminstone i min. Inget man ser varje dag eller två gånger om året utan en stabil film som man vet levererar när man är i lust att se något lättsmält och underhållande. Och det är ett bra betyg tycker jag. Har ni inte sett den så gör det men förvänta er ingen ny Eldstorm eller Ladder 49 för det är tråkiga filmer och alldeles för seriösa för att göra någon actionfan glad medan denna garanterat kommer att göra er på ett gott humör om ni vill se lite underhållande skogsbrandsraffel!

A History Of Violence - 2005

Cronenberg har aldrig direkt tilltalat mig faktiskt, jag har inte kunnat se tjusningen i hans filmer som alla andra tycks se. Scanners - huvudexplosionen är bra, resten sög och inget som kommer att ses om. Deadringers - Gillar Jeremy Irons och konceptet är kul men filmen var rejält seg. Existenz - definitivt inget för mig, sålde mitt ex dagen efter jag sett den. Fast Company - kul film och hans mest normalaste. Rabid - skrämde mig som liten knodd med den hemska saken i armhålan och omslaget på HemVideokassetten gjorde det inte lättare direkt, men gillade slutet som fasiken med snuten på sopbilen med gevär som sköt folk. The Brood - hade en skön stämning men sålde mitt ex av någon anledning. Eastern Promises - ska ses om. Crash - kul film och en film med Deborah Kara Unger i är alltid bra!

A History Of Violence - egentligen kan jag inte förstå hypen bakom denna för det är egentligen inget nytt eller fenomenalt. Det är bara ett karaktärsdrivet drama med våldsinslag och en hel del kända ansikten i samt det är en rätt normal film för att vara en Cronenberg. Kan vara det som fått recensenter att falla på knä i urin och hundfekalier samt döpt sina förstfödda till David, att de äntligen har kunnat ta till sig en av hans filmer. Själv blev jag inte imponerad direkt mer än att sexscenerna var rätt kul även om det egentligen inte visas något för det är alltid ett knä, ansikte eller en trosa i vägen. Att Maria Bellos mus kom förbi MPAA denna gången när den inte gjorde det i The Cooler, visar bara att denna filmen hade ett större bolag bakom sig än just The Cooler hade.

Postern tycker jag här har något med sexuellt tvång över sig, fråga mig inte varför men det är något med den som ger mig det intrycket. Kanske för mycket porr eller så har jag bara läst för mycket i Tobbe T´s blogg om gummistövlar... Den mannen kan få det mest triviala att bli snuskigt. Starkt jobbat! Men nu handlar det om filmen. Vilken är en film som man glömmer lika snabbt som man skriver/läser detta. Visst, det är välgjort och det enda som egentligen är chockerande i den är slutet. Vad händer där vid köksbordet? Får han äta eller måste han hämta ett glas själv? Jag brydde mig inte för så värst imponerad av den var jag inte. Så med andra ord, ytterligare en Cronenberg-film som inte gör något för mig. Jag föredrar honom som skådis i stället, det passar mig bättre det.

Another 48 Hrs - 1990

Walter Hills uppföljare räcker inte hela vägen fram denna gången för trots det är ett mer avancerat manus och med fler karaktärer och sidospår inblandade så lyfter den aldrig över medel. Kan bero på att man sett den för tätt efter originalet men även att det är helt enkelt en sämre film för det är den. Vilket man till stor del kan skylla på Murphy här. Egot är stort och det märks i hans spel och plötsligt är han mer påfrestande än rolig som han är i den första filmen. Tråkigt för Nolte kör på som inget har hänt mer än att han slutat supa och gått ner i vikt.

Andrew Divoff spelar James Remars bror, Cherry Ganz i denna och även om han är kalas här som psykot så är han ingen Remar men det ska han sen inte vara hellre. Divoff gör däremot ett bra team med David Anthony Marshall. Bernie Casey från Sharkeys Machine och mfl är enorm här som kåkfarare och Kevin Tighe går en på nerverna som byråkrat. Ed O´Ross är med denna gången och fulingen Brion James återvänder som Kehoe. Kommissarien är även han med från första filmen men är så hårt bortklippt att han syns knappt, tråkigt nog. Det hade verkligen behövts mer av hans skrikande här.

Annars är lagom kul våld men det känns mest upprepande om man sett de flesta av Hills andra filmer. Busskraschen är kul, så är även jakten genom porrbion men det andra är inget nytt och till och med slutet upprepas lite. Hill kan bättre än detta och det märks så det förvånar mig inte om Murphy lagt sig i det med för att han ska få mer tid i rutan än vad som behövs egentligen för så jäkla kul som han vill framstå är han verkligen inte.

En dussinfilm av Hill och inget direkt man känner för att se om på bra länge. Se hellre om den första än ödsla tid här.

48 Hrs - 1982

Egentligen är där inte så mycket att säga om denna klassiker av Walter Hill och framför allt så finns där inget att säga som inte redan sagts till leda heller. Men vi gör ett försök och ser hur det blir trots allt.

Nick Noltes karaktär Cates här tar rollen som skrufflig snut till nya höjder eller bottnar om man så vill och han är precis så stel som man kan tänka sig i sina rörelser. Kolla bara in scenen i början när de slår till på hotellet, tror inte någon annan polis varit så stel på film såvida han/hon inte varit stelopererad. Men det ökar bara trovärdigheten och visar att det inte är någon supersnut som det handlar om här. Eddie Murphy är bra och inte lika såld på myten om sig själv som han blev i många andra filmer senare, kolla bara in The Golden Child eller varför inte uppföljaren Another 48 Hrs, där är han på gränsen till fjantig i sitt överspel. Weekend Video-favoriten James Remar är verkligen kalas här som skurken Ganz och tillsammans med den gamle porrskådisen Sonny Landhams Billy Bear så gör de ett fint team.

Hill har alltid kunnat få till stabila actionsekvenser och här låter alla vapen som om det är släggor som dånar och inte revolvrar. Med andra ord så är det krut i grejorna. Men det är inte bara actionscenerna som är fina här, scenen med en kaxig Murphy inne på redneck-baren iklädd cowboyhatt är rolig och framför allt slagsmålet mellan Nolte och Murphy är riktigt kul, speciellt med tanke på hur det sista slaget faller mellan dem.

Tempot är bra och i efterföljaren som faktiskt är bra och underhållande med så har de fått till det rätt bra för flera av karaktärerna i denna återkommer i den men jag är osäker om den rejält underhållande skrikande kommissarien gör det. Dialogen är välskriven här och den är lika hård som man kan förvänta sig att den ska vara i en film som detta.

En fin film som definitivt bör avnjutas lite då och då bara för att påminna en om att nostalgi visst är bra och att det många gånger faktiskt var bättre förr. Själv gillar jag den skarpt och det kommer aldrig att ändras på.

Man On Fire - 2004

Tony Scott, bror till Ridley, tycks alltid göra filmer som hamnar i kölvattnet av brorsans. Det är ingen anledning till det egentligen för han gör fina våldsamma saker som denna men också usla saker som Domino och rätt tillrättalagda saker som Deja Vu, iofs var den inte dålig utan bara rätt mainstream-aktig och tillrättalagd och söt men inget mer. Fast eldstriden på båten i slutet var rätt cool. Samma här faktiskt. Så fort våldet kommer i gång så blir det bra och lite coolt men den första timmen så är det mest den äckliga ungen Fanning man stör sig på. Om hon är så här outhärdlig vid den åldern hon var när hon gjorde denna så vågar jag inte tänka på hur hon kommer att vara om 10 år.

Denzel sköter sig och gör bra i från sig som nedsupen legosoldat som blivit livvakt men så fort han slutar supa och läsa biblen så blir det mindre roligt och mer enligt standardformelen. Fast han kan kapa fingrar med finess, inget snack om saken. Walken gör sitt som vanligt varken mer eller mindre, Mickey Rourke är med alldeles för lite, smörsångaren Marc Anthony syns lagom medan jag hade sett mer av Giancarlo Giannini fast han har den bästa scenen i slutet på filmen.

Med tanke på hur hätsk remake-frågan brukar vara så är det ingen som reagerat på denna för det är just vad detta är. En remake på just den fransk/italienska filmen Man On Fire från 1987 med Scott Glenn i huvudrollen regisserad av Elie Chouraqi, en fransman så klart. Själv inget jag sett men ska definitivt leta upp den för Scott Glenn är alltid kul att se.

Denna däremot är inte alltid lika kul att se för den är på tok för lång, 140 minuter med en hel del epilepsiklipp är mer än jag klarar av. Den blir för utdragen och jag hade gärna sett mer grafiskt våld för det är rätt nedtonat här mot vad Tony annars är kapabel att visa i rutan, inte för att det som förekommer är dåligt nu utan det kunde visats mer i bild och gärna mer grafiskt. Men förmodligen så satsades det mer på stor publik och fina priser här än tillgodose mina krav på underhållningsvåld... För jävligt sånt helt enkelt. Men för svensson hemma i sofforna så funkar denna fint själv kommer jag att leta upp originalet innan jag ser denna igen.

Botched - 2007

Stephen Dorff är en tjyv i skuld till Sean Pertwees ryska gangster som på order av honom ger sig i ett ryskt höghus för att sno ett kors som tillhört Rysslands första Tsar tillsammans med två ryska bröder. Allt går väl men när hissen fastnar på trettonde våningen tillsammans med en självutnämnd alfa-hanne och före detta Spetnazsoldat vid namn Boris, tre käringar, en kontorsråtta, en praktikant och en pudding så upptäcker de att de inte är ensamma. Men de upptäcker även att gisslan går bra att använda som kanonmat i knepiga lägen.

Här har vi en fin blandning av gore blandat med skön humor utan att det blir splatterkomedi av det. Att kalla denna komedi håller inte jag med om för det är att förenkla filmen lite då det även är otroligt skön dialog och ett härligt slafsande med klegg. Sen att den är spännande gör sitt med för att inte kategorisera den som en fullfjädrad splatterkomedi. Men det är väl så det blivit efter Braindead och Bad Taste. Allt som är våldsamt samt roligt är per automatik splatterkomedi nu för tiden. Tråkigt nog.

Förutom Pertwee och Dorff så får vi Jamie Forman (The Football Factory) som den underhållande Peter, Bronagh Gallagher (The Commitments), Jaime Murray, som störde rejält i Dexter Säsong två och visst är Bill Murrays dotter, som puddingen och Geoff Bell (Hooligans, RocknRolla) som Boris och han är nog fan den som är bäst i filmen. - I am, what psychiatrists call, alpha male

Tempot rör på sig här ordentligt så tiden flyger i väg och man har inte tråkigt en endaste stund under filmens lopp. Är det inte underhållande dialog som lockar till skratt så är det hederligt våld eller korkade situationer som gör det. Mördaren själv är en historia för sig så det är något att se fram emot. Och en mördare med en egen discohörna måste man ju bara tycka om! Och som om det inte är nog så får vi även se vad man kan använda en död råtta till.

En härlig film som rekommenderas till alla som inte sett den för se den bör man verkligen göra om man gillar filmer med lite slafs och skön dialog i. Såvida inte skådisarna i filmen väcker ens intresse för Sean Pertwee gillar väl ändå alla hoppas jag?

The Dead Pool - 1988

Den sista filmen om Harry och helt klart den sämsta för maken till tråkigare och intressantare film med Clintan har jag inte sett sedan den hemska western han gjorde med Shirley MacLain och bergsbestigarrafflet The Eiger Sanction. Det enda som är bra i filmen är Patricia Clarkson men det hjälper inte när inte ens Clint själv är intresserad i filmen han medverkar i. Liam Neeson som jag aldrig direkt gillat är mest påfrestande och Jim Carrey som Axl Rose-klon gör här de miner, grimaser och gester som han sedan upprepat i otaliga filmer efter denna. För när filmen kom så var enda anledningen till man såg den att man ville se Guns n Roses, vilket man skäms för i dag för både bandet som filmen är grymt daterade och inte på något positivt vis.

Nej, detta inget som kommer att rulla igen utan denna kommer att sakta förtvina och dö i minnenas korridor tillsammans med andra hemska filmer man utsatt sig för. Men precis som The Eiger Sanction och Two Mules For Sister Sara har sin publik så har denna det med. Fast jag tillhör inte dem, den saken är säker.

La Noche de Walpurgis - 1971

Storyn i denna är den samma som vi bjuds på i El Retorno Del Hombre Lobo aka The Night Of The Werewolf så vi skippar dra den. Denna är regisserad av Léon Klimovsky när den andra är regisserad av Naschy himelf och innehar den mest fantastiska början någonsin i en el hombre lobo-film världen sett. Waldemar Daninsky ligger död på bårhuset, skjuten med silverkulor i bröstet. Obducenten tar ut dem och skrattar åt myten. Daninsky ligger barbröstad på bordet. Kulorna är ute ur hans bröst. Fullånen reser sig och vi hör ensam stackars varg yla och plötsligt läggs en luden tass på obducentens axel och vem står inte där om inte el hombre lobo i svart skjorta!
Vad kan man säga? Klassiskt helt enkelt och så jäkla bra samt de kommer undan med det med för det är så lysande!

En annan sak som är värd att nämnas här är det att i denna så röker Daninsky pipa vilket är vrålsnyggt medan han i El Retorno Del Hombre Lobo har helskägg och för de fans av dessa underbara attribut och Naschy bör kolla upp Exorcism där han både har skägg samt röker pipa! Med andra ord ett manligt ideal som verkligen saknas i dagens samhälle där alla är metrosexuella och allmänt tråkiga och oorginella.

Även om början är kalas här så blir det rätt tråkigt till sist faktiskt och beslutet att ta polisen i filmen verkar mest bara för att dryga ut tiden för honom hade jag verkligen klarat mig utan. Den sista halvtimmen är rätt seg, för seg och även om det är en härlig stämning och sköna scener med vampyrerna som skuttar runt och dansar i slow motion och dimma så räcker inte det för mig. Då är den andra filmen bättre även om den är seg den med på sina ställen. Men en sak som denna tyvärr saknar är en scen som vi bjuds på i just El retorno del hombre lobo och det är den med Julia Saly som får ett av dem bästa blodbad på film.

Att denna kändes seg och tråkigare än sin efterträdare/remake kan bero på att jag har den väldigt klar i minnet men det kan också betyda att den är en bättre film med men det spelar ingen roll egentligen. Det är Naschy och det är Daninsky/el hombre lobo och det gör att spelar ingen roll egentligen hur segt det blir för det är ett måste i hyllan. Och det räcker långt för mig det!

Sudden Impact - 1983

Ja, det är Dirty Harry igen och ni vet säkert vad han hittar på i denna så vi skiter i att älta det. I stället kan vi prata om Sondra Locke. Jag har alltid haft lite svårt för henne då hon alltid spelat veka och fragila typer på film och man har då fått den bilden av henne att hon är sådan själv. Förutom i denna då hon är hårdare än Bronson i samtliga Death Wish-filmer tillsammans. Och när man sedan läser på om henne och hur hon blev behandlad av Clintan så är det faktiskt rätt jävligt hur hon blev behandlad av både honom som Warner Bros. Men jag börjar tycka om henne mer och mer och filmen som ändrade det var faktiskt en av Clintans mer underskattade filmer, The Gauntlet som är en kalasfilm på alla vis. Så här får faktiskt Clintan en rival om hårdheten i filmen och jag tor fanimej att Locke vinner på knock-out, det förtjänar hon.

Annars är detta en helt okej Dirty Harry-film, inte den bästa i serien men inte heller den sämsta för det är vi nog alla överens om vilken det är. Tempot är helt okej om än det blir lite avslaget den sista halvtimmen och actionen är hård. Sen beslutet att ge Harry en hund kanske inte faller ut hos alla men jag gillade det. Meathead lättar upp stämningen rätt bra med sitt trevliga beteende. Påminner mig om grabben min det. En annan kul grej är den att här dyker Albert Popwell upp igen fast denna gången som snut. I första filmen är det han som skjuts ner framför bnken och får höra monologen för första gången. I andra filmen kommer jag inte ihåg vad han är medan i den tredje han är ledaren för de svarta revolutionärerna och i denna är han som sagt snut och den som ger Harry Meathead.

Som sagt en bra actionfilm men inget livsviktigt att springa benen efter sig. Har man tid att slå ihjäl så funkar den bra men se hellre The Enforcer eller The Gauntlet eller en annan valfri Clintan-film istället.

True Blood - 2008

Hype är en farlig sak för den kan hissa upp skit till skyarna precis som den kan hylla bra saker med. Detta var inget som levde upp till sin hype, den saken är säker. Anna Paquin från X-Men-filmerna spelar här en korkad cock tease som kan läsa tankar och tillbringar mesta av sin tid med att kåta upp antingen den lokala vampyren eller den lokala typen som kan förvandla sig till Lassie när som helst. Och i grunden är detta en serie om just henne och vampyrer.

Här får vi konflikter med vampyrer som vill etablera sig i samhället som ingå äktenskap med vanliga dödliga som dödliga som missbrukar vampyrblod som dödliga som bjuder ut sig för dem som vampyrer som säljer blod för sex osv... Det är HBO så det är svordommar, sex och det vanliga tugget. Men det som sticker ut är det att precis alla här är stenkorkade och frågan är om inte Paquin är den dummaste av dem alla för hon till och med ser dum ut här. Den som är smartast och mest sympatiskt i serien är en färgad bög och det kan jag tänka mig sticker i ögonen på en hel del människor världen över. Vilket är bra.

Lite blod och slafs får vi här men även en hel del rätt korkade scener som till exempel när Paquin sitter på kyrkogården och pelar på en grav när plötsligt vampyren far upp ur jorden och har sex med henne. Det var så patetiskt så jag bara skakade på skallen och funderade på att spola fram. En annan dålig sak är när de visar sina vampyrtänder, det ser för jäkla dumt ut för de är datagjorda och ser enbart pinsamma ut. Då ser till och med Reggie Nalder bättre ut i Salem´s Lot. Detta var ingen höjdare och sen gör inte Skarsgårds avkommas närvaro saken bättre heller för han ser bara dum ut här.

Så tro inte på hypen utan se något bra i stället, som Dead Set till exempel eller varför inte Rome?

The Enforcer - 1976

Vad som skiljer sig denna från Magnum Force är det att här är det för det första en helt annan och framför allt bättre regissör, James Fargo. Detta var hans första film som regissör och han gjorde sedan Every Wich Way But Loose men även bottennapp som Forced Vengeance med en urlökig Chuck Norris i en omöjligt ännu lökigare cowboyhatt men han räddade sitt rykte med att regissera delar i den saknade serien Guldapans Hemlighet. Tänk om den kunde komma på DVD?

Vad som mer skiljer denna är våldet. Det är råare och skitigare här och det sätts redan i början en standard på det när Harry kastrerar en kille med magnumen samt beslutet att kasta in en jäkla massa sexreferenser. Till exempel porrfilmsinspelningen som kraschas under en vild jakt eller varför inte när Harry går på bordell under aliaset Larry Dickman och han besöker stället på rekommendation från hans bror. Mycket underhållande får jag säga. Humoren är även den på den nivån som när han målar upp ett scenario med borgmästarens assistent där hon erbjuder sig att göra en show med en shetlandsponny för honom för 5 dollar.

Men tempot är de högre och snabbare med samt speltiden ligger på behagliga 92 minuter till skillnad från Magnum Force´s 115 minuter eller vad nu det var. Den var för lång och träig medan denna flyter på fint och man har kul hela vägen och det märks att Clintan har roligare här med. Visst ser han mer gubbig ut här i den första och solbrillorna är där äkta gubbvarning på men glimten i ögat är där och Harrys coola nonchalans är på topp. Tyne Daly från Cagney & Lacy är kalas här som Harrys nya partner och tar verkligen ingen skit. Och som sig bör så känner man igen fler av ansiktena här från de andra filmerna.

Överlag en jäkligt bra och kul film och den bästa efter originalet helt klart. Egentligen hade det räckt med dessa tre filmerna tycker jag för det går mer utför sedan för att krascha helt med Dead Pool. Så de som vill och kan bör nöja sig med dessa tre och undvika de två sista. Själv har jag den feta boxen men ärligt talat så var det *host* mest för brickans skull.

Rekommenderas varmt!

El retorno del Hombre Lobo - 1981

El Hombre Lobo är tillbaka i den 8 filmen i serien och denna gången är det Naschy själv som regisserat samt skrivit manus, iofs inget nytt det, men detta är första gången han regisserar sig själv som el hombre lobo. Och resultatet är bra, riktigt bra till och med.

Det hela börjar med att Waldemar Daninsky avrättas tillsammans med Elisabeth Bathory och dennes tjänare. Daninsky och el hombre lobo har varit hennes slavar och får nu dela hennes öde. Så ett par hundra år fram så släpps båda lösa igen av diverse skumma typer och snart möts de båda igen i en sista sammandrabbning!

Miljöerna är sköna här då det hela utspelar sig mest i ett slott och dess omkringliggande ruiner. Visst bjuds vi på den sedvanliga bilturen genom skog med tillhörande överfall och den efterföljande räddningen, vi får en väldigt skön stämning, mysiga scener med vampyrer som glider runt och till och med en riktigt bra scen med en zombie-liknande typ som kommer upp ur golvet, eller sin grav kanske det var. Men denna bjuder även på den klassiska förvandlingsscen med Naschy där han blir el hombre lobo, vilket tar cirka en kvart och under tiden så hinner han med att riva stället. Givetvis är det grymt underhållande att bevittna.

En Naschy-film är ingen Naschy-film utan en massa vackra kvinnor och här har han verkligen fyllt upp bilden med dem. Silvia Aguilar från Human Beasts är med, Azucena Hernández även hon från Human beasts samt Hundra är med så även Pilar Alcón från Pieces och Conan Barbaren. Men den bästa är Julia Saly från jepp, ni gissade rätt! Human Beasts och The Beast and The Magic Sword, Panic Beats, Inquision, The People Who Own The Dark och Night Of The Seagulls, är bäst av dem alla som Bathory. Snygg är hon med på ett eget litet vis.

Men tyvärr blir det lite småsegt mellan alla sköna scener och vampyr/varulvsraffel inte så det drar ner filmen men det får en att tappa intresset lite och koncentrationen. Tempot blir lite för lågt mellan varven om man säger så. Lite synd men det är smällar man får ta för det är annars en väldigt skön film och en av de bättre Daninsky-filmerna där är. Väl värd att se flera gånger och ett måste i hyllan!

Rekommenderas varmt!

Magnum Force - 1973

I den andra filmen om Harry så har Harry fiskat upp sin bricka som han kastade i dammen i slutet på den första filmen efter han skjutit skallen av Scorpio. Och denna gången så kommer han ett gäng unga poliser på spåren som avrättar samhällets toppbrottslingar som kommer undan rättvisan. Men är där verkligen så stor skillnad på dem och Harry?

Clintan är tillbaka givetvis, Hal Holbrook är hans byråkratiske chef som inte har tagit vapnet ur hölstret någonsin så bara det är bäddat för konflikter. Allas våran David Soul är ledaren för de unga poliserna och Tim Matheson är en av dem, Robert Urich, om nu någon minns honom, är en av dem med och hårdingen Mitch Ryan, General McAllister i Dödligt Vapen är självmordsbenägen polis och Harrys polare. Regisserat denna gången har Ted Post som är ansvarig för Häng Dem Högt och Good Guys Wear Black gjort. Tyvärr inga filmer jag minns med värme direkt då de är fruktansvärt tråkiga.

När den första Dirty Harry var baserad på Zodiac, som även David Fincher gjorde film om vid just namnet Zodiac, så är denna baserad på ett manus av John Milius och Michael Cimono, Drakens År och Deer Hunter. Actionsekvenserna känns mer eller mindre militäristiska och de är betydligt fler här än i den första filmen men ändå så kan jag inte tycka att filmen hade gärna fått vara 10 minuter kortare då den blir lite smårandig och för lång. Det känns mer som de kastat in olika actionsekvenser för att dryga ut speltiden och jag hade nöjt mig med endast flygkapningen istället för nu både flygkapning som butiksrån men det kanske var vad de trodde publiken ville se. Inget fel på scenerna alls men flygkapningen är väsentligt roligare och jag skrattade som fan när han pepprar skurken bakom väggen, klassiker bara det!

Men en annan actionscen som är riktigt bra är de ska arrestera Palancino, den känns militärisk om något i filmen. Men annars är denna rätt slät ställd mot den första filmen filmmässigt i både foto som miljöer och saknaden av en rejäl skurk av Andrew Robinsons mått märks av med. Harry får inget direkt motstånd mer än av Hal Holbrook som hans chef. Annars är det en bra film, lite för lång bara. En bra uppföljare, inget som slår den första filmen men definitivt ett måste i samlingen.

Dirty Harry - 1971

Don Siegels Dirty Harry behöver ingen närmare presentation tycker jag för det är självklart en klassiker av rang. Inte nog med att Clintan är klockren i rollen, han är förvånansvärt stilig i filmen med. Filmen i sig är inte bara jävligt snyggt filmad den är även väldigt coolt filmad med. Här kan man prata om en film som satte standarden för snutfilmer som actionfilmer för en väldigt lång tid fram och som verkligen har blivit kopierad som parodiserad in i absurdum. Dock aldrig lika bra som framgångsrikt.

Valet av en ung Andrew Robinson som Scorpio var verkligen en lyckat beslut för han tar skurkrollen till helt nya höjder och han går verkligen en på nerverna oavsett hur många gånger man ser denna. Ta bara scenen när Harry trampar på hans skottskada i benet och kameran åker fram över scenen och upp mot läktarna och han bara ligger och skriker. Samtidigt som man tycker att svinet får vad han förtjänar så tycker man samtidigt synd om honom. Mycket underligt men ändå så gör man det. Och det är bevis på en bra roll när man lyckas med det.

Vi som har koll på Clintans andra filmer och då de äldre så känner vi igen ett par från hans andra filmer. John Vernon var med i flera av dem och samma med Harry Guardino och jag gillar det för det är sköna lirare allihop. Don Siegel har skönt detta fint och detta är inte första filmen han och Clintan gjorde tillsammans och det märks i Clintans The Unforgiven där han tackar Siegel och Leone.

En mycket bra film som är för jäkla snyggt filmad med ett grymt foto, kolla bara in scenen med Harry ståendes vid Golden Gate-bron i skymningen när de tar upp flickans kropp, det är en jättefin scen med grymt ljus. Förmodligen filmens snyggaste scen. Detta är en klassiker, inget annat.

Rekommenderas varmt!

Los ojos azules de la muñeca rota - 1973

Blue Eyes of The Broken Doll är den engelska titeln på denna giallo från Spanien med Naschy i. Giallos är annars inte bland det bästa jag vet för det är bland det tråkigaste som finns och det enda som är värre än en giallo är två giallos. Men denna lyckades överraska mig för det var inte som jag hade väntat mig det skulle vara samt det faktum att jag lyckades denna gång att ta mig igenom den utan att somna på fläcken.

Naschy spelar här en ful fisk vid namn Gilles men inte helt rent mjöl i påsen som kommer till ett hus bebott av tre udda systrar. En har en protes efter en olycka, en annan sitter i rullstol och den tredje är nymfoman. Givetvis lägrar Naschy som sig bör minst två av dem när han får jobb som gårdskarl. Men allt är inte lugn och ro på landet och snart börjar folk dö som flugor och Gilles mörka sidor börjar också visa sig mer och mer.

Paul är här byggd som en östungersk hamnarbetare och flashar bringan stup i kvarten. Brudarna kastar kläderna lika ofta de och det är bara synd att den finaste av dem, Maria Perschy som även är med i The Hunchback Of The Morgue, The Ghost Galleon, Exorcism och The People Who Own The Dark inte gör det för hon är verkligen fin. Diane Lorys som spelar Claude visar upp sig och så gör även Eva Léon som är även med i Naschys Inquisition. Alla tre är fina kvinnor men Perschy är verkligen en pärla här.

Filmen ska utspela sig i Frankrike men det är såklart i Spanien det är gjort och de som är medvetna känner igen huset från Human Beasts. Mord får vi här och blodiga är dem och faktiskt väldigt underhållande med. Slutet är rätt coolt med en oväntad upplösning med Naschy i vild skottduell vilken i han aldrig laddar om pickadollan han skjuter med. Slutscenen är rätt skön på ett sjukt vis och lyckas man bara ta sig igenom det lite sega tempot så är det en rätt skön film som var bättre än jag räknat med och faktiskt den bästa giallo jag har sett. Men det kanske säger mer om min smak än om filmen som giallo.

El Retorno De Walpurgis - 1973

Curse Of The Devil eller El Retorno De Walpurgis som denna sjätte film i serien om el hombre lobo heter är inte den bästa av filmerna direkt. Den är alldeles för seg och tråkig faktiskt. Jag hade ett helsikke att hålla intresset kvar för att se klart den och det spanska ljudspåret på BCI´s släpp är inte det bästa heller precis. Mitt i allt går det över till engelska för att sedan hoppa tillbaka igen. Det är lågt och det är rejält brusigt i bakgrunden så nästa gång denna ska ses så blir det det engelska ljudspåret som ryker på fanimej.

Storyn är annars som det skrevs om i Frankenstein´s Bloody Terror häromdagen en nystart på hela myten om el hombre lobo. Varför vet jag ej men förmodligen så hade Naschy brist på idéer och ville väl helt enkelt ikläda sig den gamla pälsen igen. And the story goes like this...

Waldemar Daninskys förfader, Irineus Daninsky dräper maken till Elisabeth Báthory så när hon senare bränns på bål samtidigt som hennes följeslagare hängs från bron över vallgraven så lägger hon en förbannelse över Daninskyfamiljen, denna polska adelssläkt. Sedan klipp till nutid så är Waldemar, filantrop, playboy och all around good guy ute och jagar varg. Men när röken efter en salva bly lyfter sig så finns endast en död zigenare på marken kvar och givetvis är han i löpande släkt med Báthory. Så som straff så verkställs förbannelsen av ett gäng häxor i en häxsabbat och Daninsky blir biten i bröstet av en vargskalle och legenden är född, igen. Men givetvis så ska allas våran Daninsky finna lyckan i två unga damer som flyttat in på hans marker och givetvis ligger det sex för våran hjälte i luften men det finns samtidigt en galen yxmördare på rymmen med i trakterna!

Egentligen är det inget större fel på filmen för det är skön miljö, mycket fina brudar, nakna givetvis, och en hel del el hombre lobo-raffel. Men det hjälper inte för tempot är så segt att man vill bara stänga av för man tröttnar vilket är jäkligt synd. För inledningen med slott, vallgravar, hängningar, dueller och svärdskonst, fina sexriter med djävulen och en hel del annat skoj är jäkligt lovande. Stämningen är där med så klart och här får vi vad jag vet för första gången se fossingarna på el hombre lobo med och det är såklart de berömda sockiplasten med klor på, vilka är så berömda i vissa kretsar, som är i centrum då.

Men det hjälper tyvärr inte då denna är den tråkigare om inte den tråkigaste filmen om just el hombre lobo men lik förbannat så bör man se den och ha den i samlingen för det är ju bara så. Naschy är Naschy och han måste helt enkelt bara finnas i en bra samling!

Black Hawk Down - 2001

Krigsfilmer är alltid skoj och denna av Ridley Scott är ytterligare en av dem. Enorma mängder med kända ansikten, för många för att rabbla här, och lika många grymma shootouts så är detta en perfekt film att rasta högtalarsystemet med. Nu är detta inte den korrekta beskrivningen av den aktuella händelsen som vi får här utan det är den amerikanska versionen av en brittisk regissör. Men hur som haver så är det en perfekt söndagsraffelsfilm som gör sitt och jag gillar den.

Namnen på de som dör i filmen är de autentiska och även karaktären som spelas av Ewan McGregor är en sann sådan. Men den jeppen visas inte med sitt riktiga namn i filmen då han blev dömd till fängelse 2000 av en militärdomstol för sexuellt utnyttjande och våldtäkt av sin då 6-åriga dotter. Han fik 30 år.

Scott har fin koll på regin här och filmen till och med vann 2 Oscars för bästa ljud och klippning 2002, inte illa. Fotot är verkligen bra här och det känns nästan som om man vore själv på plats i striderna när kulorna viner runt skallen på en hemma i soffan. Iofs så kunde allt det svenska DTS-spåret varit lite högre eller så är det bara jag som börjar höra dåligt, kan vara det som spökar iofs. Men vill man se en bra krigsfilm med bra skådisar och en jäkla tempo i som rör på sig trots längden på 144 minuter så är detta ett bra val. Mycket bra till och med!

Dr. Jekyll y el Hombre Lobo - 1972

Den polska nobelsmannen tillika filantropen, livsnjutaren, playboyen och lykantropen, Waldemar Daninsky (Paul Naschy givietvis) får det hett om pälsen när ett par bestämmer sig för att besöka mannens föräldrars grav som ligger på just Daninskys ägor. Ett gäng lowlifes mördar mannen men Daninsky comes to the rescue och dräper två av dem medan den tredje kommer undan. Kvinnan (Shirley Corringan från Jorden runt med Fanny Hill och Four Flies On Grey Velvet) hamnar hos Daninsksy där hon snart trots sorgen faller för våran hjälte samtidigt som hon vårdas av hans gamla nanny Uswika Bathory. Men rånaren som kom undan piskar upp stämningen i byn och snart stormar de slottet så det nya paret flyr till England där de söker hjälp hos en viss doktor Jekyll (Jack Taylor) för att bota Waldemar. Men den gode doktorns medarbetare har inte rent mjöl i påsen så snart är det mr Hyde vs el hombre lobo i Londons sexträsk!

Jepp, det är lika underhållande som det låter detta och det är den gamle räven Klimovsky som är bakom denna femte film om el hombre lobo. Den första halvan av filmen utspelar sig i Spanien och det är samma område och ansikte som vi kommer att se i de andra filmerna om Danisky med. Bathory är med i de flesta med fast här är hon en gammal käring och i andra filmer en vampyr eller en medbrottsling till Daninsky. Det ändras efter hand men karaktären Bathory är med ofta i alla fall. Den andra halvan utspelar sig i England även om de flesta scener är gjorda i Spanien kan jag tänka mig. och där kommer Jack Taylor in i bilden. Taylor, denna gamla Franco-skådis passar in här med sitt lite egna utseende och som hans assistent ser vi Mirta Miller som även varit med i följande Naschy-filmer, Count Dracula´s Great Love och Vengeance Of The Zombies men har även setts till i Castellaris Shark Hunter.

Tyvärr är detta en clothed version, vilket innebär att detta är printen för den inhemska spanska marknaden så det innebär inget naket. Då dessa filmer gjordes under Franco-regimen så fick det inte vara med sådant i spansk film så de gjorde alltid en påklädd version för Spanien och en avklädd för utomlands. Så denna är påklädd och det verkar som det inte finns någon print kvar av den avklädda där just Miller och Corrigan annars visade sig in da flesh och detta just då innehöll en rätt skön piskscen som är med i filmen fast påklädd... Tydligen kan det vara möjligt att vissa scener är nedkortade med som just piskscenen och när Naschy stryper en tjej på gatan lite väl för njutningsfyllt. Sen ska det visst finnas ett spanskt dvdsläpp på denna med men det finns ingen info om vilken print det ska vara. Men detta är en clothed version så det kan vara klippt/kortat här tråkigt nog. Den utgåva jag har är Mondo Macabro UK´s som har endast spansk dialog och engelsk text.

Men vill man se en skön el hombre lobo-film som avviker från det vanliga stuket så ska man definitivt kolla upp denna. Självklart så är detta trots clothed version och eventuella klipp ett måste i samlingen med. En kul stund garanteras absolut här i sällskap med allas våran hjälte Paul Naschy!

The Horsemen - 2009

I fyra och en halv minut är lyckan perfekt och fan vad skönt tänker jag. Åkerlund har vågat kapa navelsträngen och gjort något eget utan dövikt men så kommer det i rutan. Som en pungspark av Pelé på fultjack: Peter Stormare. Och vips så dog intresset eller rättare sagt en stor del av det för filmen. Ska jag behöva stå ut med hans överdrivna "amerikanska" och hans ännu överdrivna gester när han agerar så behövs det ett under tänker jag. Ett under som inte kommer för i slutet så kan inte Åkerlund låta bli utan han måste tvunget återanvända sin mani från Spun med att zooma in nyckel i tändlåset igen. Iofs endast en gång men det räcker. Varför kunde han inte bara ha fortsatt i samma stil som det var i resten av filmen? Och "avslöjandet" från Tobbe T. att han var besatt av porr framkommer lite här med. Inte nog med att en i en filmen kläcker ur sig han ska hem och onanera till Belladonna, vilket inte är den gamle sångaren i Anthrax utan en porrskådis som specialiserat sig på hårdare sex och ännu mer hårdare sex samt de filmer vi får se filmade på brottsplatserna i filmen är väldigt lika just... billig porrfilm. Så väntar vi ett tag till så kommer det nog fan en renodlad porris från Åkerlund med.

Dennis Quiad, här buffligare än någonsin, spelar polis som plötsligt får underliga mord på halsen som involverar suspension, upphängande i krokar, och annat smått och gott. Efterhand så framkommer det att det är de fyra ryttarna av apokalypsen som är i farten och härjar. Och hur hittar man sådana?

Ja, vad kan man säga? Ytterligare en kopia av Se7en får vi här och denna gången är det Åkerlunds försök att göra en sådan. Producerad av Michael Bay och med bra skådisar i rollerna som just Quaid, Clifton Collins Jr, Barry Shabaka Henley, Eric Balfour, så tycker man att Åkerlund borde ha lyckats bättre än han gjort. Men det faller rätt platt faktiskt. Det är grått, tråkigt och till och med rätt begränsat med våld för en film i denna genre. Åkerlund är ingen stor regissör men vill vara det och jag tvivlar på han någonsin kommer att få till en riktigt bra film för det känns som i denna att han ger upp halvvägs och kommer på nödlösningar för att få filmen klar. Den bana den bygger upp avslutas rätt hastigt och upplösningen är rätt kass och det är inte ens svårt att lista vem som är ansvarig för det hela heller. Så ett litet slöseri med tid och inget som kommer att ändra världen.

La marca del Hombre lobo - 1969

Waldemar Daninsky, filantrop, playboy och allmän good guy blir under en jakt på en varg biten av en varulv som släppts lös av två stycken zigenare som plundrat en grav. Och vips! så är el Hombre lobo född. Men saker och ting tar inte slut där för när hans två vänner bestämmer sig för att hjälpa honom så bjuder de in två stycken doktorer som ska bota Daninsky men det visar sig att de är två vampyrer som bestämmer sig för att ha sataniska riter med el hombre lobo och festa loss på hans polare i stället. Och med detta så är sagan om Daninsky/el hombre lobo född.

Jepp, detta är filmen som startade det hela. Även om The Curse Of The Devil ger en annan bild på det så är trots allt detta den första filmen i serien och den som startade det för mig. Hur som helst. Stämningen i filmen är helt okej och den har satt standarden hur de andra filmerna kom att bli för här är alla de ingredienser som man vant sig att se i en Daninsky-film. Det är dimma, spindelväv, kandelabrar och en skogstokig Naschy i trasig skjorta som spottar och svär och grymtar samtidigt som han hoppar runt och river all inredning han kommer åt. Liraren som spelar vampyren ser för jävla dum ut för han tror det räcker med att han ställer sig och visar upp garnityret, väser lite mellan gaddarna och sträcker ut sin röda capé så blir han skräckinjagande per automatik. Han tror fel. Det enda han gör är att se gayig och feminin ut. Mig skrämmer han inte i alla fall men som tur är så står hans kvinnliga kollega för raka motsatsen. Även om hon har en hemsk frisyr.

Aurora de Alba som även var med i Naschys Vengeance of The Zombies spelar henne och är verkligen den kvinnliga fägringen här. De andra i filmen är rätt bleka så det kvittar vilka de är. Men precis som Aurora de Alba var med i Return Of The Zombies med Naschy som nekrofil så är även Dyanik Zurakowska med i den och här spelar hon föremålet för Naschys heta brunst. Givetvis lägrar han henne här, dock ej som el hombre lobo då.

En helt okej film som levererar lite vampyr och varulvsraffel med Naschy och det är en fullt sevärd film men den är bäst i den andra halvan. För de som är intresserade så finns denna på region 1 DVD under titeln Frankenstein´s Bloody Terror och anledningen är den att det är den gamla titeln på denna i USA. Löjligt för Frankenstein är inte ens med i filmen men Wolfstein är, sug på den! Printen är anamorfisk widescreen, 2.35:1 men är fruktansvärt blek och vattnig. Ljudet är lågt bara så ni vet men gillar man Naschy vilket jag antar att alla gör så är det bara att införskaffa. Annars kanske det kommer en fåne i röd capé och väser vid era fossingar när ni ska sova och det kommer definitivt inte vara jag!

Gimme, gimme, gimme...

Sånt här kan man få om man är en snäll pöjk av mor sin så jag antar att antingen känner min mor mig väldigt bra eller också så vill hon ha den för sig själv.


Men ärligt talat. Vem vill inte ha en egen actionfigur på våran generations svar på Elvis, nämligen Lemmy? Jag vill och därför har jag snart en med!

Shoot ´Em Up - 2007

Nu pratar vi underhållningsvåld på hög nivå, riktigt hög nivå till och med. Clive Owen är en skön prick som tar rollen som Smith, vapengalning och prickskytt extraordinarie, till nya höjder med sin torra humor, morotsbesatthet och svaga hjärta för sin favoritlakterande hora, Bellucci. Paul Giamatti är perfekt som motparten och tillika vapengalning Hertz. Kryddar man detta med übervåldsamheter och vapenfetisch så har man denna höjdare med ett riktigt skönt soundtrack.

Owen är en av mina favoriter och det spelar ingen roll vad han gör så är han fullt sevärd, samma med Giamatti. Bellucci går vi inte ens in på. Jo, det gör vi. Inte nog med att hon är en av de vackraste kvinnorna i världen hon är även en fin skådespelerska och fransyska! Här gör hon en roll som lakterande hora till något fint på något sjukt vis men hade Meryl Streep gjort rollen så hade det bara kännts billigt. Samma med scenen när hon ger en blowjob bakom cointainern och Owen kossar labbarna på torsken, Streep hade fått det att se billigt ut med men inte Monica! kvinnan är ett helgon! Fan ta dig. Vincent!!!

Scenerna när Smith bränner ner för trappan till Motörheads Ace Of Spades och fullkomligt mejar ner allt motstånd är en frisk fläkt i det annars rätt trötta actionutbud som det bjuds på i dag. Samma med när han är inne på vapenlagret och rensar upp bland patrasket för att inte nämna slutet när han lämnar planet. Kolla bara in slutresultatet efter den åkturen. Väldigt underhållande om jag får säga det själv. Så ska ni bara se en actionflick i helgen så se denna. Allt annat är bara slöseri med tid.

Rekommenderas det varmaste!

37°2 le matin - 1986

Betty Blue är denna mer känd under än sin franska titel medan den svenska titeln var ännu jävligare, Betty Blue - 37,2 på morgonen. Fast den svenska titeln för Comment faire l'amour avec un nègre sans se fatiguer är snäppet vassare, Konsten att älska med en neger utan att bli utmattad. Slå det om ni kan! Jag hade en arbetskamrat som hyrde den under förhoppningen om att det var en porris och blev gruvligt besviken, själv har jag sett den två gånger under samma förhoppningar så man ska inte klanka ner på andra för det. Men nu till topicen.

Betty Blue är en lång film, otroligt lååååång film. tre timmar lång rättare sagt i sin director´s cut version och det var den jag såg såklart. Såg denna för många år sedan och allt jag mindes var den nakna fransyskan som var galen och att den var seg. Men efter Inside så vaknade minnet av denna för det var ju Béatrice Dalle som var naken i den och hon är ju världens bästa femme fatale i Inside och annars med samt en vacker kvinna så den måste ju bara ses om i rappet. Så den inhandlades och sågs, och sågs, och sågs och sågs... den ville inte ta slut! Det spelade ingen roll hur många gånger jag kollade på klockan eller gjorde något annat för den snabbade inte på sig. Jag tror det tog 5 timmar att se den, en film på tre. Inte illa.

Filmen är lång och den är seg, inget snack om saken men det får man ta för den visar ju ett förhållande som gradvis spårar ur mer och mer pga just Betty Blues galenskap och Zorgs kärlek till henne. Zorg, skönt namn för övrigt. Undrar hur det hade funkat här och på dagis! Fast någon mobbare hade säkert kommit på något öknamn jäkligt snabbt trots det. I denna långa version så visas det mer av Zorg och hans förhavande och även om det är segt och inte händer så mycket mer än att de knullar, hon flippar ut och de super och så kommer det lite då och då lite skön fransk galenskap in i det hela. Typ som hans polares kåta fru som vill han ska ta henne på rattarna eller slicka musen på henne, de galna poliserna och lite annat som avlastar i allt det tunga.

Men som upplevelse så är detta inget direkt att slökolla på för det går inte. Man måste vara på humör för att ta den till sig och ändå så är den sövande seg. Men gillar man Dalle så är den ett måste för här är hon kroniskt naken och vill man till och med se henne bita i drasen på Jean-Hughes Anglade och kalla den för en ål så är detta den rätta filmen. Vi andra ser om Truands eller Inside i stället.

Bigger Faster Stronger: The Side Effects Of Being American - 2008

Den nya trenden att göra dokumentärer om precis allt slog stort med Michael Moore och hans filmer. Sedan dess så har bland annat The Story Of Anvil visat sig vara jäkligt bra samt den har verkligen gett bandet det lyft de behövt i många år och så finns där denna om dopingindustrin i USA.

Här får vi följa Chris Bell, en vanlig överviktig amerikansk kille som bestämmer sig för att göra en film om doping, inställningen till det, användandet, farligheterna med det, effekten av det, den verkliga nytta den gör samt hur man ställer sig till det om ens två bröder själva använder det och att Chris själv gjort det en gång men avbröt för han fick dåligt samvete för han tyckte han fuskade med sin kropp.

Vi får en massa inslag om bland annat Arnold och hur han dopat sig och hur han dubbeltydigt nu för tiden fördömmer det med en hand och med den andra tillåter det i sin egen bodybuildingstävling The Arnold. Vi får se om wrestlers, Stallone, Carl Lewis, Ben Johnson (löparen nu) prata om det samt vi får se hur vissa (Lewis) kan komma undan med det i OS medan andra (Johnson) åka dit för det i just OS. Men även sportsförebilder nu som dopar sig samt tyngdlyftare och en massa andra personer. men även en AIDS-sjuk kille som fått nytt liv pga just anabola steroider så allt är inte farligt med det.

Efter filmen gjorts så har en av Bells bröder, den yngre av dem, dött men av vad vet jag ej. Men detta är en intressant dokumentär som rekommenderas. Mycket intressant att se hur folk reagerar på det, både negativt som positivt. Men det är även jobbiga scener som hur Bells storebror fortsätter hoppas på en karriär i Hollywood och som wrestler och hur de drabbar hans familj med allt vad de innebär. Så definitivt värd en titt!

Carnosaur 3: Primal Species - 1996

Välkommen till botten på näringskedjan och filmsmaken. Den tredje dinoraffelsproducerade smörjan av Corman är fanimej så tråkig att man sitter och skruvar på sig av omak i soffan och längtar bort till prygel och ofrivillig analsex. Denna gången blir en armétransport kapad av internationella terrorister som finner inte det de hoppas sig finna utan tre stycken dinosaurier och givetvis ska de återhämtas av militären för experiment. Militären vill förstöra dem och forskarna ska ha dem intakta och levande och ni vet resten.

Vad som är underligt här är att det att första timmen utspelar sig i ett lager där Gor-Gor lägger ägg och inreder ett litet bo för att de sista 20 minuterna plötsligt utspela sig på ett skepp med just dinokräken ombord komplett med ägg, bo och hela karusellen. Prata om att ändra story efter hand och som om inte det var tramsigt nog så spelar alla de inblandade över å det grövsta och ska låta armé och macho så det sprutar brunst på tv´n min. De fruntimmer som är i filmen har alla ansikten som gjort sig bättre för porr än denna skit för de verkar inte klara av att leverera repliker utan snava på orden så jag tror porr vore att föredra för dem. Karlarna ska vi inte ens gå in på. En av dem var visst med i tvåan och dog i den och han kände tydligen för att återuppleva den stunden för han gör samma sak här.

Nej, en usel film fast denna gången är det så gott som bara lirare i gummidräkter som är dinosaurier men det hjälper inte för Gor-Gor är knappt med så det är bara att undvika och skänka pengarna till första bästa lodis istället för att lägga dem på denna smörja om ni nu hade tänkt att göra det. Jag garanterar att lodisen får roligare för pengarna än ni hade fått för dem om ni köpt på er denna. Men för att rätta upp denna lite så kan jag i alla fall säga att i denna så är det jämnast dinoraffel genom filmen och inte som i de andra två lite inkastat då och då för att sedan ge allt på en gång de sista 5 minuterna. Men det är också det enda som var uthärdligt i den här soppan.

Aliens - 1986

James Camerons Aliens är en film jag trodde jag hade sett mig trött på och länge var jag faktiskt trött på den med. Alien har jag aldrig tyckt om då jag blev så besviken när jag såg den första gången pga av allt prat man hört om den som jag inte tyckte den levde upp till och jag tror inte att jag kommer att ändra mig på den punkten. Alien 3 gillar jag skarpt, samma med Alien 4 för de är inte lika söndersedda som denna men också för att de är raka motsatsen till de två första filmerna. Alien 3 för den är så mörk och hård och Alien 4 för att den är så oväntat brutal, skön och totalt annorlunda samt har rätt morbid humor i sig.

Men nu vid visningen för grabben så kom jag på mig själv med att tycka denna fortfarande är en bra film som flyter på jäkligt fint trots sin längd. Nu såg vi givetvis den långa versionen, allt annat är inte lönt. Stämning, effekter, skådisar, ja till och med Paul Reiser funkade fint nu. Det var som ett par gamla gympadojjor man inte använt på länge men så fort de kommer så var allt bra igen. Men det värsta var det att man kan filmen så hårt utantill så man blir inte överraskad längre och det är väl det tråkigaste med det. Men grabben blev det så för han var det något nytt och det gör det hela värt det.

Cameron har satsat på helt rätt skådisar här och det märks han tycker det med för flera av dem är med i hans andra filmer också. Men just Henriksen, Paxton och Goldstein gick vidare året efter och gjorde Near Dark där de tre gick under namnet The Aliens Team så de funkade fint ihop där med. En sak som är så bra med just denna är Stan Winstons effekter som trots det bara visst var 7 lirare i gummidräkter som gjorde alla aliensen så känns det som att det är tusentals där. Och drottningen ska vi inte ens prata om. Det är ett otroligt jobb de lagt ner här på hela filmen från ljussättningen till modeller till vapen till miljöer osv... Imponerande jobb minst sagt och sen spelar det ingen roll egentligen hur trött man är på filmen så är den trots allt en klassiker och Camerons bästa film.

Carnosaur 2 - 1995

Dino-rafflet fortsätter i Carnosaur 2 och denna gången är det Aliens som det har rippats från friskt samt Jurassic Park. Corman är bakom än en gång och trots den väldigt låga budgeten så ser både denna filmen och dess föregångare mer påkostade ut än vad de egentligen är vilket är rätt kul faktiskt.

Storyn går ut på att ett arbetslag, inga marinsoldater tyvärr, går in på platsen för experimentet från första filmen för att ordna upp oredan där. Obeväpnade som de är så har de såklart ingen chans när det är dags för utfodring. Men kan man Aliens så kan man både upplägg som storyn här. Tänk er dinosaurier i stället för aliens och ett arbetslag i stället för marinsoldater och en lågbudgetsporrfilmsbudget ställd mot Camerons Aliensbudget så har ni Carnosaur 2 där. Men har man inga direkta krav på den så funkar den fint faktiskt.

Istället för Diane Ladd så får vi John Savage och Cliff De Young som mest är ihågkommen för sin roll i The Substitute där han skiter på sig. Båda gör sitt. Savage som arbetaren som förlorat sin son och Young som den skitjobbiga byråkraten där alltid ska vara med. Första timmen är rätt seg då det inte händer så mycket och bara sporadiskt dino-raffel men de sista 20 minuterna händer det grejor och tempot tar fart. Gor-Gor från den första filmen kommer igen och har ett par fina kills får jag säga. Annars är det ett dödsfall som sticker ut med och det innehåller en rätt fin amputation medels tänder. Goret är som i den första helt okej och jag har sett avsevärt sämre sådant. Även denna gången är det modeller som står för dinosaurierna här och förmodligen även är de radiostyrda. Men till och med handdockor och mindre modeller används så håll koll om ni kan se dem.

Tråkig första timme som rätar upp sig i den sista 20 minuterna och faktiskt är roligare och bättre än sin föregångare. Vill man se en blodigare version av Jurassic Park så kan man kolla in dessa om man kan få tag i dem men jag tror de är OOP vid det här laget. Trean kommer säkerligen upp i morgon här så återkom om det låter lockande.

Dodgeball: A True Underdog Story - 2004

Detta är den enda film som jag sett två gånger på bio och den håller fortfarande trots upprepade tittningar och grabben gillade den skarpt med. Storyn är simpelt skön och karaktärerna härliga udda. Att sedan de fått med ett fint gäng i rollerna gör givetvis sitt med. Ben Stiller, Vince Vaughn, David Hasselhoff som driver med sina tyska fans på ett jäkligt kul vis och sig själv såklart, Justin Long som lyckas med att få de bästa scenerna i filmen och då syftar jag på hejarklacksledaruttagningen och biltvätten. Där pratar vi sjuk humor i världsklass! Rip Torn tar rollen som elak tränare till nya nivåer i brutalitet och Gary Cole är kul som kommentator. Chuck Norris av alla jävlar dyker upp han med helt oväntat.

En skön film med många skratt och det är bara att stänga av allt och följa med i Ben Stillers härliga spel som den matberoende gymägaren som inte drar sig för att runka med hjälp av en pizzaslice eller varför inte njuta av alla hans underbara ordspråk som han konstant lyckas misshandla? Och för alla Trekkies så får vi även William Shatner på ett hörn med. Inte illa, både Shatner och Norris i samma film men se nu inte om denna för Norris skull för det är han inte värd utan se om den för ni vill se en jäkligt bra och rolig film.

Rekommenderas varmt!

The White Buffalo - 1977

Detta är en relativt bortglömd Bronson-film som man inte hör mycket om i dag och jag tvivlar på att den någonsin kommer att komma på ett fint DVD-släpp förutom det japanska släppet som finns. Det är iofs anamorfiskt widescreen men lider av ett fruktansvärt lågt ljudspår så man hör knappt vad säger/mumlar om såvida man inte är läppläsare. Och sådant är bara frustrerande på ett väldigt dåligt vis och inte det minsta sexuellt dito.

Vad som är intressant här är persongalleriet som det bjuds och vilka roller de olika typerna spelar. Bronson spelar Wild Bill Hickock, Ed Lauter, allas våran Weekend Video-tuffing, spelar Custer, Will Sampson (han från Gökboet) spelar Crazy Horse. Annars är där hårdingar som John Carradine, Martin Kove, Jack Warden, Stuart whitman, Kim Novak, Clint Walker, Slim Pickens med. Men bara chansen att se Ed Lauter som Custer är en upplevelse bara det fast i dag så är det väl ingen som kommer ihåg de namnen, tyvärr.

Filmen i sig är annars ingen höjdare faktiskt. Riktigt tråkig och seg när det inte är buffelraffel och det är just vad det handlar om här. Bronsons Hickock måste leta upp en vit buffel som hemsöker honom i fruktansvärda drömmar så givetvis måste en sådan letas upp och dräpas på studs. Så han ger sig upp i bergen för att spöa skiten ur första bästa vita buffel han springer in i. Men han räknar inte med att få konkurrens av en indian som ska hämnas sin dotter som blivit dödad av buffeln.

Buffeln är stor och ser väldigt mekanisk ut så tyvärr Jocke, ingen kille i dräkt här. Den frustar och stånkar värre än gruppsex på ett äldreboende och så den river ner sten och annat löst när den väl drar fram men lik förbannnat så ser varje framfart likadan ut som den förra. Miljöerna pendalr mellan fina utomhusscener med väldigt fin och passande miljö till riktigt tråkiga studio-diton och de blandar det hej vilt och tror inte det ska märkas visst. J. Lee Thompson som gjot flera av Bronsons filmer är även bakom denna och regin är där inget fel på men tempot kunde gott ha slipats mer på. Dialogen är rätt så rasistisk av sig och det ger lite avsmak för det sista man väntar sig är Bronson att spotta ur sig sådant.

Nej, ingen vidare film faktiskt även om det hade suttit fint med japan-släppet på den i hyllan men bara för samlandets skull då, inte filmen.