Streets Of Fire - 1984

En annan tid, en annan plats uppträder Ellen Aim & The Attackers när plötsligt The Bombers stormar scenen och kidnappar Ellen. Hennes enda hopp är hennes gamla pojkvän Cody som ingen vet vart är. Men hans syster hittar honom och snart är han på väg hem. Och när en överenskommelse är nådd ger han sig in på The Bombers område för att hämta hem henne men det blir ingen lätt uppgift. The Bombers är inga man leker med.

Walter Hills bästa film, utan undantag! Samma för med Michael Paré som Cody. Denna rollen kommer han aldrig att överträffa om han så försöker resten av livet. Diane Lane som Ellen Aim är nog fan den bästa och sexigaste sångerskan som porträtteras på film och då sjunger hon inte ens själv. Amy Madigan som McCoy är tung, Rick Moranis är sitt påfrestande jag som han är så bra på och Willem Dafoe är perfekt i rollen som ledaren för The Bombers i sina latexhängslebyxor. Bill Paxton är även han med på ett hörn och fattas en framtand, hur kul som helst att se. Bara superlativ men det är fanimej befogat för detta är en till i klassen odödliga klassikers.

Allt från dekoren till musiken här är lysande. De har för helvete The Blasters lirandes live i filmen! Hur coolt är inte det? Ry Cooder har som vanligt gjort musiken men det är den andra musiken i filmen som jag finner så jäkla bra. Inledningen med konserten och den avslutande diton är perfekta inslag och de låtarna som är gjorda just för denna filmen är klassikers som spelas hos mig ofta på soundtracket. Vad är där mer att säga egentligen? Detta är en underbar film med underbar musik och bra tryck. Att det är en blandning av 50-tal och 80-tal gör det till en makalös uppvisning och miljöerna och seten här tillsammans med skådisarna och musiken gör detta till en sällan skådad upplevelse. Och ärligt talat, hur många andra rock & roll fabels kan ni räkna upp?

En tidlös klassiker, nog sagt!